Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Konst: Abstrakt pionjär - men i hemlighet. Hilma af Klints måleri i dess fulla bredd visas på Liljevalchs konsthall.

Hilma af Klint

Liljevalchs konsthall

PÅGåR TILL 9/1 2000

De träffades aldrig under sin livstid, Hilma af Klint och Kazimir Malevitj. De kände såvitt jag vet inte ens till varandra. Men om de i dag skulle råka blicka ner på Stockholm från någon gemensam andlig ort, så skulle de kunna glädja sig åt var sin utställning i staden. Malevitj på Millesgården (rec. i DN 14/10) och Hilma af Klint (1862-1944) i Liljevalchs konsthall. Även vi andra har anledning att glädja oss. Ty för första gången har vi nu möjlighet att samtidigt och fullt ut jämföra dessa bägge abstrakta pionjärers verk i original.

Hilma af Klint och Malevitj har dock ställt ut på samma plats tidigare. På Los Angeles County Museum 1987 visades nämligen utställningen "The Spiritual in Art, Abstract Painting 1890-1985", där Hilma af Klint sensationellt nog tilldelades en lika framträdande plats som sina betydligt mer kända och omskrivna manliga kolleger Kandinsky, Malevitj, Mondrian och Kupka.

För tio år sedan kom konstvetaren Åke Fant ut med "Hilma af Klint", en bok som utgjorde resultatet av nästan tjugo års hängiven forskning. I samband därmed gjordes en större utställning med Hilma af Klints målningar på Moderna museet. Även denna innehöll emellertid endast ett urval av hennes efterlämnade arbeten (totalt cirka 1 200 verk). Med utställningen "Målningarna till templet" på Liljevalchs visas nu äntligen hennes esoteriska måleri i dess fulla bredd.

Hilma af Klint var inte autodidakt. Hon hade studerat vid Konsthögskolan i Stockholm 1882-87, där hon bland andra haft Georg von Rosen och August Malmström som lärare. Och kring sekelskiftet hade hon lyckats skaffa sig en position som landskaps- och porträttmålare. Parallellt med sitt vanliga måleri hade hon dock länge, tillsammans med några kvinnliga konstnärsvänner, ägnat sig åt spiritism, ockult lektyr, teosofi och automatisk skrift, företeelser som då låg i tiden.

1906, vid 44 års ålder, börjar så Hilma af Klint plötsligt arbeta med ett abstrakt formspråk. Hon inleder sin väldiga serie "Målningarna till templet" som avslutas först 1915 med "Mänsklig kyskhet". Hilma af Klint ansåg sig ha utfört dessa verk under diktat av högre, andliga väsen. Själv var hon blott ett redskap i den mänskliga evolutionens tjänst. "Jag hade ingen aning om vad bilderna skulle framställa och ändå arbetade jag fort och säkert utan att ändra ett penseldrag", skriver hon i sin dagbok. Målningarna hölls hemliga och visades endast för några få invigda. I sitt testamente stipulerade hon att de fick visas offentligt först tjugo år efter hennes död.

Kvaliteten hos "Målningarna till templet" är väl inte genomgående hög. Vissa verk upplever jag som direkt flummiga och klart svårsmälta. Men de bästa, i synnerhet de mer reducerade - som några av målningarna i gruppen "Svanen" - är i sin färgprakt och formstränghet oerhört fascinerande. Och detta alldeles oavsett om man köper deras ockulta budskap eller ej. Helheten imponerar dock som vittnesbörd om den intensiva kamp Hilma af Klint måste ha fört för att till slut nå fram till en sorts syntes mellan inre och yttre impulser, sinnligt och andligt, manligt och kvinnligt, känsla och intellekt, avbildning och symbolik. I "Svanen nr 17" (1914) är dessa motsatser visserligen inte upphävda, men allt befinner sig i harmonisk vila. Allt är glödande frid.

Kan då Hilma af Klints konst jämföras med Malevitjs eller Kandinskys

Den frågan var det många som ställde sig redan efter utställningen i Los Angeles 1987. Som jag ser det är svaret både ja och nej. När det gäller inflytande på konstutvecklingen haltar en sådan jämförelse förstås betänkligt. Man kan, som Lars Nittve gör i förordet till Åke Fants bok, fråga sig om de ens "spelade samma spel". Malevitj och Kandinsky var inbegripna i en prestigeladdad dialog med den europeiska samtidskonsten, framför allt med fransk kubism och italiensk futurism. Det var med dessa de mätte sig, från dessa de tog avstamp och sökte komma vidare. Och den omvälvning som ryska revolutionen innebar, också på konstens område, gjorde att de var medvetna om att de skrev (konst)historia.

Allt sådant var Hilma af Klint främmande. Hon såg sig av allt att döma uteslutande som en "jaglös" förmedlare av en högre andlig verklighet. Hon träffade vid ett par tillfällen antroposofen Rudolf Steiner (som också Kandinsky en tid studerade för), men av allt att döma gjorde Steiner henne besviken. Efter deras möte i hennes ateljé i Stockholm 1908 slutade hon således att måla i fyra år.

Däremot formades både Kandinskys, Malevitjs och Hilma af Klints konst av delvis samma utomkonstnärliga faktorer. De inspirerades exempelvis av sin tids mest spridda ockulta skrifter och de drömde om en andens seger över materien. Men Hilma af Klint var kvinna, dessutom tillhörande samhällets övre skikt. Och för en "fin flicka" var det minst sagt opassande att göra vare sig konstnärlig eller politisk revolution. Bättre då att vända sig inåt, upprätta en egen själslig frizon och måla i hemlighet. Tids nog skulle omvärlden förstå. Och det verkar omvärlden nu alltså ha gjort.

Lars O Ericsson

kultur@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.