Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jackie Jakubowski: Dags att romerna får ”leva stående” i Europa

Att överskrida gränser är att lämna konformitetens trygghet och se på saken från utsidan – ”å andra sidan”. Gränsöverskridande är ett förhållningssätt, men också ett tillstånd.

Romerna är ett i bokstavlig mening gränsöverskridandets folk. Deras ”långa väg”, o longo drom, är ett ständigt återkommande tema i dikter och sånger: ”Gelem, gelem lungone dromencar/maladilem baxtale Rromencar…”, ”Jag har färdats, färdats lång väg/och mött många lyckliga romer...”, sjunger de på sin nationaldag.

I dag lever vi alla i en tid av geografisk, social och intellektuell rörlighet. Utmaningen är att förbli sig själv och samtidigt ständigt pröva, och överskrida, gränser. Det är vad judarna fått göra genom hela sin historia. Också romerna.

På många sätt kan den romska identiteten, som värnar om sin kulturella särart men inte bryr sig om territoriell hemvist, ses som en förebild för andra européer. De är ju, i ordets rätta betydelse, sanna kosmopoliter, ”de som känner sig hemma i hela världen”.

Romerna – och vi andra – står ständigt inför utmaningen att finna en integrerad och accepterad plats i samhället, utan att ge upp det egna kulturarvet. Det gäller, som Hans Caldaras skriver i sin bok ”Med betraktarens ögon” (Norstedts 2011), att ha två kulturer i sitt bagage – ”Jag tar det bästa ur båda och lever därefter.”

För inskränkta nationalister är denna gränsöverskridandets filosofi den mest hotande och hatade tanken. För dessa enfaldens ideologer är mångfald likvärdig med hot och oreda, kosmopolitism lika med rotlöshet.

Självtillräcklighetens anhängare förstår inte att dubbelheten i perspektivet – både delaktighet och ­utanförskap; både det partikulära och det universella – inte bara är det intellektuella samtalets förutsättning utan också den postmoderna människans livsvillkor. ”Den enda platsen där man kan fundera över och lösa verkligt stora filosofiska problemställningar är järnvägsstationer”, så sammanfattade en gång den österrikiske filosofen Ludwig Wittgenstein gränsöverskridandets intellektuella potential.

Det finns ett pris att betala för detta förhållningssätt och romerna, tillsammans med judarna, har mer än några andra europeiska folk, fått erfara vad gränsöverskridandet, i både bokstavlig och bildlig betydelse, kostar. Diskriminering och förföljelse, med Porrajmos, romernas Förintelse, som kulmen, har präglat generationer av romer. I stora delar av Europa lever de alltjämt under förtryck och i misär. I boken ”Begrav mig stående” (Ordfront förlag, 2009) berättar Isabel Fonseca om sina möten med romerna i Östeuropa och på Balkan. Hon beskriver den fattigdom och hopplöshet hon möter i byarna i Rumänien och Slovakien. Hon skriver om den äldre generationen romer som aldrig upplevt respekt från gadjé, den icke-romska omgivningen, och hon citerar en gammal bulgarisk rom som säger: ”Kròpoma pe-burrende. Sa-muro trajo, beshlem be chengende” – ”Begrav mig stående, hela mitt liv har jag knäböjt”

Vi möter dagligen romer på gator eller tunnelbaneuppgångar i europeiska städer. Ibland möter vi deras blickar, ibland undviker vi dem. Ibland lägger vi en slant i en pappersmugg, ibland låtsas vi inte se dem när de sträcker fram sin hand. Vad vi än gör förödmjukar vi dem. Men de förödmjukar också sig själva, när de knäböjer eller ligger på trottoaren och tigger.

Men det är inte brödsmulor från välfärdsstatens överflöd de behöver. De behöver Europas hjälp med att bygga upp sina samhällen i Rumänien eller Bulgarien. Inte som en allmosa utan som en mänsklig rättighet för ett folk som i århundraden diskriminerats och förföljts i Europa.

Detta gränsöverskridandets folk förtjänar respekt för deras ihärdiga överlevnadskamp – både på den rumänska landsbygden och i svenska städer – där de tigger i brist på arbete eller släpar sina svarta säckar fyllda med ölburkar att panta och klädgåvor till sina barn i utfattiga byar på Balkan.

I Fonsecas bok möter vi andra romer, den unga generationen som vill ”återerövra berättelsen” om sin historia och om sin framtid. De vill leva ett värdigt liv i sina hemländer, eller i de europeiska länder som skulle vara beredda att ta emot dem – utan självförakt och omgivningens förakt. Det är dags för dem att resa sig och börja ”leva stående”.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.