Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 06:06 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kultur-essa-pogromen-i-tulsa/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

KULTUR essä: Pogromen i Tulsa

Rasupplopp och lynchning. Åren efter första världskriget ägde en rad rasupplopp rum runt om i USA. Av dessa var raskravallerna i Tulsa, Oklahoma, de mest omfattande. De påminner om pogromer, skriver Staffan Skott.

En vit mobb ödelade för åttio år sedan den svarta stadsdelen Greenwood i Tulsa i Oklahoma. Tre hundra människor dödades, de flesta svarta, och tolv hundra hus brändes ner. Hösten 1999 drogs The Tulsa Race Riot of 1921 (rasupploppet i Tulsa) fram ur historiens glömska. En officiell kommitté uttalade sig i februari i år för skadestånd. Arkeologer gräver efter hemliga massgravar. Ett åttiotal överlevande, som var barn när det hände, intervjuas i tidningarna:

- Min far sa: Snälla ni, sätt inte eld på huset. Men när han hade gett sig i väg satte de eld på vårt hus och vi fem barn hade gömt oss uppe på vinden. Vi lyckades komma i väg oskadda, som hundratals andra, men kulorna ven om huvudet på oss ... Min stackars syster som var två år yngre sa: "Kinney, har världen tagit eld

• (Kinney Booker, åttiosexårig före detta modersmålslärare, intervjuad i Los Angeles Times.)

Egentligen kan man lika gärna kalla det som hände i början av juni 1921 med ett ryskt ord - pogrom.

Överensstämmelserna med de antisemitiska upploppen i Tsar-Ryssland är slående. Ansvarslösa tidningar hetsar till "vedergällning" mot den sedan länge förföljda minoriteten. För att motivera övergreppen används myter: i Ryssland den eviga lögnen att judarna skulle "slakta kristna barn för att använda deras blod i sina riter"; i USA myten om att "vita kvinnor ständigt hotas av svarta våldtäktsmän". Den utlösande gnistan är ofta en obetydlig händelse.

Polisen står passiv och gör ingenting eller deltar själv i upploppet. Pöbeln mördar planlöst. När det eventuella motståndet från svarta eller judar upphört börjar plundring. Till slut ingriper trupper - mot offren, mot judarna eller mot de svarta.

Åren efter första världskriget såg en mängd rasupplopp i USA av detta "pogromslag", som "den röda sommaren" 1919 - i Washington (40 döda), Chicago, Omaha, Knoxville och sammanlagt mer än tjugo orter. Det var något helt annorlunda än senare tiders rasupplopp, som under "den långa heta sommaren" i mitten av sextiotalet eller Los Angeles 1992. Av upploppen efter första världskriget var Tulsa 1921 det mest omfattande.

Den 30 maj hände någonting i hissen i ett kontorshus i centrum av Tulsa. En ung svart man, Dick Rowland, knuffade eller trampade av misstag den vita och sjuttonåriga kvinnliga hissföraren på tårna, möjligen grep han tag i henne när hon ryckte till, hon skrek till och han skyndade ut ur hissen. Av fjädern blev inte bara en höna, utan en skräckens drake. Ryktet gjorde gällande att han kastat sig över henne och försökt slita av henne kläderna - i en kontorsbyggnad fylld med folk. Flickan gjorde ingen anmälan, men Rowland arresterades nästa dag och eftermiddagstidningen Tulsa Tribune broderade ut händelsen och skrev "Lyncha neger i kväll".

(Fast i tidningens eget arkiv saknar numret för den 31 maj 1921 de sidorna. De har rivits ut. Så skapas glömska.)

På kvällen samlades en skara vita utanför byggnaden där Rowland satt inspärrad, vid halvelvatiden var de omkring femton hundra. Men nu hände något som inte hänt förut. En liten skara beväpnade svarta erbjöd sig att hjälpa polisen försvara huset. De avvisades. När de skulle gå från platsen steg en vit fram till en svart veteran från världskriget, förolämpade honom och försökte ta ifrån honom hans armépistol. Skottlossning utbröt, folk stupade och rasupploppet hade tagit sin början.

En järnhandel plundrades på vapen och ammunition - den som ledde inbrottet var en av Tulsapolisens chefer. Folk i lynchmobben utnämndes på stället till "deputies", extrapoliser, och fick vapen. De svarta sköt tillbaka, men fick ge sig för övermakten. Snart började Greenwood brinna. Dödade svarta brändes eller släpades runt i staden efter bilar.

Klockan åtta på morgonen förde en sheriff i smyg Dick Rowland ut ur staden. En timme senare anlände nationalgardet från Oklahoma City - och satte sig att äta frukost. Halv tolv utlystes undantagstillstånd. Polisen avväpnade och internerade alla svarta män de fann. Därmed blev det fritt fram för fortsatt plundring och mordbrand. Det var inte ovanligt i sydstaterna och även på andra håll att Ku Klux Klan och andra "medborgargarden" brände ner affärsbyggnader för svarta. De skulle "hållas på plats".

Av Tulsas 100 000 invånare var 11 000 svarta. De hade haft två egna skolor, ett sjukhus och två tidningar. I de trettio nedbrända kvarteren hade det funnits två hundra företag, butiker i klass med de vitas, en elegant biograf och en nybyggd och påkostad kyrka. I Greenwood arbetade svarta advokater, läkare, tandläkare. Det hade kallats The Negro Wall Street och för dem som flytt den djupa Södern hade det varit ett förlovat land.

En Grand Jury (specialkommission av höga ämbetsmän) utredde upploppet och kom fram till att det var de svartas fel. Ingen vit sattes i fängelse för mord, mordbrand eller plundring. Femtiosju svarta åtalades för upplopp, men åtalen rann ut i sanden. En svart man dömdes till trettio dagar för att ha haft ett vapen dolt. Polischefen John Gustafson avstängdes från sin befattning.

Specialkommissionen rekommenderade att i fortsättningen skulle svarta kvarter patrulleras av vita poliser och att svarta och vita inte skulle tillåtas beblanda sig med varandra på danspalats och andra förlustelseinrättningar. Det vill säga, ökad och befäst segregation mellan raserna. Den på sin tid berömda tudelningen av Södern, med olika parkbänkar och handfat och platser i bussarna och liknande var en relativt sen institution - tidigare hade svarta över huvud tagit inte förekommit "på vit mark", annat än som helst osynliga tjänsteandar.

Händelserna i Tulsa övergick i omfattning alla tidigare upplopp och väckte stor uppmärksamhet runt om i USA. Tulsas myndigheter utlovade att bygga upp Greenwood igen, men i själva verket förhalade de och försvårade återuppbyggandet. Första året fick de svarta som stannat i staden bo i tält.

Det som var nytt med rasupploppen under den här perioden var det beslutsamma motståndet från den svarta befolkningen. Fyrtio tusen svarta hade varit i stridande tjänst i första världskriget. Dessa svarta veteraner var stridsvana och hade en ny självkänsla. Man tänker på Gulagarkipelagen: verkliga fånguppror förekom först när det efter andra världskriget kom härdade officerare och soldater som fångar till lägren.

Trots att rasupploppen i USA krossade så många drömmar och kvävde en gryende framtidstro hos många berättar samtida vittnen om en oväntad reaktion. Många svarta fick självkänsla av att man på så många håll slagit tillbaka, att det var många dödsoffer också bland de vita angriparna.

Frågan "Hur många döda

• är aldrig oviktig. New York Times skrev om ett sjuttiotal. Myndigheterna gick från de första dagarnas höga bedömningar snabbt ner till "ett trettiotal".

Men den officiella kommissionens historiker Scott Ellsworth, som skrivit standardverket om Tulsahändelserna, och intervjuat många överlevande, är övertygad att den verkliga dödssiffran är omkring tre hundra. En ansenlig del var vita - många fler än de vita ville erkänna. Historikern John Hope Franklin, som ofta besökte domstolar i Tulsa under slutet av 1920-talet, minns många fall med dödsbon efter vita som dött omkring den 1 juni 1921. "Misstanken låg alltid nära till hands att de förlorat livet vid upploppet."

Den svarte medlemmen av Oklahomas kongress Don Ross har i många år drivit frågan om Tulsa 1921. I början var det omöjligt att få delstatskongressen att besluta om skadestånd, men man gick med på att tillsätta en kommission. Och nu har kommissionen rekommenderat skadestånd. Om Oklahomas kongress går med på det nu är oklart. I opinionsundersökningar har det visat sig att 57 procent av delstatens invånare är emot skadestånd.

Det finns ett precedensfall, Rosewood i Florida. Där beslutade man 1994 om skadestånd till stadens svarta befolkning, därför att staden försummat att ge de svarta skydd vid ett rasupplopp 1923. I Tulsa var det värre, konstaterar Ross, inte bara därför att så många fler offer skördades, utan därför att myndigheterna förvärrade upploppet genom att ge den vita mobben vapen och polismans befogenhet.

Den lynchning som Dick Rowland slapp var ett synnerligen realistiskt hot. Mellan 1882 och 1968 dödades mer än 3 500 svarta av lynchpöbel i USA. Under åren kring förra sekelskiftet lynchades i sydstaterna i genomsnitt tre svarta i veckan. Det hände också att vita lynchades, som i Tulsa bara något år före upploppet, men 90 procent av alla lynchade var svarta. Minst lika många svarta föll offer för summarisk rättegång och snabb avrättning. Många hade inte gjort något värre än hamnat i gräl med en vit, eller också var de bara släkt med ett lynchoffer.

Staffan Skott

Scott Ellsworth

Death in a Promised Land. The Tulsa Race Riot of 1921

Louisiana State University Press

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt