Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Jazzigt med en dans som går över smärtpunkterna

”Norénhotellet”

Av Birgitta Egerbladh efter Lars Norén

Regi och koreografi: Birgitta Egerbladh. Scenografi och kostym: Katrin Brännström. Ljus: Emanuel Arvanitis. Med: Cecilia Borssén , Evamaria Björk, Jörgen Düberg, Linus Nilsson och Robert Olofsson. Scen: Lillan, Helsingborgs stadsteater. Speltid:  1 tim 30 min.

Orden brukar tryta när det gäller att beskriva Birgitta Egerbladhs verk. Hon har en sällsam förmåga att lokalisera och skapa kreativa rum där den sociala sidan av våra väsen kan utforskas och dansas fram.  

”Norénhotellet” på Lillan i Helsingborg tar oss med till de infekterade familjerum som gav skånska Genarp en plats på den litterära världskartan via pjäser som ”Natten är dagens mor” och ”Kaos är granne med Gud”. Och ”Stillheten” som spelades för två år sedan på samma scen i Christian Tomners lyhörda regi, med bland andra Jörgen Düberg, Cecilia Borssén och Robert Olofsson, som alla går igen i ”Norénhotellet”. Det är också denna tidiga, jazziga och krassa Lars Norén som Egerbladh och ensemblen hämtat inspiration ifrån.

Resultatet är en beigebrun, collageaktig föreställning som drar mer mot stumfilmsestetik än diskbänksrealism. Noréns oförsonlighet är förstås inte lätt att leka med, men Egerbladh väljer genomgående att röra sig runt smärtpunkterna, i cirklar och upprepningar och i plötsliga utbrott som inte riktigt driver något framåt.

Relationer utforskas inte; de upplöses innan de etablerats. Alla babblar och klamrar sig fast i rekvisitan, men ingen tycks på allvar lida av att de inte når varandra. Om det är så att kropparna uttrycker något av det som orden maskerar så går det mig förbi. 

Ensemblen har varit mycket delaktig i processen, och ”Norénhotellet” har utan tvekan varit en rejäl utmaning, men det har inte satt några djupa spår i ensemblespelet som blandar tonarter. Starkast är Robert Olofsson – Pina Bausch-elegant och kvick i uttrycket – och Evamaria Björk, som verkar mest medveten om vad det är hon vill förmedla. Båda ger sig helhjärtat hän åt sina framimproviserade solonummer.  

Det är både roligt och jazzigt, men som helhet saknas precision, kropp och koreografi, och några rejäla nävar frustration, vemod – och tystnad.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.