Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 17:35 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/konstnarernas-tid-ersatter-byrakraternas/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Konstnärernas tid ersätter byråkraternas

Inbördeskriget i El Salvador slutade i ett fredsavtal. Men freden är ännu bara en avsaknad av våld. Det saknas en demokratisk tradition som nu måste byggas upp. I byggandet av ett nytt samhälle spelar kulturen en stor roll.

+++

SKJUT DEM allihop, det är mitt råd, sa en äldre svensk dam, sedan länge gift i El Salvador, då vi sågs på en vernissage i huvudstaden för PG Thelander, Björn Krestesen med flera. Fredsprocessen är meningslös. Ställ gerillan mot väggen!

Unga svenskar, som arbetade för Rädda Barnen, Svalorna, Diakonia, såg chockade ut.

Länge var detta botemedlet: 75 000 dödades och en miljon flydde i inbördeskriget från 1980 fram till fredsavtalet 1992. Flertalet har återvänt. Avtalet är en process; mycket återstår. På lång sikt måste de ekonomiska och sociala orsakerna till inbördeskriget angripas. Men regeringen och dess Arenaparti (höger) fick en klar majoritet i valen 1994 och gör sig ingen brådska. Dess motpart FMLN, de fem gerillagruppernas parti, har en fjärdedel av mandaten men har splittrats av en socialdemokratisk utbrytarfalang.

Sanningskommision

De senaste åren har amnesti utfärdats, antalet soldater halverats, en fredskommission och en FN-styrka ser till att avtalen följs. Ett antal högre militärer och poliser som deltagit i dödspatruller har avsatts. En sanningskommission har slagit fast att regeringsstyrkorna stod för 85 procent av brotten mot mänskliga rättigheter, även om gerillan bland annat avrättat elva borgmästare. Regeringen låg bakom en massaker på flera tusen, de flesta barn, i byn El Mozote 1981.

Mañuel Rodriguez Cuadros, chef hos ombudsmannen för mänskliga rättigheter, säger:

- Det finns ingen rättstradition i Latinamerika. Statstjänstemännen har följt underkastelsens moral. El Salvadors våldskultur är starkare än den i Lima och Bogotá. Hittills är freden bara frånvaron av våld. Vi är i färd med att skapa lagar, demokratiskt tillämpa dem och bygga en civil stat som vet sina gränser. Försoningen mellan före detta dödsfiender förvånar. Men dödspatruller har dykt upp igen. Svarta skuggan mördar ungdomsbrottslingar och halva befolkningen stöder den. En antidemokratisk kraft kan haka på opinionen för lag och ordning. Att ta rättvisan i egna händer är en dyster sed här. Bristen på kännbara straff är demokratins värsta fiende i Centralamerika.

Andra brister är låg utbildningsnivå, lättpåverkade byråkrater, inga garantier för kvinnornas ställning, ökad kriminalitet sedan poliser och soldater blivit arbetslösa. Med en insats av ca 100 mkr per år hjälper Sverige demobiliserade soldater på båda sidor att få bostäder och jord.

En stadig humoristisk polisman som Lars Karlsson från Eskilstuna gör en ovärderlig insats för att utbilda en ny civil polis.

Positivt är att statsskulden minskat dramatiskt och tillväxten stigit till 5,1 procent. Kapitalinflödet från emigranter i USA och Mexiko täcker 10 procent av BNP. Dock är skatteuttaget under 10 procent och skatteflykten katastrofal. Den rikaste femtedelen förfogar över halva nationalinkomsten.

Arrogant oligarki

Inbördeskrigets bakgrund var jordbrist och en arrogant oligarki. Militären satt vid makten med USA:s stöd. Gerillan gick i slutet av 80-talet in för den brända jordens taktik för att vålla ekonomiskt sammanbrott. Den kidnappade presidentens dotter avrättade kollaboratörer och förlorade folkligt stöd. Indianerna, kanske 30 procent, ger sig inte till känna efter alla massakrer. De har glömt språk, klädsel, tradition; deras historia är på väg att försvinna.

En kulturell jäsning pågår i denna övergångstid innan strukturerna stelnar. Konstnärer och arkitekter öppnar moteld mot dem som river städer, hus och minnesmärken och ersätter dem med amerikanska förebilder. Men kulturen som länge förbands med omstörtande verksamhet får blott 0,5 procent av budgeten. Utan sponsring klarar den sig inte; det nya ljuset släpps in genom privata fönster.

Concultura är en självständig operativ enhet under utbildningsministern - snarlikt statens kulturråd hos oss. Budgeten i år, 70 mkr, går i huvudsak till löner. För att driva större projekt, till exempel ett nytt nationalmuseum, bildar man privata stiftelser; donationer är avdragsgilla.

Concultura har ansvar för kulturspridning, det nationella historiska kulturarvet, de sköna konsterna. Man skriver lagar för kulturområdet, uppmuntrar barns skapande och inte minst arkeologin som drar turister. För första gången ses kulturen som en viktig resurs, men kritiker menar att man är rädd för arbetares och småbönders kultur.

De hundra kulturhusen har levt upp. Vi bilar runt mellan vulkansluttningar med kaffe, bönor, majs, sisal. Rök strilar ur bergsidorna som ur underjordiska fabriker. I byarna ligger kulturhusen i gamla postkontor och kommunhus, i San Miguel i kaserner varifrån USA-utbildade spjutspetskommandon mördade otaliga. Just där får ungdomsbrottslingar, utvisade från Los Angeles slum, samhällstjänst i stället för fängelse.

Kulturhusen sköts av vängrupper och hängivna kvinnor. De samlar böcker, får in fynd från böndernas åkrar, ordnar enklare yrkesutbildning som att sy kläder och skriva på maskin, ställer ut lokal konst. De är på väg att finansiera sig själva.

Nationalbiblioteket har flyttat in i banken mitt emot den groteskt fula katedralen, där ärkebiskop Romero mördades. Dess chef Sonia De La Cruz de Luna drömmer om att mikrofilma alla böcker och låsa in dem så att kulturarvet bevaras. Hon åker varannan vecka till tryckerierna och tvingar fram de tre pliktexemplaren. Hennes hängivenhet som hon inte är ensam om - bryter mot våld, vanmakt, kommersialism.

Det lär finnas 72 000 titlar kvar efter jordbävningen 1972; till stor del har de sprutats mot mal och gömts i svarta sopsäckar. Åren 1982-92 köptes inga böcker; sedan dess har man hundra tusen kronor per år. Samlingen har först i år kommit under vård. Böckerna är mögliga, trasiga, läsare har rivit ut sidor ur uppslagsverken. Nu vaktas de bättre. Att låna hem en bok förekommer inte. Ingen forskare anförtros eget rum.

Ett statligt förlag ger ut skolböcker och enstaka skönlitterära verk. Många författare mördades eller gick i exil på 80-talet. Den inhemska produktionen är ännu ringa. Eftersom få förbrytelser bestraffas, är El Salvador ett paradis för piratutgåvor.

- Här råder inte djungelns lag utan en djungel av lagar, säger chefen för Concultura, konstnären Roberto Galicia. Ändå är det i detta ögonblick allt ska hända. Kulturen, förr så polariserad, är instrumentet för försoning. Det här är konstnärernas tid, inte byråkraternas.

Jämte måleriet har teatern haft mest framgång, fast en muntlig teatertradition saknas lik den i Afrika. På 80-talet flydde teaterfolket eller gick med i gerillan, en hel generation försvann. Militären satte ihop pjäser där soldaterna var goda och gerillan ond; gerillan gjorde tvärtom. I dag har några få teatrar en ambitiös repertoar. Populärast är klassiker som Molière och Ibsen som betonar familjelivets dekadans, kvinnans utsatta ställning eller förorenat vatten som de styrande försummar ("En folkefiende").

En kväll på Teatro Circulante i en medelklassförort. Över en gårdsöppning har man lagt en presenning mot regnet och fått en salong. Vi ser Tjechovs "Frieriet" och "Björnen", i regi av svensken Christer Flodin. De handlar om den mansdominerade familjen i El Salvador, tycker skådespelarna.

Balthazar Lopez som spelat teater med ungdomsbrottslingar grundade Teatro Circulante 1993 i syfte att nå ut med en fredskultur till kvinnor och barn på landet. Han har en lastbil vars flak fälls ut till en scen med ridåer och omklädnadsrum. Man turnerar, kör fast i leran, anländer försenad till ett kloster eller ett gymnasium.

Jämför El Salvador med Nicaragua! ber jag Ruben Zamora, advokat och vänsterns förre presidentkandidat. Han var i exil 1981-87. Hans hus sprängdes 1989 men hans familj undkom. Han är en livlig intellektuell med drag av Groucho Marx. Likt många andra tycker han att värmen och öppenheten är större i Nicaragua: bohemeri, poesi, leva för dagen. El Salvador är kärvare, formellare. Här är folk köpmän och kohandlare; därför upprättade man fredsavtal som ett handelsbolag med gemensamma skyldigheter. Själv tillägger jag att jag ingenstans sett allvarligare människor, så långt från Afrikas skratt och förmåga att ta livet med en klackspark.

Feodalt slott

Zamora medger att det gamla och det nya oroligt sammanbor, men militärdiktaturen som varade i sextio år kommer inte tillbaka:

- Politiken har använts för att utesluta andra. Tänk på det feodala slottet med sin vallgrav! Fredsavtalet bryter den traditionen. Nu ska alla vara med. Då ändras synen på makten. För första gången sedan spanjorerna invaderade är landet i grunden annorlunda. Jordbruket är inte längre huvudnäring. Den vulgära stenrika oligarkin har fördrivits till Miami. Den privata sektorns språk och värderingar förändrades när kriget och kidnappningarna drabbade även dem.

- Alla är överens om vägen, men den slutar ett stycke före målet. Det beror på att fredsavtalet är politiskt, inte ekonomiskt och socialt. Mycket som har förträngts kommer nu till ytan. Sanningskommissionen sysslar med det vedervärdiga. Det är en god början.

- Den politiska kartan är klar. Höger- och vänsterpartierna är tydliga. Men mittfältet fylls av sex partier som måste samsas i ett enda för att ha en chans i valen 1997.

Från Ruben Zamora går jag ut i en rörig smutsig stadskärna. Maten glöder på tunnor på trottoaren, pinnar brinner under en asfaltshink, bilvrak samlas i en förfallen villaträdgård. Ungdomar passerar med bakvända kepsar och orörliga ansikten som om människohopen vore osynlig. Djävlarna från Los Angeles, mumlar någon hatiskt. Måtte Svarta skuggan ta dem!

PER WÄSTBERG

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt