Krönika/Jens Christian Brandt: Den svartvita sanningen ljuger vilt

I dag rullar Berlins filmfestival i gång med världspremiär på filmen "Aimée och Jaguar". Den bygger på boken med samma namn och allt tycks bäddat för succé. Handlingen utspelas i andra världskrigets Berlin, där en blond tysk hemmafru och en mörkögd lesbisk skönhet, till råga på allt judinna, inleder ett uppslitande kärleksförhållande. En film alltså som innehåller alla de ingredienser som gjorde "Cabaret" till en legend: förbjuden kärlek, ekot av stöveltramp i nattliga gränder, uniformer och läppstift.

Efter premiärvisningen kommer filmens produktionsfirma att spela ut sitt trumfkort: ackompanjerad av dånande applåder kommer två leende värdinnor att hjälpa en 86-årig kvinna upp på podiet framför duken. "Detta, meine Damen und Herren", kommer konferenciern att säga, "är verklighetens Aimée. Titta, hon finns, hon står här uppe på scenen, och historien som ni just såg är verklighet. Allt detta har hänt och därför får jag nu be om en ny applåd för vår hjältinna."

Men konferenciern ljuger. Det är inte ett dugg gripande, utan bara cyniskt när den 86-åriga före detta städerskan Lily Wust tvingas fram i rampljuset.

Boken "Aimée och Jaguar" bygger verkligen på en autentisk historia. I november 1942 träffade hemmafrun och fyrabarnsmamman Lily Wust en ung kvinna vid namn Felice Schragenheim. Det var kärlek vid första ögonkastet och Lily tog snart ut skilsmässa. Men lyckan var hotad: Felice var inte bara judinna utan också aktiv inom motståndsrörelsen. I augusti 1944 greps hon av Gestapo och sändes först till lägret Theresienstadt och kort därefter vidare till Auschwitz. Där "försvann" hon i december 1944.

Efter kriget försörjde sig Lily Wust som städerska i Berlin. Dagligen skrev hon brev till sin döda väninna och för att lindra saknaden konverterade hon till judendomen. Inte förrän på 80-talet berättade hon om Felice för sina vuxna söner. Det var ett första steg och så småningom gick hon med på att låta journalisten Erica Fischer göra en bok av historien.

Men det är här problemen börjar. Redan i boken finns ett stiliserat drag som Lily Wust inte kunde identifiera sig med. För dramaturgins skull framställdes hon själv som övertygad nazist - det blev ju mera konfliktfyllt, mera läsarvänligt, på det sättet. Bland annat säger bokens Aimée: "Jag kan känna igen judar på lukten", ett yttrande som verklighetens Lily Wust aldrig fällt. I filmen har detta svartvita drag ytterligare förstärkts. Lilys make, som hon själv alltid skildrat som en mild, nästan timid person, ömsint mot henne själv, snäll och förstående gentemot barnen, har här förvandlats till en gormande nazifanatiker som gillar att yla "Heil Hitler" och dessutom tycks specialiserad på att i blankputsade kängor marschera genom våningen, som om den vore en ukrainsk bygata som just erövrats av ett SS-förband.

Så finns det en tragisk epilog till berättelsen om Aimée och Jaguar. En epilog som handlar om hur en åldrad kvinna äntligen bryter tystnaden och avslöjar sin tabubelagda hemlighet - och i samma ögonblick förlorar rätten till sin egen historia. Hon ville vittna, men förstod inte att för förlagen, filmregissörerna och publiken är hennes historia bara intressant som råmaterial.

Suget efter "autenticitet" tycks nu större än någonsin. Varför läsa romaner, när verkligheten själv bjuder på de bästa historierna

Men den autenticitet som serveras är skenbar. Eftersom verkligheten alltid är suddig och konturlös och aldrig rättar sig efter några dramaturgiska regler måste den först filtreras. För att publiken ska känna igen sig krävs det att klichéerna smugglas in: det svarta måste vara kolsvart och det vita bländande vitt. De som i kväll låtsas applådera Lily Wust föraktar henne bara: en simpel städerska, som inte fattar vilken potential storyn rymmer och som nu gnäller om att de vackra bilderna som fladdrar förbi på duken inte motsvarar hennes upplevelser.

Jens Christian Brandt är frilansskribent bosatt i Berlin