Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Konst: Som blixtar i natten. Daniel Birnbaum ser ett ockult samband mellan två konstnärer

Carl Michael von Hausswolff

Andréhn-Schiptjenko

Hilma af Klint

Södertälje konsthall

Carl Michael von Hausswolffs konst är av det orena slaget. Hans verk uppstår ur möten med de mest skilda material: radiovågor, elektrisk spänning, sovande människor, kanariefåglar, de dödas själar. Aktiviteten har varit febril under senare år. Från att ha varit verksam mest som tonsättare och skivproducent har hans närvaro i konstlivet blivit alltmer påtaglig, för att inte säga kompakt. I dag tycks en internationell grupputställning inte riktigt komplett utan detta besynnerliga svenska inslag (Documenta, Manifesta, Johannesburgbiennalen, Istanbulbiennalen osv).

Bildkonst

Att von Hausswolffs arbeten har en bakgrund i musiken är uppenbart med tanke på ljudvågornas roll, men frågan om genre tycks inte särskilt relevant. Viktigare är hur dessa sammansatta verk fungerar. Tydligt är att själva arbetssättet avlägsnat sig åtskilligt från de traditionella idealen. Han skapar inte ur intet (eller utifrån sitt inre) utan griper in i redan befintliga strukturer: sociala, teknologiska, institutionella. Konflikter och brottytor framträder med större tydlighet, små störningar lyfts fram och laddas med nya innebörder.

Det var tretton år sedan von Hausswolff hade en separatutställning. Det är inte så konstigt att han undvikit galleriets slutna rum med tanke på att interventionen varit hans metod - i den vita kuben finns inte mycket att gripa in i. När han nu ställer ut på galleri Andréhn-Schiptjenko så rör det sig om en studie i elektricitet.

När von Hausswolffs arbeten är som allra bäst existerar de i en faktisk situation, de förstärker en spänning och tydliggör en konstellation som redan finns där. Bilder på en gallerivägg kan aldrig åstadkomma den sortens konkreta poesi. Men dessa stora svarta fotografier har ändå något mycket lockande över sig. På en gång torrt vetenskapliga och spekulativt öppna visar de upp gröna oscillogram. Kurvorna avtecknar sig mot mörkret som blixtar i natten.

Vem styr dessa strömmar

Vem talar

Titlarna håller dörren öppen mot det ockulta: "Oscillogram nr 1. Möjligen lätt förvriden intervention av förmodligen avliden person." Ungefär så heter alla bilderna. Kanske talar de döda till oss här

Kanske inte. Samma spekulativa tendens finns i den ljudinstallation som tar hela galleriet i besittning: ett antal sinustoner skickas från galleriets ingång till en mottagare i stora rummet. Då och då - utan förklaring - uppstår konstigheter: störningar, svajningar, knappt förnimbara röster.

I verkförteckningen hänvisar von Hausswolff till något som heter Stiftelsen för metavetenskap. Var är denna hemliga organisation belägen

Jag påminns om konstnärinnan Hilma af Klint, som på frågan om de andliga krafternas ursprung svarade: Tibet.

I Södertälje konsthall visas för tillfället en stor af Klint-utställning. Det är första gången jag verkligen ser hennes bilder. De är otroliga. Vad trodde denna stillsamma kvinna i en ateljé vid Kungsträdgården att hon höll på med när hon vid seklets början skapade abstrakta bildvärldar som i dag för tankarna till esoterisk subkultur i Kalifornien

Var hon också uppkopplad mot The Metascience Foundation

Här handlar det naturligtvis inte om möjlig ockultism utan om fullt realiserade samtal med De Höga. Under årens lopp tillhörde af Klint en rad esoteriska grupper och stod så småningom i nära kontakt med Rudolf Steiner.

Diskussionen om af Klints relation till modernismen är intressant, eftersom hon skapade ett nonfigurativt måleri några år före det abstrakta genombrottet hos Kandinsky och långt före Mondrian och Malevitj. Men frågan är om dessa bildvärldar alls tillhör modernismen. Om man kallar "De tio största" (1907) för konsthistoriens första abstrakta bildsvit, hur är det då med de symbolvärldar man finner i kabbalan eller tantrismen

Man kan emellertid inte reducera af Klints bilder till illustrationer av redan befintliga religiösa system. Utan tvivel rör det sig om en eklektisk föreställningsvärld, men själva bildskapandet måste ändå ha vilat på en djupt personlig vision. Som bildkonstnär är af Klint unik även om de ockulta tankarna nog kan spåras.

Sviterna "Sjustjärnan" och "De tio största" - den senare i jätteformat - hör till det mest utflippade jag sett på länge. Här blandas figurativt och abstrakt med ett slags kryptiskt textmåleri. Organiska former (snäckor, blad och groddar) samsas med andliga symboler och kosmiska färgfält. Något mer psykedeliskt får man leta efter.

Huruvida detta var "rent måleri" i strikt modernistisk mening kan knappast ha oroat af Klint. Här står betydligt större saker på spel. I dag tycks föreställningen om den genrespecifika konsten ha förlorat sin giltighet. Konstnärer skapar hybridformer inte bara mellan konstarterna, utan också förbindelser utanför konstens traditionella gränser. I den meningen är Carl Michael von Hausswolff mycket typisk för vår tid. Hans oscillogram ser ut som abstrakta bilder, men är skärvor ur en mångfasetterad produktion. En försiktig flirt med det ockulta är han knappast ensam om i dag.

Jag råkade se dessa två utställningar i tät följd och tänkte att sammanställningen var djärv. Kan man tänka sig dessa konstnärer tillsammans

Förmodligen småler de åt mitt tafatta försök nästa gång de möts på The Metascience Foundation.

DANIEL BIRNBAUM