Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 19:41 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kvinnan-bakom-frankensteins-monster/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kvinnan bakom Frankensteins monster

Vissa litterära figurer lever sitt eget mytiska liv, avskilda från sina skapare. Anita Goldman ser en aktuell utställning om Mary Shelley och hennes familj i Oxford. Och berättar historien om ett känt monsters födelse.

oxford. ”Du har skapat ett monster, och det kommer att förgöra dig.” Dessa profetiska ord utslungas i en tidig 1800-talsroman, skriven av en knappt nittonårig flicka.

Hennes litterära skapelse, ”Frankensteins monster”, intar sedan länge rangen av modern myt tillsammans med ett fåtal andra litterära verk som ”Don Quijote”, ”Robinson Kruse” och ”Dracula”. Litterära figurer som lever sitt eget mytiska liv, bortom verkets ursprungsform och avskilda från sin skapare. Många vet inte att författaren heter Mary Shelley och de kan inte heller skilja doktor Victor Frankenstein från hans skapelse.

Vetenskapsmannen och monstret har i populär mytologisering kommit att sammansmälta. Och kanske är just detta det centrala för livskraften hos Shelleys skapelse.

Tankegångarna känns knappast som gotisk kitsch från romantikens otidsenliga era under min pilgrimsresa till en av de många geografiska hållpunkterna för Shelley och hennes litterära familj – Europas mest mytomspunna! Snarare upplever jag dem som högaktuella när resan sammanfaller på ett kusligt vis med de medialt utbasunerande bilderna från de havererade kärnkraftverken i Japan.

Även i den arkitektoniskt välbevarade kulturstaden Oxford med de fantastiskt vackra och på engelskt vis gräsbeklädda innergårdarna till de college vars namn – Christ Church, All Souls, Magdalen, Trinity – redan får en svensk besökare att känna sig som en bondtölp från yttersta Thule, finns det förstås moderna tv-skärmar här och var. På dessa ryser mänskligheten kollektivt inför sin egen teknik och sin egen förgörelseförmåga, just i samma ögonblick som jag träder in i det allra heligaste: The Bodleian Library, där man i vinter och vår huserat en unik utställning: ”Shelley’s ghost. Reshaping the image of a literary family.”

Naturligtvis är det den berömda vita marmorstatyn av den döde unge poeten Percy Bysshe Shelley som pryder utställningskatalogens omslag och naturligtvis tar sig min pilgrimsfärd även till detta monument som ligger strax intill, i University College.

Den ”Galne Shelley” som han kallades vid ankomsten till universitetet 1810 blev känd för sitt excentriska uppförande, de kemiska experiment han utförde på sitt studentrum och för sina radikala åsikter. Redan inom ett år blev han relegerad, sedan han publicerat en pamflett med titeln ”Ateismens nödvändighet”. Men åttio år senare återkom han till brottsplatsen i skepnad av staty.

Han avbildas som odödlig diktar­gud (drunknad under en segel­utflykt i Italien, endast trettio år gammal). ”Marmorsval” och ”förljugen”, tycker Gunnar Harding, en av de få svenskar som tagit sig an de engelska romantikerna. I ”En katedral av färgat glas. Shelley, Byron, Keats och deras epok” berättar Harding: ”När Shelleys druknande kropp 1822 flöt i land nära Viareggio var den så vanställd av tiden i vattnet att den endast kunde identifieras genom kläderna och den volym av Keats dikter som hittades i en ficka.”

Trots utställningens vinkling och trots att Shelley numera räknas som en Englands stora poeter är det knappast hans skugga som vi inte kan undfly. Snarare är det det spöke som hans unga flickhustru släppte lös för snart två hundra år sedan som ännu förföljer oss och som vi ständigt reproducerar och nyskapar, såväl kulturellt som tekniskt.

Shelleys uppsvullna kropp är en i en lång rad av monstruösa döda kroppar i Mary Shelleys biografi. Den första är moderns, feministikonen Mary Wollstonecraft, som dör några dagar efter att hon fött Mary. Trots att Percy är gift svär han och Mary varandra kärlek just över Mary Wollstone­crafts grav på S:t Pancras-kyrko­gården i London.

Percys första fru begår snart självmord, liksom också Marys halvsyster, Wollstonecrafts utomäktenskapliga dotter. Och mellan 16 och 21 års ålder är Mary så gott som konstant gravid. Tre av de fyra barnen dör i mycket tidig ålder. Under samma tid avlar ­Marys styvsyster ett barn med poeten Lord Byron, även detta barn dör.

Det är denna biografiska historia av födande och döende kvinno­kroppar som litteraturvetaren Ellen Moers tog fasta på när hon 1977 revolutionerade synen på Frankenstein i den inflytelserika ”Literary women”. Fokus skiftades från människans hybris och teknikens och naturvetenskapens moral till författarens eget liv.

”Inget annat litterärt verk av en kvinna ger så mycket utdelning sett genom författarens kön”, skrev Moers, som såg Frankenstein som autobiografisk fiktion om moderskapet som plåga och tidens kvinnoroll som monstruös. Moers har senare anklagats förr ”biologism” och debatten pågår ännu för fullt, nya synvinklar och texter produceras och Shelleys roman – som länge endast hade ett andrahandsintresse – är numera obligatorisk skönlitterär text på universitetens läslistor.

De feministiska läsningarna har tagit fasta på att Victor Frankenstein skapar en människa utan kvinnlig medverkan och att han sedan nekar monstret en egen kvinna. Frankenstein våldför sig på naturen och berättelsen sägs visa på patriarkatets rädsla för den kvinnliga sexualiteten och dess makt över den mänskliga ­reproduktionen. När Frankenstein dödas av sitt eget monster är det naturens (och kvinnans) hämnd på sin förtryckare.

Redan under sin livstid fick Mary Shelley se sin skapelse – min veder­värdiga avkomma, som hon själv kallade den – börja leva sitt eget liv. 1823 uppfördes en dramatiserad version på en teater i London och upprördheten bland recensenterna var stor: Ta inte era fruar och döttrar till teatern för att se den opassande och omoraliska Frankenstein, skrev man. Men Mary satt med sin far, anarkistfilosofen William Goodwin, i salongen och var ganska road.

Mary skulle komma att förlora kontrollen över sin skapelse på samma sätt som Victor Frankenstein förlorat kontrollen över sin.

1931 års filmatisering blev inte endast det stora genombrottet för Frankenstein som modern myt, utan även en enorm kassasuccé för Universal Studios. I filmen sker en betydelsefull revidering av Mary Shelleys ursprungliga intentioner. I Shelleys roman blir Frankensteins skapelse ett monster när han stängts ute från mänsklig samvaro av en avvisande omgivning. Det är mot vetenskapsmannen Victor Frankensteins hybris och känslokyla texten vänder sig. Men i filmversionen adderas en episod i vilken en ny karaktär, Frankensteins assistent – kallad Fritz! – sänds till laboratoriet för att stjäla en hjärna till monstret. Där finns två glasburkar med var sin tydlig etikett: NORMAL HJÄRNA och ONORMAL HJÄRNA. Den onormala kommer från en ”kriminell” och när Fritz råkar slå sönder burken med den normala hjärnan så att innehållet mosas på golvet tvingas han ta den onormala i stället.

Så blir myten som förebådar naturvetenskapen och teknikens moraliska kris i stället en berättelse med tydliga inslag av den rasism som just på trettiotalet skall komma att explodera över världen. Ännu en gång slingrar sig vår civilisation undan sitt ansvar och lastar ”människans natur”, en mytologiserad ”ondska” eller ”marknadskrafter” för det som hon i kallt blod och i de egna laboratorierna själv gett upphov till.

Utvecklingen av genteknik, konst­­gjord befruktning, artificiell intelligens, massförintelsevapen och miljö­förstöringen tillförsäkrar Frankensteinmyten en fortsatt central position i vår kulturkrets för lång tid framöver.

Anita Goldman

litteratur@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt