Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Lita på ”Faust”. Storslagen ­iscensättning av Norrlandsoperan

”Faust” Musik: Charles Gounod. Libretto: Jules Barbier och Michel Carré Regissör: Eva-Maria Melbye. Dirigent: Eric Solén. Scenografi och kostym: Marcus Olson. Ljusdesign: Kerstin Weimers. Mask och peruk: Angelica Ekeberg. Koreograf: Amanda Arin. Medverkande: Yinjia Gong, Kosma Ranuer, Sabina Bisholt, Solgerd Isalv, Hannes Öberg, med flera samt Norrlandsoperans kör och symfoniorkester. Scen: Norrlandsoperan, Umeå. Speltid: 3 tim och 25 min.

Tyskarna ogillade att en fransos tog sig an en nationalklenod som Goethes ”Faust”. Därför kallade man länge Charles Gounods 1800-tals­opera för ”Margarethe”. Och i själva verket är det ju också hon, franskans Marguerite, som har den verkliga huvudrollen här. Faust – vetenskapsmannen som sålt sin själ till djävulen för att få festa och ligga – är visserligen anledningen till hennes undergång.

När hon som ogift kvinna blir gravid och sedan tar livet av sitt barn är det för att religionen, samhället och till och med hennes egen broder fördömer henne.

Men något typiskt operaoffer är hon egentligen inte. Hon dör inte för att rädda en man, utan för att rädda sig själv. Medan Faust för evigt är fördömd håller Marguerite fast vid sin tro och blir efter döden frälst. Klåfingriga och alltför tidlöshetsivrande regissörer göre sig alltså icke besvär.

Visst kan man tolka in en mer samtida sensmoral kring konsumismens konsekvenser och människans ständiga strävan efter mer. Men utan den religiösa kontexten skulle storyn bli obegriplig och det har det konstnärliga teamet bakom Norrlandsoperans storslagna uppsättning förstått. 

På det sluttande scengolvet avtecknar sig ett självlysande pentagram. Marcus Olsons scenografi och Kerstin Weimers ljussättning samt pyrotekniska detaljer interagerar på ett sällsynt effektivt sätt med partiturets skiftande sinnesstämningar. Från det sorgsna dramatiska djupet till sprudlande melodier och gudabenådade paradnummer som ”Juvelarian” och ”Soldatkören”. Kosma Ranuers magnifika Méfistofélès spatserar omkring i högklackade bockfotsstövlar, både blaserad och världsvan som en slipad försäljartyp. ­Tenoren Yinjia Gongs ovanligt veka och alltmer tvivlande Faust svingar sig med lätthet upp på höjden, men låter aningen matt i mellan­registret. 

Surrealistiskt stora blommor växer upp ur scengolvet, smyckeskrinet tycks bottenlöst och sopranen Sabina Bisholt gör en suveränt sammansatt Marguerite som helt tycks sakna vokala begränsningar när hon spelar ut registret från oskuldsfull ung kvinna till blod­besudlad barnamörderska.

Vid sin sida har hon Solgerd Isalvs vackert trånande Siebel och brodern, Hannes Öbergs Valentin. Han som dödas av Faust och samtidigt aktualiserar hederstematiken som ju faktiskt äger viss relevans även i dag. 

Problem som rör kön, klass och religion faller sällan ur modet, men nutidskopplingar måste inte skrikas ut med versaler. Det som är så befriande med den här iscensättning är att den vågar lita på verket i sig.

Jag njuter särskilt av hur Eva-Maria Melbyes lugna och tydliga regi hela tiden följer och tar fasta på musiken. Det är sådant som gör att även Méfistofélès överdådiga guldkalvsgunga och kuckelurande förförelsefars i rabatten känns som praktfulla snarare än pinsamma detaljer. Kredd bör även koreografen Amanda Arin ha för både djävulsjycken och Marguerites vansinnesdans. Sist men sannerligen inte minst låter det förbannat bra om både Norrlandsoperans kör och symfoniorkester under ledning av Eric Solén. 

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.