Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 20:16 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/kvinnorna-pa-israels-vind/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Kvinnorna på Israels vind

En ny generation av kvinnliga författare har stigit fram i Israel. De ger en annorlunda bild av landet än den klassiska – frän, upprorisk och i en stil långt från den uppbyggliga realismen, skriver Anita Goldman.

Fram till 90-talets våg av nya kvinnliga författare dominerades den israeliska litteraturen helt av män och av bilden av Författaren som ett slags modern sekulär profet, intimt förknippad med landets dramatiska historia, i vilket han varit aktör – såväl som soldat och uppbyggare av landet, som fredsaktivist och samhällsdebattör.

Med de kvinnliga författarna har scenen skiftat från den statsbyggande och bärande europeiska judenhetens arena — armén, krigen, kibbutzerna, akademierna och artistlivet till de fattiga invandrarkvarteren i Tel Avivs södra förorter eller till mentalsjukhuset utanför Jerusalem, byggt rakt över den utplånade palestinska byn.

I dessa sunkiga miljöer utspelar sig den postsionistiska, eller snarare bortomsionistiska verkligheten, befolkad av den orientaliska judenhetens breda underklass av outbildade kvinnor, trippelt marginaliserade som underklass, orientaler och kvinnor. Skildrat med ett mustigt, humoristiskt, fränt, ofta mycket erotiskt språk, ibland lyriskt, ibland med fantastisk realism och alltid så långt från sede­lärande socialrealism som tänkas kan.

Under min resa in i kvinnliga israeliska författarskap har jag flera gånger kommit att tänka på den feministiska klassiker från 1979, ”The Madwoman in the Attic” (Den galna kvinnan på vinden), där Charlotte Brontës galna Bertha som sitter inlåst på vinden av författarna Susan Gubar och Sandra Gilbert ses som en metafor för kvinnans ställning och röst i 1800-talets litterära Europa. Den viktorianska damen på herrgårdsvinden har i det postmoderna Israel ersatts av kvinnor med olika grader och arter av vanvett, stumma men fruktansvärda skrik från det nationella judiska samhällsbyggets yttersta marginaler. Och här kan – paradoxalt nog! – ett verkligt möte ske med den absolut Andre – med palestiniern, trots att Konflikten aldrig nämns, nej knappast ens Landets namn.

Ronit Matalon ser en direkt länk mellan sin medvetenhet om de orientaliska judarnas utsatthet och den palestins­ka frågan. Under den första intifadan i slutet av åttiotalet, åkte Matalon varje vecka ensam in på Gazaremsan och Västbanken och rapporterade om sina möten med palestinierna – arabiska är hennes första språk och hon talar det flytande – för tidningen Haaretz. Matalons senaste och kritikerrosade autobiografiska roman ”Kol Tzaadeinu” (Ljudet av våra steg), skildrar hur författarens ensamstående mor, sprungen från en judisk-egyptisk överklassfamilj, men nu utarbetad städerska hos ashkenaziska(europeiska) kvinnor, återkommer sent på kvällen till skjulet i det fattiga invandrarkvarteret. Hennes steg hörs aldrig, hon glider in, men väl där är hennes närvaro och vrede total, när hon tar skjulet i besittning efter en förnedrande och hård arbetsdag.

Stegen, närmandet, återkomsten, natten. Återkomsten på kvällen, efter tolv timmars arbete … hennes entréer, sättet hon helt enkelt bröt sig in efter långa hungriga timmar av icke-hem… Vi lyssnade efter dessa entréer, deras våld, vi visste varje detalj i vad som skulle komma — och vi var alltid slagna av förvåning.

De tre syskonen visste vad som skulle komma, modern började snart kasta vaser, koppar och… skor! I centrum står den alltid frånvarande fadern, han som är besatt av att kämpa mot diskrimineringen av de orientaliska judarna. Matalon, i dag universitetslärare och en av sin generations mest hyllade författare, skickades som fjortonåring till yrkesskola ”det var så etablissemanget behandlade oss och det har aldrig förändrats, de ville se oss som sömmerskor och hårfrisörskor, mekaniker och tekniker”.

Matalons litterära generationskamrat, Leah Aini, har också precis utkommit med en självbiografisk roman, ”Vered Halevanon” (Libanons ros), som redan har listats som en av Israels viktigaste böcker under de senaste tio åren.

I bokens ramberättelse uppsöker den unga Aini i början på 80-talet, då Israel invaderade Libanon, sjukhuset där de svårast sårade soldaterna hamnar och ber att som volontär få ta hand om en av de sårade. För henne är det ett slags protest mot kriget, vilket understryks av att den extremt svårt skadade 18-åring hon får på sin lott inte är en krigshjälte, utan har skjutit sig själv i huvudet sju timmar innan hans enhet skulle till Libanon.

I israeliska mått mätt är han en svikare och som son till bildade föräldrar ur Jerusalems överklass skulle han aldrig haft tillgång till Ainis berättelser om livet i Tel Aviv-förortens fattigkvarter, endast som ”grönsak” i rullstol kan den ”vita” (Ainis ordval) överklassen lyssna på de ”svarta”. För den förlamade soldaten berättar Aini för första gången om fadern, kroppsarbetare från Saloniki, överlevare från ett av Förintelsens mest okända och värsta kapitel.

– Det finns en schablonbild av Förintelsens överlevare i Israel, säger Aini till mig under ett långt telefonsamtal. Fina europeiska människor som håller tyst om vad de varit med om, som koncentrerar sig på att ersätta det liv och de familjer de förlorat.

– Men lägrens fasor var mina godnattsagor från fyra års ålder, min far satt vid min sängkant och berättade med intensiv plastik, jag var det oönskade sladdbarnet, mina äldre syskon fick uppgiften att representera det nya livet, att verka i världen, men min enda livsuppgift var att bära min fars berättelse, långt innan han eller jag visste att jag hade en särskild talang för att skriva. Hela den grekiska judenhetens öden låg på mina axlar.

– Och detta är fantastiskt med tanke på att uppgiften förelades mig i ett hem där det inte fanns några böcker och min far var analfabet. Han hjärntvättade mig och chockbehandlade mitt hjärta.

Fadern nöjde sig inte med detta psykologiska övergrepp, han var också våldsam, han slog syskonen med raffinerade metoder som han själv utsatts för i lägren. Aini utsattes för sexuella närmanden. Mixen av hot och djupt medlidande, ja skuld gentemot föräldern som lidit så, visade sig efter bokens publicering ha slagit an en nerv, Aini mottar en ström av vittnesmål från barn till överlevanden som aldrig förut har vågat berätta om eller anklaga sina föräldrar – ”jag har öppnat Pandoras ask”.

Aini har inte mycket till övers för det sätt som det officiella Israel förhåller sig till Förintelsen.

– Vi har förvandlat Förintelsen till något judiskt par exelance och det skadar bara oss själva. Vi sitter fast under denna mörka himmel, utan horisont och vi låter rädslan styra oss. Och sedan det första Libanonkriget försöker vi lösa våra problem genom att initiera nya krig.

– Det var genom det andra Libanonkriget för ett par år sedan som alla sår åter öppnades inom mig, jag var tillbaka på avdelningen med ”grönsaken” och barndomens fasor och nu var jag mogen att åter berätta detta, som författare.

I Daniella Carmis böcker får den kvinnliga galenskapen blomma ut helt. Mentalsjukhuset Kfar Shaul, byggt tvärs över den palestinska byn Deir Yassin, där den mest berömda massakern mot palestinierna ägde rum 1948, figurerar i ”Leshahrer pil” (Befria elefanten). Samma sjukhus är antagligen skådeplats (inget namn nämns) för den fantastiska romanen ”Dvash kaitz” (Sommarhonung), som helt och hållet utspelar sig i rum 7, där fyra tvångsintagna unga kvinnor från de socialt mest utslagna miljöerna, vegeterar i självförstörande uppgivenhet som skingras när den vackra Zohara rullas in på rummet, sedan hon hoppat från taket till sin make fängelsechefens villa.

I fängelset – vägg i vägg med mentalsjukhuset – sitter palestinska säkerhetsfångar. Zohara ser till att genom sina kontakter smuggla in fångarna på natten, där de i tur och ordning tillfredställer de kåta och kärlekstörstande kvinnorna. När de palestinska fångarna börjar gräva en tunnel under sjukhuset följs deras arbete solidariskt och entusiastiskt av kvinnorna och i slutscenen flyr Zohara med dem. Då har hon lyckas ingjuta människovärde och livsmod hos sina olyckssystrar.

Skriven med fantastisk realism är boken ett slags feministisk israelisk-palestinsk ”Gökboet”, där förtrycket av kvinnan, kroppen, anden och palestinierna vävs samman. En svart lovsång till humanitet och människovärde i ett land som i Carmis verk förvandlats till ett enda stort och förnedrande fängelse.

Anita Goldman

essa@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt