Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kollektivet går till botten

Inom Svenska Akademien tycks grupp­trycket vara så starkt att man inte förmår­ fatta nödvändiga beslut. Psykologen Jonas­ Mosskin bevittnar häpet en vitter ­sammanslutning fly allt ansvar.

I april 1961, ett och ett halvt år efter den kubanska revolutionen, invaderar paramilitära styrkor med stöd från CIA och USA Grisbukten på Kuba. Efter tre dagar hade Kuba slagit tillbaka invasionsförsöket och gripit 1 400 kontrarevolutionärer. Invasionen i Grisbukten blev en nagel i ögat på USA men den blottade också problematiska strukturer som ledde fram till det fatala beslutet. Det framkom i efterdyningarna av invasionen att det var en för liten krets av personer som fattade beslut, att information som motsade eller avrådde från interventionen undanhölls eller ignorerades.

Psykologiforskaren Irving Janis analyserade fiaskot i Grisbukten under Kennedyadministrationen och lanserade 1972 begreppet ”groupthink”, eller grupptänkande. Det är ett psykologiskt fenomen som uppstår i en grupp som blir för upptagen med harmoni och konformitet i gruppen vilket resulterar i att man som grupp fattar irrationella eller dysfunktionella beslut. Strävan efter konformitet och konsensus gör att gruppen aktivt motarbetar eller avfärdar andra alternativ, åsikter och perspektiv och på så sätt isolerar sig själva från information och influenser utifrån.

Det leder inte sällan till att gruppen blir uppblåst och överskattar sin egen förmåga att fatta kloka beslut. Janis har pekat på att faktorer som för stark sammanhållning, problematisk struktur och specifika situationsfaktorer som kriser och stress ökar sannolikheten för att grupptänkande tar över beslutsprocessen. Särskilt stor risk att drabbas har grupper med inslag av kåranda och vänskapsband. Likaså om det är en homogen grupp eller där ledaren har för stor makt.

Fenomenet får gruppen att överskatta sin egen makt och moral vilket gör att medlemmarna i den ignorerar konsekvenserna av sina handlingar och sluter eller slår ifrån sig. Ofta förekommer det att man stereotypiserar de som är emot gruppen som svaga, hätska, ondsinta, korkade, eller impotenta.

Andra kännetecken för ”group­think” är självcensur inom gruppen, åsikter som avviker tystas ner eller tas aldrig upp. Trycket för medlemmarna att anpassa sig är stort liksom hotet om att stämplas som illojal om man inte följer gruppnormen. Det är också vanligt med självutnämnda väktare som kontrollerar att alla följer gruppens linje och beslut.

När jag med häpnad följt den senaste veckans turer inom Svenska Akademien är det slående hur mycket av grupptänkandet som finns i organisationens DNA. Man har under mycket lång tid gjort en dygd av att vara oberoende och stå över andra hänsyn än sina egna. Man är en betydande maktfaktor i svenskt kulturliv och fördelar mängder av stipendier till kulturutövare som inte går att söka. I minst ett uppenbart fall av jäv och korruption – bidragen till Klubben som drivs av ledamoten Katarina Frostensons make, den så kallade Kulturprofilen – har man, trots sitt kollektiva ansvar, ändå tillåtit detta tydliga missförhållande att fortsätta.

En polisanmälan efter den oberoende advokatutredningens rekommendation om en sådan hade till exempel varit självklar i vilken annan privat eller offentlig ledning eller styrelse som helst. Liksom ett resonemang om det kollektiva ansvaret och kanske ett initiativ om att ställa sina platser till förfogande. Men här är grupptrycket så starkt att man inte förmår fatta de nödvändiga beslut som hade behövts för att återupprätta något av det förlorade anseendet.

I stället för att erkänna sina misstag har man flytt sitt ansvar, spjärnar emot försök att förnya och håller benhårt fast vid en gammal sanning. Som den före detta ständige sekreterare Sture Allen anklagelser mot medier om att vilja skada Akademien med flit. Eller Horace Engdahls infama debattartikel där han kallar ”avhopparna” illojala och den nuvarande ständiga sekreteraren Sara Danius för den sämsta ”sedan 1786”. Eller akademiledamoten Jayne Svenungsson påstående om att det ”pågår ett drev mot Katarina Frostenson med inslag av misogyni”.

Svenska Akademiens grupptänkande gör att gruppen inte förmår att lyssna på omvärldens krav eller ens sina egna rådgivare när man fattar beslut. Organisationen står faktiskt inte över lagen eller är en isolerad ö från samhället. Hur gärna man än odlat myten om sitt eget ”snille och smak” är man beroende av att ha allmänhetens förtroende för att fungera som institution.

Att Svenska Akademien inte fattar nödvändiga beslut om att öppna och modernisera organisationen och anpassa sig till samtidens värderingar och moral är ett utslag av grupptänkande. Akademien hade chansen att visa prov på omprövning och upprätta sin heder, men valde i stället att skjuta sig själva i sank.