Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 16:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kultur-essa-svar-pa-skrift/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kultur essä: Svar på skrift

Litteraturhistorien är en dialog där män och kvinnor svarar varandra. Men trots att replikskiftet började långt före den moderna feminismen har den litterära traditionen ofta lästs som en manlig monolog. Carin Franzén lyssnar till den tystade rösten.

DET BRUKAR SÄGAS att feminismen i dess nuvarande form är drygt två hundra år gammal, och att den är en av vissa oönskad och oväntad bieffekt av upplysningens idéer om frihet, jämlikhet och rättvisa. Man räknar då Mary Wollstonecrafts "Till försvar för kvinnans rättigheter" (1792) till ett av de första feministiska verken.

När upplysningens idéer hotades att sättas i verket under den moderna demokratins födelse uppkom en motreaktion - kvinnan skulle vara mor och uteslutas ur det offentliga livet - med argument främst från biologin. Än i dag frågar vi oss om könsskillnaden är biologisk eller kulturell och på vilket sätt den hänger ihop med våra normer och värderingar. Mindre känt är att en diskussion, som med rätta kan kallas feministisk, fördes långt innan bakslaget kom för upplysningens kvinnor.

Redan år 1405 skriver Frankrikes första kvinnliga yrkesförfattare Christine de Pizan i "Le livre de la cité des dames" (Boken om damernas stad) om den dumhet som hindrat kvinnor från att studera: "Männen säger vanligen att kvinnors kunskap är värdelös. När någon säger något så dumt kallar man det faktiskt ofta för kvinnokunskap. Typiskt manliga åsikter är att kvinnors värde bara bestått och fortfarande består i att föda barn och sy." Det skrivna är ett inlägg i debatten om "Le roman de la rose" (Romanen om rosen), ett av senmedeltidens mest lästa allegoriska verk om den av naturen syndiga kvinnan som för att inte leda den av naturen rättrådige mannen på villovägar behöver uppfostras till maka och mor. Det är i verkets senare del, författad av Jean de Meung på 1270-talet, som kvinnan förvandlas från tillbedd Dam till syndig kropp förutom när denna kropp står i reproduktionens tjänst.

I sitt allegoriska verk frågar Christine de Pizan bland annat Förnuftet "om Gud någonsin velat förädla kvinnans förstånd därhän att det kan nå vetenskapens höjder", och får till svar: "Om det vore regel att man skickade sina döttrar till skolan precis som sina söner och metodiskt undervisade dem i vetenskaperna, så skulle de lära sig att förstå alla de sköna konsterna och alla vetenskaperna lika bra som sönerna." Hur vår tradition hade sett ut om Pizan fått gehör under sin samtid kan man bara drömma om. Men den lätthet med vilken kvinnor drivit med mannens dumhet, när han uttalat sig om kvinnan, förstärker uppfattningen att makt förstockar och marginalisering skärper sinnena.

Två hundra år senare fortsätter Marie de Gournay - Montaignes andliga dotter - argumenteringen mot misogyni och särartstänkande. I många avseenden är det väl större skillnad mellan kvinnor sinsemellan än mellan kvinnor och män påpekar de Gournay med renässansens nya känsla för alltings relativism. I essän "Ègalité des hommes et des femmes" (Mäns och kvinnors jämlikhet) från 1622 fastslår hon vidare och med gott humör att "människodjuret" varken är man eller kvinna: "Ja, om man i förbigående får tillåta sig att skämta, så är det skämtet på sin plats som säger att inget är mer likt en katt i fönstret än kattan. Mannen och kvinnan är så till den grad ett, att om mannen är förmer än kvinnan är kvinnan förmer än mannen."

Det finns en kvinnlig röst som genljuder genom litteraturens och filosofins historia, ja, kvinnan har kanske på gott och ont alltid haft platsen som den som svarar. Från Evas svar till Herren i Paradiset och myten om Narcissus och Echo till den moderna feminismens försvar för kvinnans fri- och rättigheter. Men frågan man ställer sig när man börjar läsa den skrivna traditionen ur detta perspektiv är inte vem som får sista ordet, utan varför kvinnans svar så sällan fått höras. Trots att filosofins och litteraturens historia till stora delar faktiskt utgörs av en dialog läser man den ändå oftast som en rätt entonig monolog.

Det mest anslående när man söker upp de kvinnliga gensvaren i den äldre litteraturen är inte enbart det något sorgliga faktum att de fortfarande äger relevans. De relativiserar även den gängse bild som våra traditionella handböcker ger oss av den stora litteraturen.

Ta Montaigne till exempel. Till hans essäer brukar man vilja förlägga det moderna jagets födelse på grund av växlingsrikedomen och obeständigheten hos det föremål han satt sig före att studera - sig själv. Montaigne skriver likväl med en självklar auktoritet, som man, far och inte minst författare om de ämnen han tycker något om - vilket nödvändigtvis inte innebär vetskap. I "Om fäders kärlek till sina barn" tycks det honom "jag vet inte varför, att kvinnor inte bör ha någon form av auktoritet över männen med undantag för den naturliga de har som mödrar". Denna kvinnors naturliga auktoritet visar sig på nästa sida dock naggad i kanten av den "okontrollerade aptit och den sjuka smak som de visar prov på när de är med barn". Han behöver heller inte ange några skäl för sitt påstående om att kvinna "hela tiden i själen" hyser detta slags djuriska läggning. Det var allmängods sedan lång tid tillbaka.

