Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Konsthistorisk skräll på Moderna

Nu lanserar Moderna museet på allvar Hilma af Klint som en pionjär för den abstrakta kons­ten. DN:s Ingela Lind imponeras av en strålande klar och spännande bildvärld.

Himmel!

Museets stora sal bågnar av målningar i lysande pastellfärger. Arabesker och geometriska urformer svävar, strålar, flyter isär och samman och skriver ihop sig till språk som man tycker sig känna igen men ändå inte kan läsa…

Efter upptäckten på 80-talet lanseras nu Hilma af Klint på djupet som en okänd kvinnlig föregångare till de etablerade, heroiskt manliga pionjärerna inom den abstrakta konsten – Kandinsky, Mondrian, Malevitj, Duchamp … Och Moderna museets totalgrepp banar verkligen vägen för en internationell konsthistorisk skräll. af Klints abstrakta former tycks vid första påseende även skilja sig från männens. Mjuka, lyriskt böljande och närmast textila i sitt uttryck.

Men här pågår något annat än den sedvanliga makt- och könskampen. Hilma af Klint deltog i det stockholmska konstlivet kring förra sekelskiftet. Hon var inte alls någon eremit utan en utbildad akademimålare som tjänade pengar på illustrationer, sålde landskapsmålningar och porträtt, hade en ateljé intill Blanches kafé och konstsalong på Hamngatan 5, och säkert inspirerades av de utställningar som Edvard Munch och Ernst Josephson höll på platsen.

Men parallellt med detta levde hon ett hemligt liv som ockult medium. Hennes tusentals abstrakta målningar (av vilka tvåhundra nu visas på Moderna museet) ingick i en sfär som var helt avskuren från hennes sekulära tillvaro.

Tillsammans med några kvinnliga vänner (”De fem”) deltog Hilma af Klint i regelbundna spiritistiska seanser. Hennes abstraktioner utgör ett sammanhållet framknackat matematiskt universum, ett visuellt tolkningsmönster för världens ursprung och utveckling som andliga mästare sägs ha dikterat för henne – och ibland även för andra i gruppen.

Men denna diktamen skedde i det fördolda. Omvärlden var ännu inte mogen ansåg hon och rullade ihop sina ofta flera meter höga systemförklarande dukar med föreskriften att de inte fick packas upp förrän åtminstone tjugo år efter hennes död.

Hilma af Klint menade sig alltså vara andens passiva instrument. Att hon struntade i konstpublikens bekräftelse kan tolkas som en påbjuden kvinnlig ödmjukhet. Men jag kan också se det som ett tecken på aristokratisk utvaldhet: Den spiritistiska världen stod över det futtiga konstlivet, och själv såg hon sig som en profet för kommande generationer.

Hemliga sällskap och övertygelsen om profetisk utvaldhet var vanliga inom modernismen. I ”Om det andliga i konsten” (1912) beskriver till exempel Kandinsky skapandet som ett ”skådande”. Att konstnären avtäcker och blottar snarare än tillverkar är en nyplatonsk tankemodell som envisas med att eka även i dagens konstnärliga genibegrepp.

Men om man nu inte tror på andar kan man också försöka tolka Hilma af Klints utspel psykologiskt eller i genustermer. Kanske måste hon burra upp sig för att våga överskrida tidens koder? Kanske handlade det om bristande självkänsla. Konstnärer pendlar ofta mellan narcissism och självtvivel. Jag kan tänka mig att Hilma af Klints hållning – möjligen omedvetet – var en strategi för att som kvinnlig sekelskifteskonstnär över huvud taget våga sig på ett så dramatiskt annorlunda språk än det hon såg omkring sig.

Andra kvinnor var tvungna att underkasta sig manliga auktoriteter. Inte heller hon vågade agera självsvåldigt utan att underkasta sig – eller tro sig underkasta sig – ett manligt medium.

Hilma af Klint var välutbildad, född på Karlbergs slott (där pappan var kommendörkapten) och likt den samtida Helene Schjerfbeck ogift i en krets av kvinnliga konstnärer. Så småningom också, likt Schjerfbeck, sammanboende med sin mor. Ändå pappas flicka anar jag. En begåvad kvinna som identifierade sig både med pappans naturintresse och fallenhet för matematik

Och ockultismen låg i tiden. Sena 1800-talet var extremt materialistiskt, och många konstnärer anslöt sig till de proteströrelser mot positivismen som propagerade för ett framtida samhälle byggt på tankar och idéer i stället för pengar och materiell rikedom. Så förstår jag både jugendtidens önskan om skönhet för alla och målet för tidens populära ”andliga” varianter av en ockultism som i dag, i utspädd form, åter dyker upp inom den framvällande New Age-kulturen.

Men Hilma af Klints ockultism var inte vag eller ens släkt med den irrationalism som brukar föras fram som konstens privilegium (i motsats till vetenskapen). Just detta är den stora utmaningen när man står inför hennes bildvärld. För hon ställer inte frågor på det sätt som konstnärer brukar nöja sig med i dag. Hon är tvärsäker på alla svaren! Svaren på de stora, existentiella frågorna som meningen med livet, döden och skapelsen. Svaren på relationerna mellan mikrokosmos och makrokosmos, mellan man och kvinna och mellan fantasi och fysik.

Ljusbärare, esoteriska tecken, spiraler, kors, spermier, ägg och vulvor virvlar runt i hennes universum tillsammans med Darwins evolutionslära och dåtidens faktiska upptäckter, som röntgen, mikrovågor, atomer. Vetenskap glider ihop med fantasi och konst. Man hittar ståndare, pistiller och blomblad som hämtas ur de sirliga botaniska studier som Hilma af Klint också excellerade i.

Men man hittar också medicinska bilder av människokroppen, bokmärken och astrologiska tecken – allt hopmålat till ornamentala mandalalika kompositioner, genomlysta av färg. Det är en strålande klar, sammansatt och oupphörligt spännande värld, kommenterad och målad av en kvinna som ofta var hälften så hög som sina dukar.

Hur ska man då förhålla sig till hennes visshet? Var hon en medveten eller omedveten abstrakt konstnär? Var hon bara religiös eller var hon också galen?

Pontus Hultén, Moderna museets första chef och specialist på modernismen, avfärdade henne som en toka. Numera presenteras hon ibland tvärtom som ett geni, liksom avknoppad från världen och upplyst inifrån. Men det är mer givande att placera henne i ett tidssammanhang.

Jag kan se att hennes bilder anspelar på en mängd esoteriskt gods – pamfletter, propaganda, Goethes färglära och teosofiska spekulationer. Men jag ser också att hon influerats av viktoriansk dekor och textilier, spetsar, pappersklipp, notskrift, dukar, tapeter …

Dessutom är jag säker på att hon likt många andra abstrakta målare inspirerades av ornamentböcker, till exempel Owen Jones ”Grammar of Ornament”. För hennes arabesker påminner om hinduiska och moriska mönster, och hennes ”egendomliga” språk tycks vara påverkat både av hieroglyfer, broderier och arabiska tecken.

Men denna härva av påverkan gör bara hennes visuella självtillit ännu mer sagolik och fängslande. Moderna museets forskning och arbete för att konservera och tillgängliggöra Hilma af Klints livsverk är imponerande och värt en stor eloge.

Läs Georg Cederskogs artikel om utställningen på dagensnyheter.se