Kärleken är störst i spelfilmen om Ted Gärdestad

Adam Pålssons biljett till drömrollen var två coverversioner av popballaden ”Jag vill ha en egen måne” och den stompiga schlagern ”Satellit” som vann Melodifestivalen 1979.

– Från början hade jag tänkt leta upp någon gammal peruk och en tidstypisk 70-talskostym i Dramatens kostymförråd och sätta mig vid en vit flygel. Det slutade med att jag satt hemma med min Iphone och filmade mig själv när jag hamrade febrilt på pianot såsom Ted Gärdestad gjorde på ”Satellit”. Det är väldigt enerverande att försöka spela lika snabbt som Ted gjorde och samtidigt försöka sjunga, säger Adam Pålsson, som varit sångare och låtskrivare i popbandet År & Dar.

Egentligen var det först med rollen i tv-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar” 2013 som Pålsson på allvar bestämde sig för att satsa helhjärtat på skådespelarkarriären. Förutom att ha spelat Amadeus på Dramaten har han även medverkat i den kultförklarade dramakomedin ”Boys” och haft en avgörande biroll i tredje säsongen av ”Bron”. Nu sitter han i en brittisk läderfåtölj i ett rum på skivbolaget Universal omgiven av Ted Gärdestads guld- och platinaskivor från storhets­perioden under 1970-talet.

– Jag älskar Teds musik, men också hela hans uppenbarelse, denna otroligt känsliga, begåvade och öppna människa. Det är en hisnande känsla att vara den personen som får porträttera honom. Större än så här blir det inte för mig, säger Adam Pålsson.

– Ted Gärdestad är en sådan självklar del av den svenska folksjälen. Han fick ett helt land att sjunga om sol, vind och vatten – fast ingen verkade veta vem han egentligen var. Vår film följer Teds liv och berättar samtidigt något om Sverige under den här epoken då det gamla folkhemmet var under förvandling.

Inspelningen av den än så länge odöpta Gärdestadfilmen drar i gång i februari. Bakom produktionen står Stella Nova, samma bolag som gjorde ”Monica Z” – även den med manus av Peter Birro. Hannes Holm tackade ja till att regissera efter att ha fått en liten uppenbarelse.

– Just när producenten Lena Rehnberg hade ringt och frågat mig hörde jag min nioåriga dotter sitta och spela Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” vid pianot. Det var ett slags tecken. Plötsligt fick jag en stark ingivelse att göra film om något som lever vidare efter döden –musiken, säger Hannes Holm.

– Jag gick också i gång på den fantastiska historien med de här två bröderna som förenades i musiken och utsätts för enorma prövningar. Om man ska vara lite pretentiös så är det nästan något bibliskt över den här historien, säger Hannes Holm, som just övervakat USA-premiären på dundersuccén ”En man som heter Ove”.

– Precis som jag fick titta in under Oves gubbkeps, får jag nu chansen att kika in i hur det ser ut när man skapar populära låtar som alla tycker om. Men det är också en film om kärlekens och skapandets pris, säger Holm.

Han har tidigare jobbat med Adam Pålsson när han regisserade ”Himlen är oskyldigt blå”, där han lånade både titel och ledmotiv från Gärdestads låt.

– Adam Pålsson äger en gränslös sida som ligger väldigt nära Ted Gärdestad. Det handlar inte bara om att vara porträttlik, skådespelaren måste alltid hänga ihop med sin rollfigur. Ett annat stort plus var hans musikaliska bakgrund.

När Adam Pålsson föddes 1988 hade den forna flickidolen Ted Gärdestad dragit sig tillbaka från rampljuset, hade ”floppat” med ett album för första gången, plågades av psykisk sjukdom och hade varit medlem i den ökända religiösa Bhagwansekten i Oregon. Efter några trevande försök gjorde han comeback 1994 med albumet ”Äntligen på väg”. Tre år senare tog han sitt liv.

– Även om det är nödvändigt att gå in i mörkret för att skapa en hög fallhöjd, så är det främst musiken som driver oss till Ted i den här filmen, säger Adam Pålsson, som har lyssnat på Gärdestad sedan han var liten.

– Men det var först när jag verkligen närlyssnade på ”Fånga en ängel” i gymnasiet som jag insåg hans enorma storhet. Ted var ju inte någon cool artist då, och har kanske heller aldrig varit det. I Sverige anses det som finare att vara en ”autentisk” eller ”äkta” popmusiker – något som brukar associeras med image eller någon sorts charmig begränsning. Ted var en musikalisk multitalang – en artist i ordets bästa bemärkelse. För honom var själva uttolkandet det viktigaste, säger Pålsson.