En kvinna hade under renässansen i stort sett två val, äktenskap eller kloster. Marie de Gournay valde ingetdera. Hon tog avstånd från tidens konventionsäktenskap, ville endast gifta sig av kärlek, men föredrog vänskap. Efter Montaigne följde en rad andra män med samma funktion. Mycket talar för att hon läste Montaigne vid 18 års ålder, och de träffades när hon var 22 och han uppnått 55. Vänskap var ju viktigt även för Montaigne, likväl tvivlade han på att en kvinna var förmögen till det med argumentet "deras själar tycks heller inte ha den fasthet som krävs för att klara trycket av en så hård och varaktig knut". Han fann nu ett undantag.

I våra handböcker omnämns de Gournay som den - opålitliga - utgivaren av Montaignes essäer efter hans död, men hon var också författare, och i hennes skrifter framträder inte bara en andlig dotter till mästaren utan även en feminist. Essän "Ègalité des hommes et des femmes" får de Gournay att framstå som en förnyare på det område där Montaigne inte förnyar någonting alls.

Med Montaignes essäer får subjektivitet och associationsrikedom en kunskapsteoretisk rang. Den svenske översättaren Jan Stolpe karaktäriserar hans rörliga, varierade och oretoriska framställningsform som ett påfallande modernt drag. Men när Montaigne så upphöjs till "mångtydighetens filosof" når inte de Gournay upp till "tankarnas ordning", enligt Anna-Karin Malmström- Ehrling, i hennes för övrigt mycket välkomna antologi "Kvinnliga filosofer från medeltid till upplysning" (Natur och Kultur, 1998).

Kritiken rör främst det faktum att de Gournay åberopar sig på uppenbart misogyna auktoriteter för att stödja sin tes om mäns och kvinnors jämlikhet; inte bara Montaigne, utan även Aristoteles, vars ord om kvinnan som en defekt man knappt börjat ifrågasättas. Men kan man inte ana en strategi här, som just handlar om att göra sin röst hörd

"Om jag alltså gör en riktig bedömning av kvinnors värde eller förmåga gör jag nu inte anspråk på att bevisa det med skäl, eftersom de hårdnackade skulle kunna bestrida dem." Montaigne behöver inte ange några skäl alls - hon får ta till de "hårdnackades" egna auktoriteter för att föra fram sin åsikt. Ironin är för övrigt ett genomgående drag hos såväl Christine de Pizan som Marie de Gournay, liksom senare hos Mary Wollstonecraft, eller hos vår Hedvig Charlotta Nordenflycht.

Avsaknaden av ressentiment eller bitterhet hos dessa kvinnliga författare kanske har sitt ursprung i att de lyssnat på kvinnoföraktet med ett slags överseende. Den kvinnliga ironin framstår ofta hos dem som ett om inte moderligt så maieutiskt grepp för att få motparten att inse att den har fel utan att få sin egen dumhet skriven på näsan.

När Hedvig Charlotta Nordenflycht i "Fruntimrets försvar" emot J J Rousseau (1761) på samma gång vänder sig till "Min sannings Hjelte!" och frågar honom "hvad för måln som nu din syn förblindar, När Kjönet du så hårt i vanmackts bojor lindar, När du oss snille, smak och känslans kraft betar" är hennes fråga fortfarande aktuell för forskningen. Vad var det för "moln" som förmörkade förromantikerns i så många andra avseenden upplysta tankar

Rousseau och Montaigne ingår i vår litterära och filosofiska kanon. Men återigen, varför har de kvinnliga gensvaren så sällan blivit hörda

Ett blekt argument inom mitt eget ämne är att de inte utgör tillräckligt bra litteratur. Och visst kan man diskutera om "Le roman de la rose" är mer komplex eller representativ för den medeltida litteraturen än "Le livre de la cité des dames", om Montaigne är en viktigare förnyare av den västerländska tanketraditionen än de Gournay. Historien visar likväl att det inte finns några universella och tidlösa värderingar. Däremot bär vår nuvarande kanon vittnesbörd om vilka värderingar vi har för närvarande.

De teoretiska strömningar som Harold Bloom ville få till en "the school of resentment" är på väg att förvandla listorna över böcker värda att läsas till en mer heterogen och dialogisk diskurs, som inte minst kan kasta nytt ljus över ett av den västerländska litteraturens stora teman - kärleken - där vi allt för länge nästan uteslutande lyssnat till den manliga versionen.

Inom den höviska kärlekslyriken, för att ta ett exempel, är det kvinnliga gensvaret både ett fiktivt grepp och ett faktiskt fenomen. Det är fiktivt i tenson eller växelsången, där både det manliga och kvinnliga perspektivet kommer till tals i en mycket intrikat och kodad lek med passionen. Men de kvinnliga trubadurer som faktiskt svarade sina manliga tillbedjare under denna korta period av relativ frihet för feodalkvinnan - början av 1100-talet fram till Jean de Meungs uppgörelse med den höviska kärleken i "Le roman de la rose" - äger en sinnlig direkthet som saknas hos de namnkunniga manliga trubadurerna. Hör bara vad Beatrize av Dia skriver mot slutet av 1100-talet:

Vackre vän, när skall jag då

Till sist få er i min makt

Jag skulle vilja ligga hos er en kväll

Och ge er kärlekens kyss.

Ni skall veta att jag gärna

Lät er ta min makes plats,

Om ni bara då hade lovat

Att göra allt jag begärde

Tänkandets och kärlekens diskurser är ofta dialogiska - det är ett av tecknen på god litteratur - även i en av män författad tradition av texter. Men det är hög tid att läsa också de faktiska svar som finns på denna tradition - och den kommer inte att förbli densamma.

Carin Franzén

Filosofie doktor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt