Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 08:55 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/karleksbudskap-lesbisk-historia-aterskapas-i-orgasmiskt-vackelsemote/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kärleksbudskap. Lesbisk historia återskapas i orgasmiskt väckelsemöte

”Missionären”

Manus, koreografi, regi: Malin Hellkvist Sellén

Med: Lotti Törnros och Meliz Karlge. Kostym: Elin Hallberg. Kompositör: Sara Lundén. Research: Malin Hellkvist Sellén och Elfrida Bergman. Scen: Skarpnäcks kulturhus, Stockholm. Speltid: 1 timme.

Trots Jesus revolutionerande, allomfattande kärleksbudskap, så har de kristna kyrkornas kärlek aldrig omfattat, än mindre omfamnat de homosexuella. Som likväl, givetvis, alltid funnits inom kyrkans hägn men i skymundan, i hemlighet. Kanske bör historien skrivas om, för när skådespelarna Lotti Törnros och Meliz Karlge med full och kärleksfull kraft sjunger psalmen ”Här en källa rinner” i Malin Hellkvist Selléns nya föreställning ”Missionären” är det omöjligt att missa de subversiva snarast över- än undertonerna.

Psalmen framstår rentav som en hyllning till den oförblommerade, erotiska kärleken mellan kvinnor. ”Dyra livets källa/ du skall evigt svälla/ evigt lyckosam/ skall din flod gå fram!” som en vers lyder i Betty Ehrenborg-Posses 1800-talstolkning av brittiske 1700-talspoetens William Cowpers originaldikt. Frispråkigheten är lika överraskade som uppiggande. Betänk dessutom att ”Här en källa rinner” ingick i baptistkyrkans första sångbok, hopsnickrad 1909 för, tro’t eller ej, söndagsskolan.

Under snart femton år har Malin Hellkvist Sellén gång på gång visat att också de enklaste av idéer kan omvandlas till komplexa, tänkvärda och underhållande föreställningar. Så är ”Missionären” arrangerad som ett frikyrkomöte från tidigt 1900-tal, den tid då väckelserörelserna spred sig som en löpeld genom Sverige.

Den drygt 30-taliga publiken på Skarpnäcks kulturhus sitter i en ring. Alla tas i hand, tittas djupt i ögonen och hälsas varmt välkomna av de två missionärerna, briljant gestaltade av Lotti Törnros och Meliz Karlge. Senare låter de ett otal lesbiska kvinnor komma till tals; citaten är delvis autentiska, delvis fiktiva.

Så är området är i princip helt outforskat och, givet kyrkans syn på homosexualitet, grundmaterialet lika sparsamt som återhållet. ”Den lesbiska historien är i hög utsträckning oskriven och ogestaltad” skriver Hellkvist Sellén i programbladet, men med ”fantasins hjälp kan vi återskapa det som gått förlorat”. Vilket hon tveklöst lyckas med i ”Missionären” som turnerat flitigt sedan urpremiären i Umeå för tre veckor sedan och som spelas ytterligare en dryg månad.

Att just väckelsen, och i synnerhet pingströrelsen, fick ett sådant enormt genomslag förklaras ibland med dåtidens förträngda sexualitet och tungomålstalandets uppenbara och attraktiva likheter med orgasmen.

I ”Missionären” dansas inte mind­re än fyra, eller två gemensamma orgasmer fram (med kläderna på). Den första utan att Törnros och Karlge ens vidrör varandra, låt vara att de hänryckt euforiskt doftar på varandra. Den andra är en desto mer fysiskt hämningslös. Skamlös? Kärleksfull. Vacker.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt