Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

KONST: Hemma hos dig. Susanne Pagold på konstrunda i Stockholm.

Thomas Laurien

Agata

Visas t o m 13/5

Christina Thomas Dahlberg

Bildhuset

Visas t o m 1/6

Fredrik Landergren

Konstnärshuset

Visas t o m 9/5

Det är så varmt att flugorna surrar på Stockholms gator. Definitivt för varmt för att vara hemma och slipa golvet med programledaren Martin Timell som ler inbjudande från inredningstidningen Äntligen hemmas annonstavlor. Inte heller Expressens nya Leva & bo-bilaga kan få mig att gå tillbaka till gå, det vill säga hem, för att se om mitt hus för "under tusenlappen".

Nej, jag står emot mediernas alla hemförbättrande förebilder och går till Index och läser galleriets exemplar av konsttidskriften Artforum i stället. Alldeles gratis, bekvämt sittande i en galonklädd snurrfåtölj i galleriets svala men ombonade videohörna. Känner mig så hemma där med Harvardprofessorn Stanley Cavells artikel om Walter Benjamin att personalen börjar undra och frågar: "Everything all right

"

Som om everything någonsin varit all right ens i modernitetens barndom, när som Benjamin påpekat, behovet av att särskilja hemmet från arbetsplatsen uppkom. Sedan dess har det ombonade hemmet varit den domesticerande antites som avantgardet sökt sig bort ifrån, ut i storstadsbruset på boulevarderna.

Jag flyr, jag också, till en uteservering på S:t Paulsgatan för att fördjupa mig i Nöjesguidens intressanta majnummer med den till synes heminredningsbefriade rubriken "Pengar är allt". Där läser jag att "medelklassen håller upp sin goda smak som ett krucifix mot de nyrika vampyrerna, en patetisk tröst när den egna statusen holkas ur" omgiven av lördagslediga barnfamiljer som äter sushi och diskuterar villainköp. Vilket med tanke på rådande kvadratmeterpriser i innerstan på intet sätt svär mot Nöjesguidens påstående att Freud hade fel och att det inte är sex utan pengar allt i själva verket handlar om.

Allt! Som om man varken behöver vara ung längre, eller veta vem Freud var, om man har pengar. Det både oroar och lugnar. Liksom Nöjesguidens konstaterande att det inte finns några tröjor som kostar över fem tusen kronor att köpa i Stockholm. Men i designgalleriet Agatas källare visar Thomas Laurien ett i och för sig inte märkvärdigt bårdmönstrat bastyg för 250 kronor metern som man både kan heminreda med och sy skjortor av. Mönstret heter Prim, vilket står för "det primitiva, i betydelsen grundläggande", vilket Laurien påpekar gäller "människans behov av och lust att dekorera sig själv och sin omgivning". Jag tilltalas av anspråksfullheten i hans projekt, det är inte konsumtionsvaror han visar utan mönster med alternativa, djupverkande möjligheter.

Men varför skulle någon göra sig besväret att först färga in bastyget, mönstrat med rött på vit botten, i önskad färg, för att sedan sy eller låta sy, när man kan få färdigsydda skjortor hemsända med bud

För att som komikern Jerry Seinfeld formulerat det, låta pengarna vila medan man själv arbetar

Eller för att stoltsera med att man inte är hårdare exploaterad, av vare sig själv eller någon arbetsgivare, än att man har tid med hemmapyssel, vilket förutsätter ett hem att pyssla i

Nöjesguiden har både rätt och fel, det är inte bara pengar utan också graden av självexploatering tidsandan kretsar kring. Det är naturligtvis till människor som jobbar mer än 60 timmar i veckan och är så stressade att de inte hinner uppfatta mycket mer än märket och prislappen som logomodet, de professionellt inredda skrythemmen och Rolexklockor i platina vänder sig. Människor vars hjärnkapacitet är dyr och efterfrågad har sällan råd att ta sig tid att slipa trägolv, fynda på loppis eller bygga Bosses från tv kända miniväxthus. Det är tröst för icke nyrika som gett upp hoppet om den kropp, som till skillnad från ett hem, inte låter sig domesticeras utan trots noggrann skötsel fortsätter att åldras okontrollerat.

Hemmet som ett terapeutiskt evighetsprojekt alltså, som håller självmordet på avstånd genom att aldrig bli riktigt färdigt.

På Bildhuset ställer konstnären Christina Thomas Dahlberg ut färgfotografier av interiörer i Gamla stan där hon arbetat som hemtjänstbiträde. Bilder av miljöer där hon trivs, som hon tidigare visat på Stadsmuseum, men nu är även inredningarnas skapare/brukare med i bild. Gamla människor, hänsynsfullt porträtterade med blickarna bortvända från betraktaren, lika koncentrerat inneslutna i rum och sysslor som den bortvända kvinnan på Vilhelm Hammershøis målningar som alltid skrämt och fascinerat mig med sitt totala uppgående i estetiken. Människorna på Thomas Dahlbergs bilder däremot, är trots miljömatchande förklädesmönster inga inredningsdetaljer. Det råder inget tvivel om vem som härskar över rummens många prylar, vilket på ett plan gör bilderna till argument för rätten att åldras och få vård hemma.

Men det som framför allt är intressant i sammanhanget är att fotografens kärleksfulla respekt i lika hög utsträckning tycks omfatta miljöerna som människorna, som om de vore odelbara, okränkbara helheter.

Det gäller till viss del också de fotorealistiska målningar av sitt eget hem som Fredrik Landergren visar på Konstnärshuset. Ändå uppfattar jag den förnöjsamma stämningen i Landergrens interiörer som lika propagandistisk som familjeromantiken i Carl Larssons Sundbornbilder. Rummen tycks lika fullkomligt färdigmöblerade, fast efter uttryckligen "vanliga", varken lantliga eller urbana ideal. Men när Landergren målar den blommiga duk han köpt på Åhléns eller pallen han renoverat själv målar han dem som duken och pallen i sitt liv, inte som inredningsexempel och förebilder att ta efter. Bilderna är till skillnad från Larssons, eller för den delen också Edward Hoppers eller Norman Rockwells interiörer, så stängda och ouppnåeliga för betraktaren att det är mycket svårt att tänka in sig själv eller någon annan utomstående sittande i familjesoffan.

Nej, Landergrens hem kan varken tillverkas efter byggsats eller köpas för pengar, det är lika personligt som det är privat. Skamlöst visar han upp att han redan funnit den lösning som många medier just nu satsar på att läsarna suktar efter: ett ombonat hem som inte är märkvärdigare designat än att den vardagsromantiska kärleken kan trivas där.

"Obemärkt, bortanför teves intervjusoffor, tickar tiden sitt dropp", skriver Landergren i utställningskatalogen i en text som jag uppfattar som en plädering för ett skyddat mellanrum att leva och skapa konst i, bortom de våldsamma konflikter och förändringar som länge gjort samtidskonstens huvudfåra brutal och plågsam. Vem har inte känt den lockelsen

Att bara leva, njuta av det som finns att njuta av och förtränga det offentliga

Som om det vore möjligt att bara vagga med och knäppa med fingrarna i takt med tidsandan "as time goes by" som Bryan Ferry sjunger. Hålla sig nöjd i den privata konsumtionsfären, fila vidare på sin målning, sin text, sitt hem, tills gatorna ligger lika otäckt öde som utsikterna från Landergrens lägenhet på Kungsholmen. Bara då och då störs lugnet av budbilar . . .

Susanne Pagold

susanne.pagold@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.