Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lidelsefull lunchteater om konsten att vara patriarkal

”Jag ska bli nummer ett!”

Av Marianne Goldman

Regi och video: Hans Marklund. Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg. Ljus: Albin Flinkas. Ljud: Fredrik Meyer. I rollerna: Emil Ljungestig, Matilda Ragnerstam, Fredrik Meyer. Scen: Klara soppteater, Stockholm. Speltid: 60 min.

”Jag ska bli nummer ett!” trumpetade Isaac Grünewald ut för omvärlden. Hans extraordinära talang gav honom också hybris nog att klara sig genom ett kompakt konstnärligt motstånd liksom den, under 1900-talets första årtionden, allt mer oförblommerade antisemi­tismen.

Men hur omtumlande hans färgsprakande modernism än var, hade han ur ett konsthistoriskt perspektiv sin överkvinna i hustruns makalösa måleri. Sigrid Hjertén var vassare, men vad hjälpte det när tiden och könsmaktsordningen regerade. Under sina studier i Paris var hon Matisses favoritelev, men hemma var konstkritiken inskränkt. Som så ofta i historien; manliga genier hamnar på parnassen, kvinnliga på mentalsjukhus.

När Hans Marklund nu iscensatt Marianne Goldmans nyskrivna pjäs beskrivs två benådade konstnärer som, av olika skäl, blivit känslomässigt deformerade. Sigrid bönfaller Isaac om att de ska flytta tillbaka till Paris för att äntligen bli ”en riktig familj, bara du och jag och konsten!”, men sonen Iván ingår inte i familje­begreppet, ”honom kan Berta ta hand om”.

Matilda Ragnerstam och Emil Ljungestig är Sigrid och Isaac. Hon spelar skirt men pregnant fram Sigrids återkommande ”konstnärliga kurva”. Han är naivt självupptagen i förhållande till kritik, framgång och älskarinnor. Ett uns för vek för att på allvar övertyga om att denne Isaac verkligen blev nummer ett. Eller kanske just därför?

Smart att iscensätta lidelse och lidande i ett vitt scenrum. Mot frånvaron av färg kan kolorit och psyken explodera och till sist reduceras Sigrid till en katatonisk icke­varelse. Det är plågsamt och illusoriskt . Goldmans stycke är en ­timmes lunchteater med hög densitet.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.