Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-18 12:50 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kalkonfilm-richard-hobert-ger-filmfageln-ett-nytt-late/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kalkonfilm. Richard Hobert ger filmfågeln ett nytt läte

RECENSION FILM

Tre solar

Regi: Richard Hobert

I rollerna: Lena Endre, Kjell Bergqvist, Mikael Persbrandt m fl

Längd: 1 tim, 40 min

PAPPA ÄR INTE bara frånvarande, han är helt försvunnen, i fyra år. Fru och två barn försöker överleva under svåra förhållanden. När pappa kommer hem är han sönderdrogad och självömkande. Mamman har letat efter honom, på vägen har hon träffat sjuka, hemlösa, utslagna. Hon har utsatts för våld, sett samhället rämna, försvarat sig med näbbar och klor.

Richard Hobert berättar om en svensk kärnfamilj, om hur man kan, och kanske skall, leva sitt liv, om ensamstående och övergivna kvinnor. Lena Endre spelar Hanna, en kvinna som offrar sig för familjen, för sina barn och till slut också för sin man. Hon är stark, fin och ädel, på ett sätt som bara kvinnor kan bli gestaltade av starka, fina och ädla män. Män som dunkar kvinnor i ryggen och säger: "Stå på er brudar, jag håller på er".

Varför Richard Hobert har valt att låta sitt kärnfamiljdrama utspela sig på små islandshästar, på medeltiden, överstiger min fattningsförmåga. Det är en historisk inramning som inte tillför något. Det uppstår fler problem än fördelar när Hobert stoppar in samtidsproblematiken i sin tidsmaskin. Medeltidskvinnor talar som om man stod på Stureplan och diskuterade utbrändhet.

Kameran vilar så gott som hela tiden på Lena Endre, hon filosoferar och funderar. "Se karlar, dom är helt värdelösa". Ja, när vi inte är ute och rider, så klart. Det kan aldrig tidigare ha galopperats så mycket i en svensk film. Så fort dom får en chans kastar dom sig upp på sin ponnys och travar lite i vattenbrynet.

Kjell Bergqvist, Mikael Persbrandt och Rolf Lassgård i medeltida dräkter, skojiga hattar och hår till midjan. Det är klart att det blir komiskt. De försöker, allt de kan kan, men det är ett hopplöst företag med ett hopplöst stillastående manus.

Lars Crépins foto är bitvis stiligt, de medeltida miljöerna är inte så pjåkiga. Återstår ett pratigt, präktigt pekoral, ett kvasifilosoferande utan slut. Vi slarvar ibland med kalkonuttrycket, frågan är om inte Richard Hobert denna gång har gett vår filmfågel ett helt nytt läte. Dock inget att skratta åt, det är bara väldigt sorgligt och uppgivet.

JOHAN CRONEMAN

kultur@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt