Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 05:26 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/julie-dash-donald-trump-ar-ett-hot-mot-hela-filmkulturen/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Julie Dash: ”Donald Trump är ett hot mot hela filmkulturen”

Regipionjären Julie Dash sitter jetlaggad i mjuka reskläder på en anrik Stockholmsbiograf och pustar lite över 25-timmarsflygningen från amerikanska Södern. Hon ska visa sin banbrytande ”Daughters of the dust” från 1991 inom ramen för den pågående festivalen Cinemafrica.

Det är ett verk som fick ny aktualitet och ny publik förra året när det visade sig att den subtropiska kostymfilmen, som berättar om en isolerad svart släkt i början av 1900-talet under en ljuvlig nostalgifylld sommardag vid havet, varit en stark inspirationskälla för Beyoncés visuella album ”Lemonade”.

– Thank God för ”Lemonade”, säger Julie Dash skrattande och tycks inte ha några problem med att hennes tidigare lite bortglömda livsverk blivit skattkista för en av världens mest säljande artister.

– Det känns som så mycket förändrades med ”Lemonade”, det är ett så fantastiskt, modigt och passionerat verk med så många lager, så många olika känslor och så mycket ”black girl magic”. Idéer, historik och bilder är ingen privat egendom. Som filmskapare vill jag gärna att andra ska reagera och vidareutveckla det jag gör. Jag är helt enkelt väldigt stolt över att varit inspirationskänsla för filmen. Dessutom var musiken så bra!

I samma veva som ”Daughters of the dust” gavs ut på nytt i en restaurerad version blev den 65-åriga Julie Dash invald i den prestigefulla Oscarsakademin och har nyligen röstat för allra första gången. Hon älskar ”Moonlight” men tycker även att ”Lion” har en stark historia.

Och ja, hon gillade verkligen ”En man som heter Ove” som hon tyckte var underhållande och sentimental på ett bra sätt och med en intressant svärta. Men nej, hon vill inte avslöja om Hannes Holms film med Rolf Lassgård i huvudrollen fick hennes röst till slut.

Årets Oscarsnomineringar innehöll många fler svarta, både framför och bakom kameran än förra året. Men nyligen kom en mångfaldsrapport från universitetet UCLA i Kalifornien som menar att filmkonsten ändå ligger långt efter tv-serierna. Varför är det så?

– Tv-bolagen och strömningstjänsterna är mycket mer trendkänsliga och snabba när det gäller publikens önskemål. Titta på Shonda Rhimes framgångar med ”Scandal” och ”How to get away with murder” och andra serier som ”Empire” och ”Insecure”. Film är fortfarande en mycket mer konservativ och mansdominerad bransch, vilket tyvärr gör den provinsiell, menar Dash.

– Men det ska bli intressant att se vad som händer nu, med ”Moonlight” och allt. Det känns som att vi befinner oss vid en vändpunkt kulturellt sett, som man kan hoppas påverkar alla. Det är viktigt att komma ihåg att könsdiskrimineringen alltid varit nästan lika stark som rasdiskrimineringen. Men å andra sidan har kvinnliga, svarta filmregissörer som Ava DuVernay, som har Oscarschans i år med sin fängelsedokumentär ”13th”, gjort mycket för att förändra spelreglerna.

Julie Dash lyfter också fram Oscarschefen Cheryl Boone Isaacs initiativ att skapa mångfald och bättre genusbalans genom många nya inval i akademin.

– Det kommer att bli intressant att se hur alla vi som är nya, kommer att påverka Oscarsgalorna framöver.

Tror du att det blir lättare att finansiera fler filmer som bottnar i afroamerikaners historia?

– Film är ekonomiska högriskprojekt och det finns fortfarande en stor rädsla att satsa på det som branschbossarna inte känner sig säkra på. Fråga mig, jag har pitchat projekt i alla år och vet hur det låter.

– Filmhistorien, när det gäller afroamerikansk historia, har haft fokus på slavtiden, våldet, förtrycket, inbördeskriget och tiden strax därefter. Det finns inte mycket annat. Och det påminner mig om hur Trump hela tiden skapar våldsamma berättelser kring afroamerikaner i dag, suckar hon.

Hon berättar också att hon ofta fick försvara ”Daughters of the dust”, när den kom för att den inte handlade om svarta som slet och for illa utan är ett stycke filmpoesi med kulturhistorisk bakgrund som skildrar en svart familjs uppbrott från traditioner med rötterna långt tillbaka i Afrika.

– Men min film blev i alla fall gjord och det finns också så många andra oberättade historier om våra liv, drömmar och förhoppningar genom historien som inte är stereotypa och som kan bli fantastiska filmer, säger Julie Dash.

Hur kommer Trumps presidentskap att påverka amerikansk film?

– Ja, till att börja med är vi många som kommer att få problem om han - som han hotat med - skär ner på de statliga kulturpengarna i bland annat National endowment for the arts (NEA).

–  Jag har till exempel själv jobbat i två år med ett filmprojekt, dokumentären ”Travel notes of a Geechee girl”, där vi har planerat att söka pengar från NEA. Men det är stor risk att det inte blir av nu.

– Det handlar inte om mycket pengar, men för oss independentfilmare kan sådana medel vara avgörande för att man får fortsatt finansiering. Det kommer att bli tufft för hela kulturlivet, men det är bara en del av de galenskaper som kan vänta, avslutar Dash.

Julie Dash är född 1952 i New York och mest känd för den moderna indieklassikern ”Daughters of the dust” (1991), den första långfilm av en afroamerikansk kvinnlig regissör som fick bio­distribution i USA.

Hon har även gjort tv-filmer som ”Historier från tunnelbanan” (1997) och ”The Rosa Parks story” (2002).

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt