Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

I gränslandet till skräcken

En ensam kvinna bor i en liten stuga på gränsen till en mosse där det sägs att man har offrat människor. Men när en kropp hittas letar man också efter en verklig mördare.

Susanne Jansson

”Offermossen”

Wahlström & Widstrand

Det är stämningen jag faller handlöst för: en ensam kvinna som hyr ut sin lägenhet i stan och beger sig ut i ödemarken. För att arbeta, för all del, Nathalie är biolog och forskar på våtmarker. Alltså åker hon till en mosse för att göra ­mätningar under en längre period och få skrivro. Hon hyr en liten stuga på herrgårdens marker. Ensamt och avskilt, men inte alltför ensamt.

Dessutom finns det en ambitiös konstskola i närheten, och en joggare som springer förbi stugan dag­ligen och snart stannar till och börjar prata. Bygden sprudlar av aktiviteter, och är långt från den ödelagda, modstulna landsbygd som brukar förekomma i litteraturen i dag. Bara det är faktiskt en glad överraskning: landsbygden som slipper vara en kliché.

Även naturen lever oväntat mycket, och är inte bara ett sätt att spegla huvudpersonens ensamhet. Nathalie lyssnar uppmärksamt på storspoven och vet vilka djur som rör sig på mossen, hon känner igen ljuden. Det är inte ensamt, det myllrar av liv.

Eller vad det är.

För när kvällen kommer blir det betänkligt svart utanför fönstren, som om Nathalie befann sig i ett strålkastarljus där någon annan kan se precis allt hon gör.

Det berättas förstås gamla historier om mossen, det ryktas om försvinnanden och om offer. Det finns de som tror på dem. Och en dag ligger det en kropp där.

Skickligt bygger Susanne Jansson upp osäkerheten. Finns det något övernaturligt därute, i mossen? Eller är det någon människa som utnyttjar berättelserna i egna syften? Har Nathalie själv fler skäl än hon berättar att komma till mossen?

Det blir inte riktigt så spännande som jag hoppades på i början av boken (som gav en Stephen King-­känsla), men ”Offermossen” är ändå en av de bästa och mest ­helgjutna debutromaner jag har läst.

Mason Cross

”Ett långt spår av blod”

Övers. Gabriel Setterborg

Modernista

Amerikansk actionthriller, fast originellt nog skriven av en skotte bosatt i Glasgow. Den här sortens thriller är normalt inte min kopp te, men den är så bra att jag fastnar ohjälpligt och sträckläser. Den förrymde massmördaren Caleb Wardell leker katt och råtta kors och tvärs i USA med FBI-agenter och frifräsaren Carter Blake, en hårdkokt berättare som får även den mest tveksamma läsare att förstå varför genren en gång uppfanns. Sparsmakat språk i högt tempo.

Arne Dahl

”Inland”

Albert Bonniers förlag

Arne Dahl är en av de skickligaste i deckargenren, och skulle vara läsvärd bara för det snärtiga, välformulerade och lätt ironiska språket. Hans nya serie om Sam Berger och Molly Blom är inte mina favorit-Arne Dahl (A-gruppen var mänskligare), men det är förstås ändå spännande när den ohyggligt fiffige seriemördaren tampas med de likaledes ohyggligt fiffiga detektiverna. Överraskningsmomenten duggar tätt, och den mest oskyldige kan vara mer inblandad än man tror.

Camilla Läckberg

”Häxan”

Forum

Camilla Läckberg skriver ojämnt: ibland är gestaltningen för lättviktig, och intrigen överlastad, med alltför många ingredienser. Trots det läser jag med förtjusning historien om de små flickorna som försvinner med trettio års mellanrum. Var det andra barn som dödade den första flickan? Är de nya mördarna de nyanlända i flyktingförläggningen? I utkanten av berättelsen möts två ensamma ungdomar. Läckberg berättar om ett samtids-Sverige med vanliga människor.

Noah Hawley

”Före fallet”

Övers. Christian Ekvall

Massolit

Ett litet plan med elva personer ombord störtar i havet utanför den amerikanska rikissemesterorten Martha’s Vineyard. Två överlever mirakulöst: en konstnär lyckas rädda en fyraårig pojke, sonen till en mediemagnat som tillsammans med sin fru dog i olyckan. Vad var det som gjorde att planet störtade? Noah Hawley berättar om bakgrunden för alla som var med på planet, vad som hände dagarna före olyckan och om hur utredningen sakta trasslar sig fram mot sanningen.

Melanie Raabe

”Fällan”

Övers. Leif Janzon

Louise Bäckelin förlag

Kammarspel om en kvinna som lider av omfattande fobier sedan hon hittade sin syster död och såg mördaren innan han lämnade brottsplatsen. Kvinnan, som är författare, har fått sådan torgskräck att hon inte kan gå ut längre. Men tolv år senare får hon se mannens ansikte på bild och inser att hon måste göra något. Så hon skriver förstås boken om mordet på systern. Lite för överkonstruerad med meta­nivåerna, men väl berättad.

Anna Ekberg

”Den hemliga kvinnan”

Övers. Lars Ahlström

Massolit

Absurd historia om en kvinna som har ett kafé på en ö i Danmark och är lycklig sambo med en författare, varpå en annan man dyker upp från ingenstans och säger ”men du är min fru, varför kommer du inte ihåg mig och barnen?” Varpå kvinnan hamnar i ett rikisliv med två barn som hon inte minns ett dyft av (men hästen mindes hon av någon anledning). Vad har egentligen hänt? Spännande, men inte ett smack trovärdigt.

E O Chirovici

”Speglarnas bok”

Övers. Patrik Hammarsten

Norstedts

En finurligt konstruerad meta­berättelse: först anländer en bit av ett manus till en litterär agent. Det visar sig vara en otäck historia om ett mord som begicks för länge sedan, men vem är författaren? Det visar sig att han var med själv, men berättar han sanningen? Från flera olika vinklar: författarens, agentens, den gamle polisens, berättar Chirovici om vad som kan ha hänt och vad som hände den där kvällen när en professor blev mördad i sitt hem.

Dennis Magnusson

”Den sista ­föreställningen”

Ordfront

Riktigt väl berättad historia om en dramaturg som varit gift med teaterchefen. När teaterchefen dör börjar intrigerna på teatern, och Dennis Magnusson lyckas göra det mycket obehagligt: vem är det som är värst egentligen? Har dramaturgen varit särskilt trevlig ens mot sin man? Samtidigt inleder dramaturgen ett förhållande med en man som visar sig vara kriminell, och löser maktspel på ett helt annat sätt än hon är van vid.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.