Fnissig är kanske inte det epitet man brukar förknippa med Sofia Coppola. Snarare lågmäld, distanserad och med en flickaktig, perfekt skuren garderob som alltid tycks understryka det kontrollerade i hennes väsen.

Men hennes sjätte och kanske mest oväntade långfilm, ett hett och blodigt kostymdrama som utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, verkar ha gjort Sofia Coppola ovanligt uppsluppen. Under filmfestivalen i Cannes i våras svepte hon in på ett sammetsklätt hotellrum med ett ovanligt brett leende på läpparna för att prata om ”De bedragna” – kanske med en föraning om att hon senare skulle åka hem med ett fint pris (Guldpalm för bästa regi, vilket bara förärats en kvinna tidigare).

Ända sedan debuten med ”The virgin suicides” i slutet på 90-talet har Sofia Coppola specialiserat sig på unga kvinnors hemliga världar. Och hon gör ingen hemlighet av att det var just den aspekten, även denna gång, som lockade henne att göra sin egen tolkning av Don Siegels psykedeliska film ”The beguiled” (”Korpral McB – anmäld saknad” på svenska). I den filmen spelar Clint Eastwood en skadad nordstatare som vårdas på en isolerad flickskola mitt under brinnande inbördeskrig, och den laddade berättelsen betraktas ur hans ögon.

– När min scenograf och producent Anne Ross en dag bad mig titta på den tänkte jag att jag verkligen aldrig skulle göra om någon annans film. Men filmen lämnade mig inte i fred, den var mycket mer överraskande än jag trott. Plötsligt blev jag lockad av att vända på steken och berätta storyn ur kvinnornas perspektiv, vilket också finns i den litterära förlagan, berättar Coppola med ett förtjust skratt.

Ett uppmuntrande mejl från författaren Jeffrey Eugenides, som skrev boken som ”The virgin suicides” bygger på, var också sporrande.

– Det finns absolut paralleller mellan min första film och den här. Båda handlar om en sluten feminin värld som lever under hot utifrån. Men ”De bedragna” är förstås mycket mörkare.

En annan gemensam nämnare är Kirsten Dunst, som stod i centrum i debuten och som följt Coppola genom karriären, inte minst i det stora genombrottet ”Marie Antoinette”.

– Vi står varandra väldigt nära, och jag vet att hon kan göra allting. Men det var väldigt spännande att se henne spela en förtryckt och instängd rollfigur så effektivt. Den sidan har jag aldrig sett av henne, säger Coppola beundrande om sin musa Dunst.

Nicole Kidman var däremot en ny bekantskap för henne.

– Jag har velat jobba med Nicole tidigare, och jag visste när jag skrev manus att hon skulle vara perfekt för rollen som skolans rektor. Hon har ett slags realistisk spelstil och en stark närvaro som passade bra för att kompensera det högspänt melodramatiska i historien. Och så har hon en så sjukt skruvad humor, avslöjar Coppola.

Sofia Coppola har tidigare beskrivit ”De bedragna” som sin minst självbiografiskt färgade film, men hon kan ändå lätt relatera till alla rollfigurerna.

– Nicole och jag är närmast i ålder, men jag har ju varit i samma läge åldersmässigt som de övriga rollfigurerna med Elles Alicia som upptäcker kraften i sin sexualitet och Kirstens hämmade Edwina i fokus. Det var så intressant att skildra kvinnor i olika stadier av mognad i den här berättelsen.

På frågan om varför hon valde att förlägga den ganska tidlösa historien just under inbördeskrigets tid svarar hon:

– Jag är väldigt fascinerad av kulturen i den gamla amerikanska Södern, i synnerhet när det gäller kvinnorna. En stor del av dragningskraften i historien för mig är att utforska hur de här kvinnorna, som var uppväxta med att ständigt försöka behaga, vara perfekta värdinnor och serva alla män inom synhåll, reagerar när de lämnas ensamma att styra sina egna liv.

Den 45-åriga Sofia Coppola, som lever och arbetar i New York och Paris, lyser upp extra när hon berättar om sin fascination för ”Southern gothic”, en stämning som genomsyrar filmen.

– Jag har ju aldrig gjort någon genrefilm, förut men jag älskar sydstatsgotik och jag ville verkligen försöka överrumpla publiken med att starta lite drömskt med den här vackra feminina världen och sedan skruva åt stämningen efter hand, säger Coppola, som berättar att hon blivit inspirerad av den atmosfärrika målaren Benjamin Eggleston liksom Scarlett O’Haras öden och äventyr i ”Borta med vinden”, men också av fotot i Roman Polanskis ”Tess”.

En av rollfigurerna i boken liksom i Don Siegels film som Sofia Coppola valt att plocka bort är en kvinnlig husslav.

– Mitt huvudfokus i storyn handlar om skiftande maktrelationer mellan män och kvinnor. Jag ville inte ha med den svarta kvinnan för jag tycker inte att slaveriet är något som ska behandlas på något lätt sätt eller som ett sidospår, förklarar Sofia Coppola.

”Jag vill utforska hur de här kvinnorna, som var uppväxta med att ständigt försöka behaga och serva alla män inom synhåll, reagerar när de lämnas ensamma att styra sina egna liv.”