Ingen iskall debut. ”Snödrottningen” imponerar i Malmö - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ingen iskall debut. ”Snödrottningen” imponerar i Malmö

Familjeopera

”Snödrottningen”

Musik: Benjamin Staern. Idé och libretto: Anelia Kadieva Jonsson efter HC Andersens saga. Regi: Elisabeth Linton. Dirigent: Stefan Solyom.Scenografi: Rikke Juellund. Kostym: Astrid Lynge Ottosen. Ljus: Ulrik Gad. Koreo­grafi: Sara Ekman

Medverkande: Susanna Stern, Frida Johansson, Wiktor Sundqvist, Maria Streijffert, Sebastian Durán med flera samt Malmö operaorkester och Malmö operas barnkör

Scen: Malmö opera. Speltid: 1 tim och 10 min, ingen paus

Att skriva en familjeopera för femåringar och uppåt är ingen lätt uppgift. Men om det är någon som är skickad att tonsätta en vintrig HC Andersen-saga som ”Snödrottningen” så är det Benjamin Staern. Hans första symfoni ”Polar Vortex” var inspirerad av de polära virvlar som bland annat kan orsaka extremkyla och de iskristalliska klangerna blir det som nu håller samman hans debutopera. Alltså något helt annat än italienaren Pierangelo Valtinonis medelhavsmåleriskt upptinade version på Norrlandsoperan för några år sedan.

Anelia Kadieva Jonssons libretto ligger närmare originalet än Disneys förvanskade ”Frost”, även om Snödrottningen (Susanna Stern) har fått en mer framträdande roll. Historien handlar om Gerda (Frida Johansson) som ger sig ut i världen för att rädda barndomsvännen Kaj (Wiktor Sundqvist) från Snödrottningens känslokalla förtrollning. Längs vägen knyter hon nya vänskapsband med såväl Rövarflickan (Line Juul Andersen) som Bengt Krantz trygga rengestalt Bä. Samt naturligtvis med Sebastian Duráns Kråkan, en gotisk typ med hög hatt och fjädrar.

Det är således mycket som ska hinnas med på sjuttio minuter, så pass att det ur dramaturgisk synpunkt blir lite stressigt ibland. Även Staerns idérika musik är onödigt rastlös och jag önskar mig något längre, mer sångbara linjer – särskilt i Snödrottningens arior som lätt slirar ut i fritonal snömodd. Men det finns också en poäng i de ständiga skiftningarna mellan ytter­ligheter som driver berättelsen framåt och håller spänningen uppe.

Kärnan i HC Andersens saga är ju i grunden kampen mellan förnuft och känsla, godhet och ondska. Något som har lockat Staern att tillämpa ett slags modern och förenklad affektlära, där ondskan gestaltas med buller och skarpa dissonanser, medan trevliga typer får tonal musik och blinkningar till ett välbekant revynummer.

Bland instrumenten finns såväl keyboard som skrattande flöjter och inslag av elektronisk bandstämma. Barnkören bokstavligen blomstrar och dirigenten Stefan Solyom får orkestern att låta så rockig eller ”elegant och majestätiskt” som partituret anbefaller.

Rikke Juellunds tittskåpsliknande scenografi är snygg och stram, men ändå fantasifull med digitala snöflingor, läckert luftburna blomsterarrangemang och en gammalmodig mormorsidyll som kontrast till de kala väggarnas ispalats. Även Astrid Lynge Ottosens kostymer går, liksom musiken, i dialog med olika tidsåldrar och genrer. Från barocka och folkloristiskt färgade partier till pumpande Stravinskijrytmer och symfonirock. Ulrik Gads effektfulla ljussättning glittrar ikapp med iskristallklangerna och epilogen påminner om att ondskan är något som varje dag måste bekämpas.

Gränsen mellan den feministiska flicka-räddar-pojke-storyn och operagenrens eviga tema om kvinnan som med sin kärlek ska förlösa mannen är egentligen hårfin. Men att Gerda är tuffingen framgår även i Elisabeth Lintons tablåartade och ”Alice i Underlandet”-jäktade regi. ”Snödrottningen” är trots allt en imponerande operadebut, gestaltad med både hjärta och hjärna.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.