Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kaskader av färg och ljus

Efter ett halvt sekel som nyskapande målare har Frank Bowling äntligen fått stjärnstatus. Birgitta Rubin har träffat den brittiske konstnären på hans utställning i Stockholm.

När Frank Bowling ställde ut på Spritmuseum i Stockholm för fyra år sedan var det många med mig som inte kände till honom – en doldis, trots decennier av storartat, nyskapande måleri. Född i den brittiska kolonin Guyana 1934 och utbildad på Royal college of art i London har han alltid fått kämpa mot rasism och att placeras i ett fack.

– Jag är konstnär. Inte en svart konstnär. Och jag är britt. Men i England försökte de hindra mig från att vara en brittisk person och popkonstnär. Jag kallades den ’svarte Francis Bacon’, berättar Frank Bowling när vi träffas på galleri Christian Larsen i Stockholm, där han visar ett tiotal färgsprakande abstrakta målningar från 2012–2016.

”Frustration”, ihop med lockrop från den amerikanska kollegan Larry Rivers, fick honom att lämna London för New York 1967. Bowling hamnade mitt i en extremt dynamisk tid och scen för konst, musik och kultur. En lång tid bodde han på legendariska Chelsea hotel.

– Underbart, svarar han kort på hur det var.

Detta var också tiden då medborgarrättsrörelsen var som starkast. Afroamerikanska konstnärer organiserade sig, kämpade mot samhällets orättvisor och skapade egna konstarenor. Även här hamnade Bowling på kollisionskurs med dem som ville kringskära hans konstnärliga frihet – genom att påbjuda motiv som stärkte kampen och diskuterade svart identitet eller det postkoloniala arvet.

Men Frank Bowling var då på väg mot ett non-figurativt uttryck:

– Jag hade fått en mentor i konstkritikern Clement Greenberg.

Den abstrakta expressionismens berömde förespråkare var en flitig gäst i hans ateljé. Bowling började även skriva om konst och tog strid intellektuellt mot den militanta strömningen för en figurativ, ­sociopolitisk konst. Han framhöll i stället att abstrakt konst kan säga en svart publik något annat än en vit, exempelvis traditionen med omarbetningar av funna objekt ­eller kompositioner uppbyggda likt frijazz – John Coltrane beundrade han särskilt.

– Konst är inget verktyg, säger Frank Bowling med eftertryck och levererar en salva om ”inkompetenta, värdelösa illustratörer”.

Vi pratar en stund om Tate Moderns historiska grupputställning ”Soul of a nation. Art in the age of Black power” i höstas. Det var där jag själv upptäckte den fantastiske koloristen Bowling, en av sextio­talet utvalda konstnärer, fotografer och grafiska formgivare. Flertalet uppenbart undervärderade på en länge enfärgad, helvit konstscen.

Bowling var representerad med två monumentala dukar från tidigt 70-tal, vibrerade av ljus och med upplösta motiv i brinnande orange, rosaröda och limegröna toner. Den ena ingick i hans mest kända serie ”Map-paintings”, kärnan i Bowlings nyss avslutade separatutställning ”Mappa mundi” på Haus der Kunst i München.

Långt om länge, över 80 år gammal, har Frank Bowling fått det breda erkännande han är värd. Han är tillbaka i London sedan flera decennier, blev den första svarta personen som valdes in i Royal academy of arts och nu väntar en stor retrospektiv på Tate Britain.

– Det är din dröm det, säger hans hustru Rachel Scott.

Frank Bowling sitter i rullstol på grund av ryggsmärtor och blev svårt sjuk i diabetes för tio år sedan. Hustrun hjälper honom med det mesta, de var kurskamrater på Royal college of art och hon är textilkonstnär. Bowlings mor var dessutom sömmerska och arvet märks i dukarna, som bär spår av en sicksack-sax, av lager på lager med skarvningar, häftade och påsydda delar.

Trots hög ålder och svag hälsa är Bowling fortsatt en fysisk målare och arbetar hårt med måleriska experiment, att utforska färger och material. Eftersom han inte längre kan stå läggs duken över ett bord.

Färgerna forsar, rinner, stänker, droppar sedan ner över kanterna. På denna utställning dominerar neonfärger: rosa, gult, lila, turkost, pistage- eller smaragdgrönt och rött. Tittar man närmare på dukarna, med ett stående eller liggande mittparti med tjockare färg, syns inkorporerade föremål – allt ifrån akupunkturnålar till delar av barnbarnens leksaker.

– Ytan, materialiteten är hela ­saken för mig. Bilden ska komma ut ur väggen och ha ljuset inom sig.

När Frank Bowling blir trött bistår även en styvdotter med uppgifter. Bowling har flera assistenter i familjen; söner som är konstnärer, liksom styvdottern som följt med till Stockholm.

Hon beskriver hur akrylfärgerna kan blandas med olja, vatten, terpentin, gel, glitter, fluorescerande pigment. All färg tas till vara, på golvet läggs mindre dukar som fångar upp det som flödat över kanterna.

Själv stannar jag länge framför flera målningar med chockblandningar av färger som inte borde funge­ra tillsammans. Men rytmkänslan, stämningen, ljuset får allt att smälta samman till helheter.

I dessa abstrakta kompositioner finns ekon av brittiska landskapsmålare som Constable och Turner, men i starkare färger. Det är lätt att föreställa sig vattenfall, tropisk ­vegetation, dramatiska moln och brinnande solnedgångar – minnen från barndomens Karibien.

Det är mycket vackert.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.