Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 21:42 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kara-rulle-kara-eyvind/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kära, Rulle! Kära, Eyvind!

Hösten 1919 möts Eyvind Johnson och ­Rudolf Värnlund och blir vänner. Nu kommer en vacker och storslagen ­volym med deras brev. ”Det skulle inte ­förvåna mig om den leder till en renässans för båda ­författarskapen”, skriver Jens Christian Brandt.

1919 möts två unga radikaler på tidningen Brands redaktion. Tycke uppstår nästan genast, för båda är ensamma, misstrogna och rastlösa, och bär på samma plågsamma dröm: att bli författare. Året därpå inleder Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund en brevväxling som, med korta uppehåll, kommer att pågå fram till januari 1944. 

När den nu föreligger i bokform skapar den ett unikt litteratursociologiskt panorama men också ett porträtt av den epok då modernismen segrar och konturerna av det framtida folkhemmet sakta växer fram. 

Kanske är det också en kärlekshistoria. Som i alla relationer är rollerna i rörelse bara under några korta ögonblick i inledningsskedet. ”Rulle” är stockholmare, uppvuxen och bosatt på det mytomspunna Södermalm, och i början av vänskapen är det han som agerar urban ciceron åt den halvt buttre, halvt storögde norrbottningen Eyvind. 

De är jämngamla, båda födda 1900, men Rudolf framstår ändå initialt som ett slags mentor. Det är han som tipsar om utrikiska författare (Alfred de Musset), har försänkningar inom förlagsvärlden och vet hur man slår sig fram. ­Eyvind där­emot odlar, åtminstone i upptakten, ett slags misantropisk provinsialism: han jobbar som dräng i Uppland, svärmar för ensligt belägna torparstugor och säger sig föredra hästar framför spårvagnar.

De skickar skisser till varandra. Halvt rör det sig om litterära utkast, halvt är det existentiella positionsbestämningar. Breven blir en arena där tonfall kan testas, motiv tas upp till prövning och retoriska figurer finslipas. Båda skriver i för­vissningen om att mottagarens bedöm­ningar kommer att präglas av lika delar generositet och uppriktighet. Dock rör de sig snabbt åt olika håll. 

Redan i januari 1920 konstaterar Rudolf att ”du utvecklat din prosastil betydligt”. Samma upptäckt gör också den sentida läsaren: Eyvind är redan på väg mot en höglitterär stil. Möjligen är det eftervärlden som är adressaten, i alla fall smyger sig något artistiskt in i brev­växlingen, ett drag av virtuositet och stilistiska lindansarkonster. Rudolf registrerar, kanske omedvetet, att balansen håller på att förändras och reagerar som olyckligt älskande alltid gör: med nakna känsloutgjutelser och allt intimare bekännelser.  

Rudolfs problem, lär vi oss snabbt, är att han är ”kall”. Tydligen är det ett gängse kodord för impotens eller rädslan för impotens. Under årens lopp kommer han att ägna mycket bläck åt att protokollföra sina våndor. Han är besatt av kvinnor, kan inte närma sig dem och när han ändå försöker blir han ”kall”. Eyvind undviker i det längsta att kommentera problematiken, men skriver slutligen – från det mondäna Paris – att han själv är för ”varm”. 

Vid det laget har korrespondensens geografiska koordinater blivit en fråga om centrum och periferi. Efter en misslyckad odyssé genom södra Europas hamnkrogar har Rudolf insett att kontinenten inte är något för honom. Och ungefär samtidigt har Eyvind upptäckt den ambivalenta tjusningen med inflationsårens Berlin – en stad han ogillar men ändå ständigt återvänder till, kanske för att man alltid hittar billiga hyresrum – och den kulturella metropolen Paris.  

Långt senare, på 1950-talet, skulle Johnson förebrå sig själv för att under dessa vagabondår ha sett för lite. I romanen ”Romantisk berättelse” brottas författarens alter ego med insikten att ha befunnit sig på rätt plats, vid rätt tidpunkt – ”vid katastrofkällan, bara någon flygsekund från byn, från Atlantis” – och ändå ignorerat skriften på väggen, demokratins sammanbrott, nazismens födelse, det annalkande världskriget.  

Som sentida läsare förstår man vad han menar men är beredd att ge ­absolution. Det är sant att rapporterna från mellankrigstidens Europa är egendomligt vaga i konturerna och att städerna tycks utbytbara, kosmopolitiska kulisser med kafébord på anonyma trottoarer. Men kanske är det förutsättningen för de stora romanerna? Verklighetens Berlin och Paris kan inte konkurrera med bilderna i författarens fantasi. Så många exilförfattare – Vladimir Nabokov, exempelvis – rörde sig i samma miljöer vid samma tid och gjorde precis samma val. Små topografiska inlån (ett gatunamn här, en järnvägsperrong där); resten fick tidevarvets rasande reportrar beskriva. 

Vad man däremot förvånas över i de brev européen Eyvind skriver hem till Rudolf i det sömniga Stockholm är de höga halterna antisemitism. Även för härdade läsare är utgjutelserna inom ämnet chockerande. Precis som Rudolf är tydlig med att vägen till parnassen vore mindre stenig om det inte fanns några kvinnor är Eyvind konstant upprörd över antalet ”judar” i framför allt Tyskland. 

”I Tyskland är det folkslag som mäst framträder judar. Dessutom finns det halvjudar och korsningar alla som tillsammans bilda den tyska folkstammen. Jag har ej sett en ren typ här.”

Så är detta en brevväxling där två tveklöst högt begåvade författare på en gång heroiserar sig själva och avslöjar sina mörkaste vrår. Att detta nästan kvartssekel långa psyko­drama blir så givande är också i hög grad utgivarnas förtjänst. Birgit Munkhammar och Magnus Bergh har försett utgåvan med en fantastisk notapparat, ett system av referenser och snillrika kommentarer som ideligen lockar till vidare läsning. 

Rudolf Värnlund dog våren 1945, Eyvind Johnson fick så småningom det Nobelpris han förtjänade. Mig skulle det inte förvåna om den här vackra, otympliga, såriga och storslagna volymen markerade början på en renässans för bådas författarskap.

Författare, dramatiker och kritiker och en av de svenska proletärförfattarna.

Föds i en fattig familj på Södermalm i Stockholm. Börjar arbeta på en kartongfabrik som 11-åring. Blir så småningom typograf och arbetar på tryckeri.

Verk i urval: ”Döda människor” (1924), ”Vandrare till intet” (1926) och ”Upproret” (1927).

Omkommer vid en eldsvåda 1945.

Författare, översättare och ledamot av Svenska Akademien. En av de svenska proletärförfattarna som samtidigt utvecklar romankonsten.

Föds i en fattig familj utanför Boden, fadern arbetar som ­rallare.

Han arbetar bland annat som ­timmerflottare, sågverksarbetare och biografvaktmästare.

Verk i urval: ”Romanen om Olof” (1934–37), Krilon-trilogin (1941–43), ”Strändernas svall” (1946), ”Hans nådes tid” (1960) .

Tilldelas Nobelpriset i litteratur 1974, tillsammans med Harry Martinson.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt