Golnaz Hashemzadeh Bonde
”Det var vi”
Wahlström & Widstrand, 219 sidor
Förr eller senare är det ju för sent. I Nahids fall inträffar det redan vid 50. Hon får veta att hon har max ett halvår kvar att leva. Vad gör man, hur fungerar man? Nahid tänker, tänker, tänker, hon summerar och värderar sitt liv, sin historia, sin familj, sina kontakter, allt.
”Det var vi” är som en dödens dagbok. Som anteckningar i glappet mellan bäst före-datum och förruttnelsen.
Nahid föddes i Iran, med massor av systrar, en sjuklig pappa i periferin och en strävsam, närvarande mamma. Arton år gammal kommer hon in på läkarlinjen, till släktens och grannarnas jubel, och träffar i samma veva lika unga Masood. En spännande revolutionär med spännande kontakter. De två ger sig hängivet in i Kampen, den marxistiska, inte islamistiska. Det går som det brukar gå: Drömmar om frihet från det gamla krossas under nya stövlar, närstående skjuts, nätet dras åt. Och det unga paret tvingas, efter att under jorden ha fött lilla Aram, fly med falska pass. Till Sverige.
Tre decennier senare är Nahid, sjuksköterska någonstans i Stockholm, full av både tumörer och vrede. Förbannad på den framrusande döden inne i henne, givetvis, men ännu mer över hur det blev, vad hon gjorde och inte gjorde. Hon är förbannad på sig själv, att hon blev en med större förmåga att överleva än att leva ut, en som valde att ”kämpa mot döden i stället för att klämma ut det sista ur livet”. Hon är förbannad på sin naivitet, smärtsamt arg på sitt föräldraskap – ”Jag älskar mitt barn, men hatar att vara mamma” – förbannad på den jävla häxan läkaren som gråter när hon ger dödsbeskedet, denna ställföreträdande gråt: ”Allt det som ingen förstår i det här jävla landet fast de vet så mycket. Allt som har med smärta och förlust och kamp att göra”.
Men andras vrede har också drabbat Nahid. Masood visar sig vara ännu en av dessa först charmiga sedan ursinniga män som ger sin förtvivlan uttryck i nävar och kängor och tillhyggen som haglar över Nahids kropp. Även vreden över vreden är kristallklar.
Vilket också gäller berättandet. Kristallklart.
Golnaz Hashemzadeh Bonde, själv andra generations invandrare och sannolikt förebild för dottern Aram, är typisk för den imponerande högpresterande iranska diasporan. Ekonom med fina examina – där en MBA i Columbia, USA, bara är en – och managementkonsult och ekonomireporter och ledamot i Statens Kulturråd och grundare av och vd för ett socialt investeringsnätverk. Och, sedan 2012 med debuten ”Hon är inte jag”, romanförfattare då.
Sådana känner vi ju igen, de där som ”klarar allt”, men på köpet präglas av torr karriäreffektivitet och pragmatism, snarare än empati och inre blomsterprakt? Nej, med ”Det var vi” under ögonen kan också den fördomen läggas undan.
Golnaz Hashemzadeh Bondes språk är förvisso ekonomiskt med staccatokorta meningar – ofta inte fler än fem sex ord – men innehåller såväl blick för detaljer som på ett märkligt sätt skön sång. Denna sång, i såväl Nahids historia som i Hashemzadeh Bondes sätt att skriva den, är central. ”Det var vi” blir något så ovanligt som både känslosam och exakt, och Nahids smärtsamma ärlighet, sorg, glädje, kärlek, och vrede, så representativ.
Den sortens roman som blir en lärobok för livet, viktig att ha läst innan det är för sent.