Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 01:43 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kultur-essa-bara-erfarenheten-finns/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kultur essä: Bara erfarenheten finns

På juldagen dog filosofen Willard Van Orman Quine. Inom fackkretsar tror man att han kommer att gå till historien som en av det förra seklets viktigaste tänkare, men för allmänheten är han närmast okänd. Michael Nyhaga presenterar Quines tänkande.

"EN AV NITTONHUNDRATALETS mest inflytelserika filosofer", skriver New York Times i en nekrolog över den nyligen avlidne logikern och språkfilosofen Willard Van Orman Quine. Kanske är det bara Wittgenstein och Heidegger som kommer att lämna motsvarande spår i filosofihistorien.

Quine, som föddes 1908 och avled på juldagen 2000, var student till positivisten Rudolf Carnap från Wien och publicerade ett tjugotal uppmärksammade filosofiska, logiska och matematiska verk som översatts till flera språk. 1985 kom hans självbiografi ("The Time of My Life") och två år senare en filosofisk uppslagsbok i säregen humoristisk stil ("Quiddities"). Han fick också ett antal vetenskapliga utmärkelser, till exempel det svenska Schockpriset 1993, för sina insatser inom matematik och filosofi.

Quine var en klassisk systembyggare som vävde ihop ett stort antal filosofiska problemområden - vilket säkert är ett skäl till att han blivit en av de filosofer som studerats flitigast under det sena nittonhundratalet. Det tomrum som uppstått när de filosofiska frågorna hackats upp och blivit alltmer tekniska fylls igen, och Quine kan sägas ha fört tillbaka filosofin till de stora spörsmålen.

Han är också den moderna filosof som drivit visionen om fysikens primat längst. Det ena filosofiska området efter det andra - kunskap, mening, medvetande - omvandlar han till naturvetenskapliga frågeställningar.

Ändå är Quine, märkligt nog, nästan helt okänd utanför den akademiska världen. Kanske beror det på hans vana att krydda sina texter med logiska symboler. Eller så är det svårt att ta den oerhörda konsekvens som han bygger sitt filosofiska system med på allvar; det är just förmågan att följa en tankegång till sin absoluta slutpunkt som är så slående hos Quine. Samma sorts filosofiska egenart som vissa utilitarister har och som kan få dem - när de förespråkar sådant som långtgående aborteringsmöjligheter och lyckomedicinering - att framstå som rätt underliga i allmänhetens ögon.

En del av det Quine påstår är onekligen ganska svårsmält. Med total kompromisslöshet hävdar han att den enda källan till kunskap om yttervärlden är våra sinnesförnimmelser. Allt vi kan säga om den värld vi lever i, all tänkbar kunskap, har sitt ursprung i våra sensoriska receptorer - nervcellerna i ögonen, öronen, på huden och tungan. "Dessa ytor är till sist vår enda kontakt med naturen", förklarade han i en DN-intervju när han sist besökte Skandinavien i början av nittiotalet.

Quines stränga empirism leder honom - kanske längre än någon filosof tidigare - in i naturvetenskapen. Det finns ingen "första filosofi" ovanför eller utanför naturvetenskapen, hävdar han gång på gång. Mot metafysisk spekulation ställer Quine upp bilden av vetenskapen (och filosofin) som en båt vilken måste byggas om ute till havs utan att det finns någonstans att docka. Eftersom det inte finns något fast land utanför den kan inte ens filosofen lämna skeppet i syfte att bygga om det utifrån. Hon eller han måste, som alla andra, förstärka och förbättra det inifrån med de enda medel som finns till hands: den information vi får via våra sinnen.

För Quine var språket och vetenskapen två sidor av samma mynt. Förståelsen av ett ord - som Quine i likhet med Wittgenstein jämställer med att kunna använda det - förutsätter en relation till en sinnesförnimmelse, en retning av näthinnan eller hörselcellerna i örat. Vi lär oss till exempel ordet "mamma" genom att en viss person i vår omgivning dyker upp när vi använder det. Mer teoretiska termer lär vi oss genom att deras användning i satser kopplas till observationer, till olika sanningsvillkor.

Quine ser därför ingen skillnad på kunskap och språk. Vi producerar vetenskapliga teorier och lär oss språket på samma sätt, det vill säga genom att koppla dem till observationer. Med hjälp av betingade språkliga reaktioner, från yttrandet av "mamma" i hennes närvaro till betydligt mer komplicerade satser, byggs ett nät av vad Quine kallat "dispositioner till verbalt beteende" upp. Hans språkteori, som också är hans kunskapsteori, har en tydligt behavioristisk slagsida med begrepp som "betingad respons" och "stimuli" - ett sätt att resonera som sedan behaviorismens storhetstid inte varit riktigt comme-il-faut.

Quines syn på vetenskaplig bevisföring är däremot inte särskilt originell. Det är samma gamla empirism som genomsyrat naturvetenskapen i århundraden och frambringat västerländsk medicin och ingenjörskonst. Men Quine för den ett steg längre, in på filosofins och metafysikens domäner.

Exakt hur radikal Quine är kan vara svårt att föreställa sig. Kanske kan det vara till hjälp att tillämpa några av hans grundläggande tankar på psykoanalytisk teori. Tillsammans med spekulativ filosofi och viss språkvetenskap är nämligen sådan psykologi det slags vetenskapliga aktivitet som Quine skyr mest.

Ta en psykoanalytisk term som "detet". Ingen har någonsin hört eller sett ett "det". Hur kan vi då veta att något sådant finns

Det kan vi inte, skulle Quine påstå.

Freudianen skulle kanske invända att det kan vi visst - detet är den omedvetna del av vår personlighet som styr driftlivet. Men problemen kvarstår eftersom inte heller det omedvetna kan observeras. Inte ens med hjärnavläsande PET-kameror och avancerad diagnostisk teknik. Utan förbindelse med något som kan iakttas hamnar psykoanalysens "det" i en terminologisk rundgång. Terminologin och bevisföringen rör sig i en cirkel.

Men, kanske freudianen fortsätter, detet behöver ju inte observeras direkt eftersom det visar sig indirekt i till exempel vårt språkbeteende. Beter vi oss ändå inte som om det fanns ett "det"

Som när vi levererar en freudiansk felsägning eller berättar om våra drömmar på divanen

Kanske skulle Quine ha köpt detta resonemang, men enbart så länge vi antar att "detet" finns där någonstans i hjärnan. Samtidigt ansåg han att det var överflödigt att anta ett oberoende själsliv utöver kroppen, eftersom våra teorier blir mer komplicerade då. En enklare teori är alltid att föredra.

Det enda slags psykologi som Quine egentligen godtog var neuropsykologin, en naturvetenskaplig specialitet. Inte konstigt att han, efter ett sammanträffande med den franske analytikern Jacques Lacan, avmätt lär ha konstaterat att han var "lika sammanhängande som en dröm"!

Quine gör sig av med vårt själsliv men anser dock fortfarande att det är okej att tala om det, så länge vi inser att det egentligen är kroppsliga tillstånd vi pratar om. "Den enda förändringen är att vi ser de mentala tillstånden som tillstånd hos kroppen, snarare än hos något annat", skrev han i "States of Mind" och betraktade tudelningen mellan kropp och själ som en språklig dualism.

Samtidigt är det svårt att bortse från att de krav Quine verkar ställa - att ord och vetenskapliga påståenden måste grundas i observationer - själva saknar en sådan koppling. Quinekritikern Noam Chomsky, den kände lingvisten och vänsterradikalen, har invänt att Quine själv står med fingrarna i den metafysiska syltburken. Något riktigt svar på den kritiken gav egentligen aldrig Quine, men han modifierade flera gånger sin ståndpunkt till Chomskys fördel.

En egenhet hos Quine var hans förmåga att i konkreta tankeexperiment angripa och åskådliggöra filosofins stora frågor. Det gör han i sin mest kända bok "Word and Object", där han placerar en fältlingvist i en främmande djungel och ger honom i uppgift att lära sig ett språk som saknar likheter med varje hittills känt. Fältlingvisten upptäcker snart att infödingarna ropar "gavagai!" varje gång en kanin skuttar förbi. Men är det verkligen kaniner de refererar till

Det skulle lika gärna kunna vara till exempel kanindelar eller något slags kaninsegment - som ju också är närvarande varje gång kaninerna är det.

Antropologen Alan Tormaid Campbell, som i praktiken stod inför en liknande uppgift i Amazonas djungler och imponerades av Quines klarsyn, undrade i sin etnografi "Getting to Know Waiwai" hur Quine kunde "se så långt från sin fåtölj".

Med hjälp av sådana här konkreta exempel visar Quine att det inte kan finnas någon språklig mening i bemärkelse en mening som inte kan iakttas men som ändå sägs avgöra översättningars riktighet. Ett ord översätts till ett annat på ett annat språk om och endast om de har samma mening, säger vi och låter meningen bli en måttstock utanför de bägge språken.

Quine, som själv behärskade ett stort antal språk, drar i stället slutsatsen att översättningen mellan två språk är "obestämd". Det kan alltid finnas andra översättningar som överensstämmer lika väl med språkbeteendet hos talarna, "gavagai" kan likaväl som "kanin" översättas med "kanindel". Att ord översätts med andra ord om de har samma mening avfärdar han som en "museal myt". Därmed angriper han en språksyn som varit förhärskande sedan antiken: föreställningen om abstrakta utomspråkliga "meningar".

Quines vägran att gå bortom språkbeteendet hänger också ihop med hans holistiska syn på kunskap, språk och vetenskaplig aktivitet. Den helhetssyn som han förde fram på femtiotalet i den berömda uppsatsen "Two Dogmas of Empiricism" när han angrep ytterligare en av filosofihistoriens stora dogmer - distinktionen mellan analytiska och syntetiska satser. Denna distinktion, som går tillbaka på Kant, innebär att det finns en fundamental skillnad mellan empiriska och logisk-matematiska påståenden. De senare - som skolboksexemplet "alla ungkarlar är ogifta män" - betraktas som nödvändigt sanna i kraft av sin egen formulering. Men det är de inte för Quine.

Han ser i stället vårt tänkande, vårt språk, som ett jättelikt nät. Påståenden som är direkt förbundna med observationer befinner sig i nätets ytterkant och längst in finns de logiska och matematiska satserna. Eftersom nätet hänger ihop i en helhet kan man revidera även satserna längst in, bara man gör tillräckliga förändringar annorstädes i det.

Det betyder, om jag förstår Quine rätt, att ett plus ett inte måste vara två.

Den slutsatsen är minst sagt en smula halsbrytande.

Michael Nyhaga

Frilansjournalist

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt