Idealbilder. Petra Hultmans ­syning av folkhemmet får vingar - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Idealbilder. Petra Hultmans ­syning av folkhemmet får vingar

Solen väller in igenom det runda gavelfönstret i Färgfabrikens stora utställningsrum och träffar en hög stapel av identiska nyckelskåp av trä. Effekten av ljuset som tränger sig igenom det finsnickrade rastret är anslående.

Det rektangulära tornet av nyckelskåp står i mild kontrast till några lägre högar av textilt handarbete. Men också här är mängden överväldigande och precis som skåpen är de virkade och stickade objekten i nyskick.

Konstnären Petra Hultmans farfar och farmor har bidragit med hantverket. Farfar Hilding fyllde dagarna efter pensioneringen med att metodiskt snickra nyckelskåp, och farmor Mary handarbetade disciplinerat bredvid de hushållssysslor som man aldrig pensioneras ifrån. De mödosamt producerade objekten varken användes eller såldes. Lades bara i högar och lådor. Med ett sådant arv är det nästan oundvikligt att bli en installationskonstnär.

Verket är Petra Hultmans examensarbete och hörde till det som utmärkte sig när Kungliga konsthögskolans avgångsstudenter presenterade sig på Tomtebodaterminalen i våras. Men då visades nyckelskåpen i liggande rader.

På slututställningen visades också den väldiga videoinstallationen ”Arbete i hemmet”, som består av 192 loopade sekvenser från ”Husmors filmer”, en serie statligt producerade infomercials från 50-­talet.

Mata barn, putsa silver, bona golv, vispa grädde, stoppa korv, hänga tvätt, stryka skjortor och så vidare i oändlighet. Redan då visste man att det som kalas dolt arbete inte är gjort i en handvändning.

De multipla projektionerna bildar en myllrande vägg mitt i utställningen, som i övrigt är luftig och lugn. I Färgfabrikens långsmala rum kommer verken bättre till sin rätt och blir tydligare. Både vad gäller innehåll och estetik.

Runt hela salen får filmerna en förstärkning i uppslagna husmorslexikon som pedagogiskt fyller genusmasken med matnyttig kunskap om vävning, dammsugare och äktenskapligt samliv.

Den statligt subventionerade idealbilden av hemmafrun som en käck och ivrig renässansmänniska blir i kombination med farföräldrarnas idoga arbete för arbetets egen skull ett slags dubbel folkhemsbild. På en gång glänsande och förljugen.

Den folkhemsskröna som Hultmans arbete dekonstruerar påminner inte så lite om det narrativ som dominerar de tusentals nekrologer över Ingvar Kamprad som i dagarna pumpas ut över världen.

Så dyker också Ikea helt följdriktigt upp i videoverket ”Ett praktiskt kök”, som till synes konfliktlöst klipper ihop en informationsfilm från Hemmets forskningsinstitut med en betydligt färskare reklamfilm från det stora varuhuset.

Det är förstås i skärningspunkten mellan då och nu som Hultmans konst vidgar perspektivet och får vingar. Vi använder inte längre samma torra, nasala voiceover som 50-talet, men hur långt har vi egentligen kommit? Hur stor är förändringen om vi knackar bort det yttersta lagret? Inte särskilt stor. Det är också den mest uppenbara lärdomen i de senaste månadernas genusdebatt.

Petra Hultgrens stipendiatutställning är utomordentligt välbalanserad och tät. Det enda som möjligen är överflödigt är ett pågående broderi i jätteformat, då rummet inte kräver någon ytterligare aktivering. Men det är en anmärkning i marginalen.

Helheten är en underhållande och mångbottnad knäpp på näsan på alla dem som lever med villfarelsen att det privata inte är politiskt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.