Sedan en tid tillbaka har han levt med hela Gärdestads låtkatalog, läst allt han kommit över och försökt träffa personer som varit i popstjärnans närhet. I sitt kommande förvandlingsnummer kommer Adam Pålsson också att få hjälp av maskörerna Eva von Bahr och Love Larson som även arbetade på ”Monica Z” och som Oscarsnominerades för masken till ”Hundra­åringen...”.

– Målet för mig är att suga upp Ted i varje por så att jag aldrig ens behöver tänka ”Hur skulle Ted ha gjort?” säger Adam Pålsson.

– Jag söker alltid efter identifikationspunkter med mina rollfigurer. Och det finns många likheter oss emellan. Vi är båda uppvuxna i kranskommuner till Stockholm, är det yngsta syskonet som tog clownrollen, höll båda på med musik och sport samtidigt, och har båda äldre bröder som fungerat som beskyddare och beundrare, säger Adam Pålsson.

– Jag känner också igen mig i Ted Gärdestads poler – den här karismatiska och urcharmiga sidan och den introverta, depressiva och melan­koliska, förklarar han.

Även manusförfattaren Peter Birro har fastnat för de stora kontrasterna i Ted Gärdestads liv:

– Det är en enorm fallhöjd mellan ljus och mörker. Mellan eufori och desperation. Det gäller att inte få svindel. För mig handlar det om att hitta essensen, kärnan, i Teds väsen. Han var framför allt en människa som spred ljus, glädje och kärlek omkring sig. Man får aldrig glömma det när man beskriver de mörkare sidorna. En av låtarna på den sista skivan heter ”Kärleken är störst”. Det är om den människan vi vill berätta, säger Peter Birro.

Morrisseyfetischisten Birro har skildrat sin egen uppväxt i Göteborg med den halvt självbiografiska tv-serien ”Viva hate”, men har aldrig tidigare profilerat sig som någon Ted Gärdestad-fantast.

– Det var inte förrän jag började arbeta med den här filmen som det gick upp för mig vilken enastående artist han faktiskt är. Några av hans bästa låtar hade jag inte ens hört förut. ”Universum”, ”Come give me love”, ”Snurra du min värld”… Det är ju inte klokt vad bra det är, säger han.

Birro vill inte avslöja vilka händelser i Ted Gärdestads liv som kommer med i filmen, men en scen är självskriven: ögonblicket då den 15-åriga Ted tar sina demoband och knackar på dörren till Swedish Music/Polar tillsammans med storebrodern Kenneth, som skrev alla texter.

– Benny Andersson öppnar och vill att de ska ge banden till honom så att han kan lyssna i lugn och ro och sedan höra av sig. Men Ted kräver att Benny ska lyssna på en gång: ”Annars går vi till ett annat skivbolag och sen får ni skylla er själva”, typ. Benny blir nyfiken och släpper in dem. Resten är svensk musikhistoria, förklarar Peter Birro.

Inför manusarbetet jobbade Birro på samma sätt som han gjorde när han skrev ”Monica Z”.

– Det handlar om att göra mycket research och träffa så många personer man bara kan som kände eller arbetade med den jag skriver om. Mina möten med Kenneth Gärdestad har förstås varit ovärderliga. Teds och Kenneths relation var ju helt unik och har berört mig djupt. Utan Kenneths hjälp hade jag aldrig kunnat skriva det här manuskriptet.

Kenneth Gärdestad är mycket entusiastisk över filmprojektet.

– Peter Birro har berättat fantastisk dramatik för mig i skala 1:1 över kaffebordet. Jag har lyssnat med spetsade öron och varit helt utmattad efteråt. Det var lite som att se filmen framför mig, säger Kenneth Gärdestad.

– Manuset är ett utsnitt av Teds liv som känns väldigt rättvisande. Det är ett porträtt av den personen som Ted ville vara – humanistisk, kärleksfull, sprallig – men inte kunde vara på grund av sin sjukdom.

I böcker och tidigare intervjuer har han berättat om Ted Gärdestads svåra ångest, självskadebeteenden och kamp mot sina inre demoner. Efter lillebroderns självmord har Kenneth Gärdestad arbetat för att öka kunskapen om psykisk ohälsa och försökt lyfta på skamtäcket kring sjukdomen.

– Det är viktigt att inte blunda för det mörka och svåra, men jag är glad över att filmen sätter solen i centrum. Sjukdomen var inte Ted.

Han har ännu inte hunnit träffa Adam Pålsson.

– Om jag ska vara ärlig så vet jag inte riktigt vem han är – men min dotter blev väldigt glad när hon hörde att Adam Pålsson ska spela hennes farbror.