Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 19:15 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/i-vantan-pa-lasarnas-dom/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

I väntan på läsarnas dom

Jan Wallentin är omsusad innan någon ens har läst hans roman ”Strindbergs stjärna”. Den har nämligen sålts till 16 länder. 
Boklördag träffar en förvånad debutant.

Att träffa nyblivna mångmiljonärer är speciellt. Vissa är ytterst svårhanterliga i sin nyvunna megalomani, medan andra präglas av en ödmjukhet som får deras handslag att liksom säga ”förlåt, men jag har faktiskt inte lurat någon”.

Det senare gäller i högsta grad Jan Wallentin. En lågmäld, vänlig och torrt humoristisk 40-årig nyhetsjournalist på SVT som på tisdag, ”till min stora förvåning”, som han uttrycker det i en presentationstext, kommer ut med sin debutroman ”Strindbergs stjärna”. Boken är en äventyrsroman som tycks typisk för det nya årtusendet – en samtida upptäckt, vetenskapsman kopplas in, gamla hemliga nazistiska konspirationer med ockulta förtecken kommer i dagen, en accelererande spänning. Kapten Nemo trängs med Indiana Jones och Robert Langdon.

Men det är också en debutbok som innan den ens var färdig ”av någon outgrundlig anledning”, presentationstexten igen, hade sålts vidare till 16 länder. Och med ett författarförskott av avsevärt mått.

På nyhetsplats i medierna omnämns följaktligen ”Strindbergs stjärna” i form av siffror. För kultursidorna utgör den vatten på bästsäljarismdebattens kvarnar – hur bokbranschen satsar stort enbart på ett fåtal populärlitterära lukrativa kioskvältare, i stället för att ge ut en mångfald där även smalare, och om man så vill smartare, litteratur får plats.

Jan Wallentin har alltså fullt upp med att dels svara för sin egen berättelse, dels för genren äventyrs- och spänningsromaner i stort, samt för bokbranschens växande krängarmentalitet. Det är inte det lättaste.

– Jag är ganska omskakad av den här fokuseringen på mig själv, som jag varken är van vid eller intresserad av, säger han. Men jag försöker hålla mig kvar vid tanken att jag bara har skrivit exakt den bok som jag ville skriva, och jag tycker att det blir väldigt skönt när det i nästa vecka också faktiskt finns en bok att diskutera i stället.

Det knarrar bara lätt från skinnfåtöljer och parkett i Bonnierförlagens pampiga, tysta och lätt musei­doftande konferensrum mitt på Sveavägen i Stockholm. Vi hukar under de mångtaliga författarna och ägarna som i oljemålningar glor ned på oss från väggarna. Borta i hörnet stirrar en August Strindberg-byst oss i nacken. Vi sänker tonläget ytterligare.

Jan Wallentin berättar om hur han bara några och tjugo förs­ta gången gav sig på att bli författare. Han skrev såväl rena thrillrar som en utvecklingsroman och ”någon sorts, ja, legender …” – på ett ytterligt pretentiöst sätt. Han lade ned ambitionerna.

– Det var mycket egendomligt; inåtvänt och inte alls bra. När jag började om efter 15 år hade jag gått igenom ”journalistiktorktumlaren”, att det är viktigare vad man skriver om än hur, och jag tänkte inte köra fast i språkfällan en gång till. Allt blev enklare.

Hur fick du inspiration till att så totalt ändra språk och skrivsätt?

– Jag utgick från ämnen som jag var intresserad av och skapade nästan intriger för att kunna skriva mig igenom dem. Sedan tycker jag att det finns något roligt i att blanda högt och lågt, populärkultur med riktig historia. Titta på Quentin Tarantinos filmer, han kan berätta det mest klichéartade på ett nytt, väldigt intressant sätt.

– Och en sådan som John Ajvide Lindqvist inspirerade mig. Jag menar, skriver man om vampyrer i Blackeberg så kan man skriva om vad som helst.

”Strindbergs stjärna”, som inte handlar om August, utvecklas från en detaljerad, deckaraktig inledning till mer surrealistiska former. Vid tiden för formandet av romanen var Wallentin inne i en period av intresse för konspirationsteorier. Han fann att i nästan samtliga fanns ett nazistiskt spår.

– Jag började läsa på om nazistisk ockultism och slogs av … galenskapen. Det är ingen vanlig fascistisk rörelse, utan en form av irrationellt tänkande som är väldigt fascinerande om man gräver sig ner i det.

Han fann det även enklare att, nu med ett heltidsarbete, tvingas att skriva snabbt – att man kan kapsla in en känsla om man skriver väldigt intensivt, i stunden.

– Men det tog ändå två år att bli klar, säger han. Jag fick order att skriva dubbelt så långt och jag har nog skrivit om den fem sex gånger, så nu känner jag att jag står för det här.

Jag behöver inte fråga vad han tror om mottagandet av en bok som på förhand har sålts till 16 länder och gjort författaren ekonomiskt oberoende innan någon i konsumentledet, som det heter, har läst den. Wallentin säger:

– Det kan ligga mig i fatet att den har blivit så haussad på förhand. Jag tror inte att litteraturkritiker uppskattar att få en bok nedkörd i halsen med orden att det här är det bästa som hänt … sedan man uppfann gylfen.

– Men man skulle i alla fall kunna leka med tanken, säger han och plirar med ögonen, att det är en bra bok.

Nu har du gjort ditt, din bok är såld till 16 länder, den kommer läsas av många …

– Och många kommer att såga den …

Oavsett vilket, du har i alla fall skapat dig ett utrymme att skriva mer. Hur kommer det att se ut?

– Jag tror att jag fortsätter i den här genren. Jag kan nog säga att jag inte kommer att bli någon finlitterär författare, jag tror inte jag har det i mig.

Du vet att utgivningen av ”Strindbergs stjärna” är som hämtad ur ett manus – den kommer mitt i en debatt kring bästsäljarismen.

– Jo, men bästsäljarismen … alltså, det är en branschfråga, och vad fan vet jag om branschen. Men jag vill vara tydlig med det här: Det är inte så att jag har dragit ner på några ambitioner för att skriva enklare. Jag kan helt enkelt inte skriva på ett annat sätt!

Niklas Wahllöf

niklas.wahllof@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt