Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 02:22 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/lilly-harper-fullkomlig-som-en-ikon/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Lilly Harper - fullkomlig som en ikon

TVÅ GÅNGER i veckan denna regniga sommar stiger hon ner i våra vardagsrum. Likt den svarta madonnans prästinna blickar hon med stora mörka ögon stillsamt på oss från TV-rutan. För det är knappast en tillfällighet att det svarta hembiträdet och medborgarrättskämpen Lilly Harper i den specialskrivna TV-serien "Lilly Harpers dröm" lånat sitt förnamn av jungfru Marias attribut, renhetens vita lilja och sitt efternamn av himlens harpspelande änglar.

Lilly Harper är svart som natten, ren som snö och fullkomlig som en ikon.

Som en skänk från ovan kommer hon till den vite åklagaren och demokraten Forrest Bed ford och hans tre barn i den fiktiva småstaden Bryland i den amerikanska Södern, när modern vårdas på mentalsjukhus. Här, i det sena 1950-tal då varken bröderna Kennedys eller Martin Luther Kings inflytande ännu knäckt sydstaternas segregationslagar, utövar Lilly Harper sin mission - att lära vita barn människors lika värde.

Sex mornar i veckan lämnar Lilly före gryningen sin dotter och tar bussen från de svartas getto för att börja sitt femton timmar långa dagspass hos familjen Bedford. Lilly missar aldrig en syssla och blir aldrig trött. Stolt, vist och varsamt hanterar hon tonårsdotterns första menstruation, sonens maniska idrottsutövande, minstingens övergivenhetsångest, familjens, grannars och lekkamraters attacker av rasförakt. Sent om kvällen har hon krafter kvar att ge sin egen familj samma förstklassiga vård.

Nog kan Lillys överjordiska ofelbarhet få varje person med omsorg om barn att i självtvivel trycka i TV-soffan. Och nog kunde jag efter de första avsnitten tycka att det är typiskt amerikanskt att av skolexempel i utvecklingspsykologi, kristen kärlekslära och diplomati koka ihop sådana under av tålamod och vältalighet som Lilly Harper och Forrest Bedford.

Men Lilly Harpers bild visar sig inte alls vara den utslätade stereotyp man väntar sig utifrån amerikanska tvåloperors motvilja mot mytisk komplexitet. Allt eftersom de tjugotvå avsnitten framskrider växer trovärdigheten hos Lilly Harpers gestalt. Inte i kraft av dolda motsägelser utan just tack vare den entydighet som utgör ikonens magiska styrka.

I OCH MED SIN uppgift att utgöra en länk mellan himmel och jord är den jordiska dräkt ikonens heliga gestalt bär bara lånad. Med det heliga ansiktets jättestora förandligade ögon och krympta mun, med lemmar och hudpartier reducerade till stiliserade konturer och skugglöst tonade ytor betecknas och uppenbaras den helighet som "ej skapats av människohand".

Nog skulle Lilly Harpers högre ärende falla platt till marken om hennes milda röst plötsligt höjdes eller hennes stilla leende övergick i nervöst skratt. När hon i smärtsam protest lämnar den baptistförsamling som sedan barnsben lärt henne att i tyst väntan på himlens salighet uthärda helvetet på jorden rufsas inte ett hårstrå på hennes kalottformade frisyr. Och hur fromt omsluter inte den körkåpeliknande ullkappans stora krage Lillys axlar i den stund hon överlämnar sin själ till grannförsamlingens pastor Henry, som med tydlig anspelning på Martin Luther King fängslats för att i en organiserad aktion ha beställt in en soda på en glassbar för vita.

Då verkar det som om Bedford vållat filmmakarna större problem. När denna slätrakade demokrat motsätter sig de svartas demonstrationer, men med omutlig hänvisning till allas likhet inför lagen dömer vita poliser för mord på svarta och ger Lilly Harper auktoritet att fostra hans barn, men hotar med avsked när hon demonstrerat - anar jag i den grumliga blandningen av kritiska slängar och nostalgisk idealisering ett mycket kluvet behov av uppgörelse med Kennedymyten.

NÄR BEDFORD löser förtroendekrisen med tonårsdottern genom att ta henne med på valturne, men inte vill avslöja hur en nära anhörig ansluten till Ku Klux Klan medverkat till att fuska bort hans valseger, framstår Bedford som lika delar kultisk fadershjälte, patriarkal buse och strategisk fegis.

Seriens manliga skapare har helt uppenbart haft lättare med distansen till den svarta madonnan än till sin egen nations hjältar, myter och kardinaldygder.

JESSICA KEMPE

Konstskribent

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt