I förorten skapas nya alfabet. "Klafsig" och "mufflig". Monika Fagerholms hjältinna är en berättare

FAKTA/Monika Fagerholm

+ Filmatiseringen av "Underbara kvinnor vid vatten" har svensk premiär i höst.

+ Innan succén med "Underbara kvinnor vid vatten" hade Monika Fagerholm skrivit de två prosaböckerna "Patricia" och "Sham".

+ "Diva" utkommer i oktober. För närvarande forskar och skriver Monika Fagerholm om Runeberg och Mirjam Tuominen. Hennes nästa bok kommer att vara en thriller.

Av Sverker Lenas

Scenen vrider sig ett halvt varv. Verandagolvet ersätts av betongplattor. Bellas och Rosas glamorösa cocktail-partyn försvinner med 60-talet och ridån går upp för 70-talets nybyggda miljonprojekt. Lagom till filmatiseringen av "Underbara kvinnor vid vatten", den bästsäljande debutromanen som redan är översatt till nio språk, utkommer Monika Fagerholm med sin andra roman. De glättiga badbilderna har lösts upp i kontursvaga förortsfotografier.

Exit Bella, in Diva. Hon är BabyWonder, Phoenix-Marvel Girl, 13 år gammal, "det vackraste som finns" och "hon man trodde att hon inte fanns".

Jag läser tio sidor och blir för första gången blixtförälskad i en romangestalt.

- Det är meningen, säger Monika Fagerholm med ett slugt leende när vi träffas på restaurangen Kapelli i Helsingfors.

- Det finns väldigt få kvinnliga jag-berättare. Från början ville jag skriva en "Catcher in the Rye" för flickor. Men sedan växte boken. Idén blev att undersöka om en människa som Diva är möjlig. Är hon det

Jag vet inte ännu. På sätt och vis är boken ett röstprojekt.

Svarthårig, svartklädd och läppjande på ett glas apelsinjuice kryssar Monika Fagerholm i ett samtal mellan Thoreau och Paul Paljett, mellan 80-talets litteraturestetik och 70-talets arkitekturideal.

Diva bor i Östra förorterna, där också Monika Fagerholm växte upp. Området befolkas av "puss-och-kram-fåglar" och "hockeykillar", samt deras hockeymammor och hockeypappor.

- Ibland har jag tyckt att Finland är ett jävla hockeysamhälle, skrattar hon. Personkulten kring våra hockeyspelare är enorm. Höjden av lycka för en tjej kan vara att sitta hemma på lördagskvällen tillsammans med hockeykillen och käka pizza framför tv-n!

Romanens undertitel är "en uppväxts egna alfabet". "Puss-och-kram-fåglar" är Divas benämning på sina homogena väninnor. Själv är hon den brådmogna, livstörstiga superhjältinnan som i bästa Lolitaanda inleder ett förhållande med sin lärare, "den tennisspelande humanisten".

Tillvaron är "klafsig" och "mufflig". "Klafsar" gör det när man försöker besvara de stora livsfrågorna - som om svaret var gyttjigt och måste läsas med känseln. Kan man leva "som en citatförteckning"

Eller som om livet vore "en kladdig relationshistoria"

Nej, varken eller. Diva vill "vara vild i hjärtat och göra ideologi av det".

Att "muffla" i "den västerländska kulturens vagga" är att göra livet med både kroppen och anden. Diva gör det med magistern, i kartrummet. Vågar man läsa det som Monika Fagerholms försoning med sin egen gamla skola

I en brevväxling med hennes finlandssvenska kollega Henrika Ringbom drömmer Monika Fagerholm om en skola impregnerad av Thoreau, "inte för att det är romantik eller hänförelse som man ska dupera ungdomarna med, utan för att det hos Thoreau finns en känsla av att världen är stor och ögonblicket är värdefullt".

- Den skola som växte fram på 70-talet var oerhört historielös. När den samlade bildningen reformerades uppstod ett vakuum.

- Idén med att låta romanen utspela sig i en sådan här anonym 70-talsförort var att den från början är språklös. I förorten har saker inga färdiga namn. Du måste benämna dem på nytt, som Diva gör. Därför kan det vara friare att bo i en förort än i innerstan. Du kan sätta ett eget språk på din värld. Den negativa sidan är att människor i detta vakuum blir kringflytande.

"Leva på gungfly då. Om gungfly är en verklighet", tänker Diva. Som berättare liknar hon få. Den sönderhackade berättelsen påminner om vissa av 80-talets språkpessimistiska projekt, men "Phoenix Marvel Girl" riskerar aldrig att gå sönder eller att urholkas som något fantom-jag i en Stig Larsson-roman. Därtill är hon alltför passionerad. Och Monika Fagerholm är språkoptimist:

- Litteraturen ska inte avskärma sig, eller göra sig mindre gränslös än vad den egentligen är. Mina två första böcker var nästan odrägligt språkexperimentella. Men då hade jag en annan syn på språket. Nu anser jag att språk gör verklighet. Att fråga sig hur en romanvärld förhåller sig till världen tycker jag är en relevant fråga. Vad jag vänder mig mot mest är litteratur som blir för litterär.

Diva är inget ihåligt jag, men knappast heller någon klassisk sagoberättare. I den lite underfundiga brevväxlingen med Henrika Ringbom, en sorts lågmäld programförklaring, avhandlas bland annat "den manliga melankolins berättelser". Det är berättelser avsedda för "en lägereld", berättelser som alltid tycks bäras av samma ideologi: "Det är den förlorade sonen, eller sonen vars pappa är borta och pappa som letas efter på olika både osymboliska och symboliska sätt."

- De manliga myterna konstituerar hela historieskrivningen. Se på Odysseusmyten till exempel. I hur många olika former förekommer inte den

De kvinnliga myterna är oftast statiska och ligger vid sidan om. De ingår inte i skapandet av den historiska verkligheten. Jämför med Jeanne d´Arc! Hon gjorde en verklig insats och ändå tänker man bara på henne som en kvinna som brinner på ett bål.

Jeanne d´Arc har i Östra förorterna inkarnerats i en flicka som dör i en brinnande telefonkiosk. Om vatten var elementet i "Underbara kvinnor vid vatten" har det i "Diva" ersatts av eld. Som ett mantra återkommer en fras som, i både Divas och Monika Fagerholms namn, vänder sig mot en kylig, förfrusen livshållning baserad enbart på förnuft: "Sanningen är en filt man sveper omkring sig när man fryser."

- Det är vid lägerelden man sveper den filten omkring sig. Diva är en berättare som sitter överallt förutom vid lägerelden, säger Monika och tillägger lite kryptiskt att Diva samtidigt är en flicka som leker med elden.

Den som redan brinner behöver ju inte värma sig med sanning.

- Det kanske låter idealistiskt, men det är bara genom att bli ett stort jag som man kan bli delaktig. Livet rör på sig. Man ska inte slå fast för mycket. Jag vill förändras med det jag gör. Det är mycket viktigare för mig än att "producera litterära produkter".