Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-13 19:18 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/i-janis-joplins-fotspar-musikalisk-trivsel-med-omstartat-band/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

I Janis Joplins fotspår. Musikalisk trivsel med omstartat band.

MUSIK Big Brother & the Holding Company med Jerry Donahue och Kitto Scen: Fasching, Stockholm

De var ett av de ursprungliga psykedeliska banden från San Francisco, med flera vokalister och smak för långa, vindlande gitarrsolon. Men att Big Brother & the Holding Company för evigt är inskrivna i rockhi­storien beror på en enda sak: det var där Janis Joplin sjöng. I två år och på två album. Sen gick hon vidare 1968 och hann med lika mycket till, före sin förtida död två år senare, medan hennes gamla grupp raskt upplöstes. Och startade om för förs­ta gången, utan sin legendariska sångerska, redan 1969.

Sedan dess har Big Brother & the Holding Company gjort många omstarter, och sångerskorna har varit ännu fler. Men jämfört med tiden bakom Janis Joplin har inget annat de gjort ens registrerats.

Nu är tre av fyra medlemmar på turné i Storbritannien och Sverige. Förstegitarristen James Gurley saknas också, och ersätts av Jerry Donahue – en finstilt virtuos som det vore en fröjd att höra i ett sammanhang där han passade in bättre. Sångerska är den Sverigebaserade Jane Kitto från Australien, vars hesa röst stundtals ligger kusligt nära Janis Joplins, och även om hon inte kan matcha Joplins extrema frenesi är det ändå imponerande hur självklart hon kan gå i hennes fotspår – barfota, dessutom – utan att reduceras till en simpel imitatör.

Skillnaden i energinivå är ändå slående jämfört med resten av bandet. De är tre karlar över sextio, vars stil är så avspänd att man undrar hur de någonsin kunde samexistera med en tornado som Janis Joplin. Inledningsvis låter de rent amatörmässiga, men det rätar upp sig, och de lösa ramarna är snarast förutsättningen för den musikaliska trivsel de visar upp.

Men bandgrundaren Sam Andrews gitarrsolon kunde gott ha ransonerats något. För att inte tala om hans insatser som solosångare.

Nils Hansson

nils.hansson@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt