Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Kioskvältaren som chockerade med sin frispråkighet

Kollektivromanen ”Gruppen” om åtta kvinnor blev en ­omedelbar succé för Mary McCarthy. Hon var en av sin tids stora ­intellektuella, ­älskad och ­häcklad. Sara Danius skriver om en levande klassiker.

En del säger att Mary McCarthys roman ”Gruppen” från 1963 är en föregångare till ”Sex and the city”. Det är kanske inte helt rätt. Å andra sidan är det inte heller alldeles fel. Både ”Gruppen” och ”Sex and the city” kretsar kring unga amerikanska ­kvinnor i New York med aptit på livet, i synnerhet shopping, äktenskapskandidater och sex, fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Så visst ligger det något i saken.

Men om man prompt vill lägga ”Sex and the city” i ena skålen, måste man lägga något i den andra. Annars står man med en beskrivning som inte gör rättvisa åt Mary McCarthy (1912–1989). Hon var en inflytelserik intellektuell i efterkrigstidens USA. Kritiker, essäist, reseskildrare, novellist, roman­författare. Välformulerad som få. Ärlig, orädd, stridbar, fyndig, omvittnat vass, flott klädd. Skinnhandskarna kom från Hermès. Enkelt uttryckt: Mary McCarthy var farlig.

Så vad lägger man i den andra vågskålen? Kanske bäst att väga upp med Hannah Arendt (1906–1975), den tyskjudiska filosofen som tvingades fly Nazi-Tyskland och hamnade i USA. Arendt flyttade efter hand till New York City och började undervisa vid New School for Social Research. Alla sina viktiga böcker skrev hon i sitt nya hemland, som ­”Totalitarismens ursprung” (1951), ”Människans villkor” (1958) och ”Den banala ondskan. Eichmann i Jerusalem” (1963).

Innan Mary McCarthy och Hannah Arendt blev vänner, envisades de med att vara hjärtligt förargade på varandra i tre år. Sedan råkade de träffas på ett möte om politikens framtid och efteråt gick de ner i New Yorks tunnelbana. På plattformen vände sig Arendt mot McCarthy. ”Ska vi sluta med det här tramset?” sade Arendt. ”Vi tänker ju så lika.”

Det kan verka otippat, men de blev nära vänner, riktigt nära. I 25 år delade de det mesta, fram till Arendts död 1975. Brevväxlingen mellan dessa två intellektuella är storslagen – ”Between friends” heter volymen (red. Carol Brightman, 1995) – och rör sig obehindrat mellan politik och vardag.

År 1963 var McCarthy ovanligt upptagen. Inte nog med att hon gav ut ”Gruppen”, som oväntat blev en storsäljare och placerade henne i rampljuset med allt vad det innebar av intervjuer, tv och elaka artiklar. Hon reste också runt för att försvara Arendts nya bok ”Den banala ondskan”. Grunden till denna skrift var de reportage om rättegången mot byråkraten och massmördaren Eichmann som Arendt skrev på plats i Jerusalem för tidskriften The New Yorker och som publicerades under våren 1963.

McCarthy talade om vänskapen med Arendt som ett slags omvändelse. Hon representerade det gamla Europa och den klassiska bildningens höjdpunkt. Framför allt gick Arendt sin egen väg.

Korrespondensen är ingen dålig inkörsport. Det var hur som helst så jag själv upptäckte Mary McCarthy. Intresset för Arendt hade jag redan, så McCarthy fick jag på köpet. Det är redan länge sedan. Den där sommaren hade jag med mig brevvolymen vart jag än reste och minns hur jag satt under en täck blå himmel vid North Carolinas kust med korrespondensen i knät.

Sedan gick jag vidare till McCarthys litterära produktion, romaner, noveller, kritik och essäistik. Hennes reseskildringar om Florens respektive Venedig är enastående, ”Stones of Florence” och ”Venice observed”, och kommer ständigt i nya utgåvor. En av McCarthys makar, nummer två av fyra, kritikern Edmund Wilson, kallade henne för en kvinnlig Stendhal. Det ligger mycket i det. Hos McCarthy märks en liknande litterär bredd. Framför allt märks samma underliga cocktail mellan ömsinthet och ironi.

Mary McCarthy (1912–1989) var född i Seattle i Washington och hade tre yngre syskon, alla bröder. När hon var sex år gammal dog bägge föräldrarna och barnen stod föräldralösa. McCarthy berättar om sin barndom i ”Memories of a catholic girlhood” från 1957, numera en klassiker. Där skildrar hon också tillvaron hemma hos farbrodern och hans fru, och hur barnen fick exklusiva julgåvor som franska dockor, baseballhandskar, leksaksbilar.

Fast de fick inte leka med sakerna mer än en gång om året, när någon släkting kom på visit. När besökaren hade tagit farväl i förvissningen om att de små hade det förträffligt, packades leksakerna åter in och åkte upp på hyllan. De förvarades så högt upp att barnen inte nådde dit ens om de stod på en stol.

Det fanns metod i galenskapen. McCarthy såg en parallell till koncentrationsläger och liknande anstalter: hur misshandlade individer lär sig att leva dag för dag, tror sina förmyndare om gott och hungrar efter spillror av glädje. Samtidigt förstår de inte annat än att anamma förmyndarnas fördomar om just de personer som skulle kunna hjälpa dem ur misären, som ”protestanterna från Seattle”, det vill säga morföräldrarna.

Efter gymnasiet började Mary McCarthy på Vassar College, ett berömt lärosäte i delstaten New York, och tog examen med högsta betyg 1933, precis som de unga kvinnor hon skildrar i ”Gruppen”. Och så flyttade hon till New York City, precis som kvinnorna i ”Gruppen”.

McCarthys bok är något så ovanligt som en kollektiv­roman. Vi möter åtta unga människor, alla kvinnor, som just har tagit examen. Romanen utspelar sig på 1930-talet. På den tiden var Vassar College ett lärosäte enbart för kvinnliga studenter.

Åtta kvinnor i blickpunkten alltså, med ett fokus som rör sig från den ena till den andra. Där är Kay, Libby, Lakey, Pokey, Dottie, Polly, Helena och Priss. Fast om man ska vara noga får man också lägga till berättaren, en person som av okänd anledning har unik inblick i de åtta kvinnornas inre. Det finns nog ingenting hon inte vet – familjehemligheter, släktlegender, missfallshistoria, ångest, drömmar, klassmedvetande, förhoppningar inför framtiden … Allt gestaltar hon med en väl avvägd mix av ömsinthet och ironi, lika subtil som den är skarp.

Några av kvinnorna är färgstarka och dröjer sig kvar i minnet, som Kay och Lakey, men de övriga glider samman. Det gör ingenting. Det viktiga är gruppen som grupp. Den står över den enskilda människan. Det är åtminstone ett av McCarthys teman.

Romanen inleds 1933, depressionen tornar upp sig i bakgrunden, kvinnorna har ändå gott om självförtroende och tror sig om att kunna förmå världen att bli bättre. Handlingen avslutas när andra världskriget har inletts.

Alla i gruppen är vita kvinnor med protestantisk bakgrund. Ytterligare en sak har de gemensam – de tillhör den övre medelklassen.

En bok om den privilegierade klassen alltså?

Nja. Snarare rör det sig om samhällshistoria. Mary McCarthys gåva till oss är en litterär studie av unga flickor i blom med sociologiska förtecken, författad av en av USA:s stora intellektuella under efterkrigstiden. Den kom alltså ut i början av 1960-talet och handlar om perioden trettio år tidigare. På det sättet kunde hon bryta det moderna 1930-talet mot det mer radikala 1960-talet och skåda det förflutna i ett lätt satiriskt ljus. Jag tänker framför allt på synen på judendom, svarta och fattiga. Med subtil blick synar McCarthy de sanningar som ofta togs för givna av de unga New York-kvinnorna och vi anar reliefen mot hennes egen tid.

Hon kallades för drottningkobra. Det var inte nödvändigtvis en komplimang.

McCarthy ville ogärna beteckna sig som feminist, inte ens sent i livet. Det hindrar inte att ”Gruppen” kan läsas i feministisk anda. Romanen handlar om kvinnor och deras erfarenheter under mellankrigstiden, alltifrån våghalsiga drömmar om en storslagen framtid till preventivmedelsförskrivande läkare och självcentrerade män som inte orkar lyfta på luren. Den analyserar förlagsbranschen och annan business på ett ganska självklart sätt – som manliga respektive kvinnliga revir. Och den utspelar sig i ett uttalat modernt samhälle, 1930-talets New York, vars eleganta järnvägsstationer och vildväxande skyskrapor har skildrats som ingen annan av den amerikanska fotografen Berenice Abbott.

Sedan är det märkligt att vi får veta mer om damernas förhållanden till män än om vänskapen dem emellan. Men det vägs å andra sidan upp av dam nummer åtta, Elinor Eastlake, kallad Lakey. Hon gör storstilad entré i sista kapitlet då hon kommer tillbaka till New York som lesbisk efter att ha tillbringat en längre tid i Europa. Hon anländer inte ensam. Hennes partner heter Maria, en adelsdam av tyskt ursprung, och tillsammans anför de ett tåg av väskor där varje föremål – hattar, handskar, skor, kjolar och jackor – ligger inslaget i silkespapper.

Det sista som händer i boken är att Lakey dumpar Kays före detta make, Harald, en moraliskt grumlig person, på landsvägen ut till kyrkogården där en begravning ska äga rum. Gruppen är fortfarande en grupp, inser han, blir rasande, hoppar ur bilen och smäller igen bildörren. Han får lifta tillbaka till New York. Och Lakey? Hon susar vidare i sin sportbil på väg till begravningsplatsen. Kan det vara en slump att romanen slutar där?

”Gruppen” handlar också om sex. McCarthy skriver med en precision som man annars bara hittar i medicinska handböcker, åtminstone var det så på den tiden. Och dessutom var romanförfattaren kvinna. McCarthy skrev om sex från kvinnlig synpunkt, bara det chockerande, även om det hade inträffat förr.

Folk köpte ”Gruppen” i en rasande fart och läste boken under täcket eller fnittrade med likasinnade på parkbänkar. Av lätt insedda skäl skars samlagen bort i Sidney Lumets filmatisering av ”Gruppen” tre år senare.

Romanen förbjöds i Australien. I USA blev den en kioskvältare och sålde i fem miljoner ex. Det hade hon inte väntat sig. När intresset för romanen började svalna efter tre år kom så filmatiseringen.

”Ja, berömmelse är mycket tröttande”, skrev Arendt till sin vän. McCarthy kunde bara hålla med – hon tyckte inte om ryktbarheten. Båda fick uppleva hur det var att stå i centrum för kritikerstormar.

”Gruppen” kom ut i september 1963. Det var en brytningstid. Samma år publicerade Betty Friedan ”Den feminina mystiken”. Så här i efterhand säger många att Friedans bok var startskottet för den andra vågens feminism i USA, den våg som kom efter det tidiga 1900-talets rösträttsrörelse. Friedan hade hämtat inspiration i Simone de Beauvoirs ”Det andra könet” från 1949. Nu kom hon med en egen studie och skapade sensation.

Betty Friedan talade om ”problemet utan namn”. Med det menade hon en namnlös belägenhet som plågade amerikanska hemmafruar under efterkrigstiden, alla de miljontals kvinnor som hade gått på college, förstod begreppet produktutveckling och visste precis vilket hörn av huset som fordrade en viss sorts rengöringsmedel. Var detta verkligen allt?

Ja, svarade McCarthy, detta var nog allt. I princip. På det hela taget. Några av hennes Vassarkvinnor gjorde karriär, några fick barn, några gifte sig lyckligt, några skilde sig, några bedrogs systematiskt, någon avled efter att ha råkat ramla ned från ett öppet fönster beläget högt upp i en byggnad.

Framför allt: världen blev inte bättre. Skrapar man på ytan på Mary McCarthys satir upptäcker man något som inte kan kallas annat än tragedi.

På det hela taget fick ”Gruppen” ett välvilligt mottagande, åtminstone till en början, men bägaren grumlades snart. Ju mer ”Gruppen” sålde, desto intensivare blev reservationerna. McCarthys gamla studiekamrater på Vassar kände sig förrådda. Kritiker, författare och till och med vänner levererade invändningar, ofta brutala. Bland kritikerna märktes Norman Mailer, en annan av efterkrigstidens stora intellektuella, som bestämde sig för att underrätta världen om sin läsupplevelse.

Mailer var berömd för sina romaner. Han var också känd för sin vassa tunga. Den kunde väl bara mäta sig med McCarthys. Han yttrade många minnesvärda påståenden, som att allt en författare behöver är testiklar.

Med ledning av detta uttalande kan de flesta räkna ut vad han ansåg om McCarthys bok. Ingen lär heller bli förvånad av att han kallade den för ”damroman” – författad av ”vår litteraturs första dam”.

En aning elakt kanske, men hans recension av McCarthys bok i The New York Review of Books var elakare än så. (Tidskriften kände McCarthy väl till. Den var nystartad och hon hade själv bidragit till första numret. Vänner till henne återfanns i den inre cirkeln.)

Inte nog med att Mailers artikel var sexistisk, den var rent av infam. Romanen, skriver han, är bra. Problemet är bara att den inte är tillräckligt bra. Allt McCarthy säger är sant, fortsätter han. Men det är inte tillräckligt sant.

Med två sådana retoriska skruvar väntar man spänt på slutsatsen. Mailers ord formar sig till en nådastöt. Man måste ge henne respekt, skriver han, för att ha utformat en roman som denna. Men hon är en obegåvad ingenjör och hennes misslyckande flyttar uppmärksamheten bort från hennes teknik och över till hennes karaktär: ”Hon är helt enkelt inte en tillräckligt bra kvinna för att kunna skriva en stor roman”, slår Norman Mailer fast. Sedan är det inte mer med det.

Som sagt. Vad säger man till sitt försvar? Att man bara kan beklaga att man inte är en tillräckligt bra kvinna?

Kanske hellre detta. En roman som är förmögen att alstra den sortens kritik måste man bli nyfiken på.

Texten är en bearbetad version av förordet till Amanda Svenssons nyöversättning av ”Gruppen”.

Sara Danius (född 1962) är Svenska Akademiens ständiga sekreterare sedan 2015. Hon är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och medarbetare i DN.

2014 kom hennes essäsamling ”Husmoderns död och andra texter”, och 2013 ”Den blå tvålen. Romanen och konsten att göra saker och ting synliga” (båda på Albert Bonniers förlag), som med Stendahls, Balzacs och Flauberts författarskap visar hur den moderna världen framträder i 1800-talets realistiska romaner.

Mary McCarthys roman ”Gruppen” (1963) kommer i dagarna ut på Alberts Bonniers förlag.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.