Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 23:51 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/litteratur-i-ariadnes-spar-en-ledig-lovsang-till-skapandet/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

LITTERATUR: I Ariadnes spår. En ledig lovsång till skapandet

Staffan Seeberg

Ariadnes spår

BONNIERS

Någon räddande slinga har inte lagts ut i Staffan Seebergs nya roman Ariadnes spår. Tvärtom ligger berättelsens centrum i motsättningen mellan läsarens behov av att finna den röda tråden och det övermått av valmöjligheter som i varje ögonblick står diktaren till buds. Fabulerandet är, säger en av romanens nymfer, kärnan i all kultur och Seeberg gör vad han kan för att låta det skena i alla riktningar medan romanens huvudperson utifrån en enda veckotidningsnovell försöker spåra sin okände far genom att leta reda på kvinnan som har skrivit den.

Hon kallar sig Ariadne Sandrini vilket visar sig vara bara en av många pseudonymer med vars hjälp hon framgångsrikt publicerar populärromaner i varje tänkbar genre från läkarromaner, landsbygdskärlek i Sigge Stark-stil, spänningsladdade erotiska berättelser och feministiska sf-böcker. Läsarna älskar henne och kritikerna och litteraturvetarna föraktar henne. Seebergs roman består långa sträckor av utdrag ur hennes böcker. Det förvånar mig att han inte har gjort mera för att härma de populärlitterära stilarna. Det kunde ha gjort hans bok roligare och mera kontrastrik. Nu nöjer han sig med att återge intrigernas ytliga torftighet och antyda deras dolda djup. Syftet är inte att pastischera utan att få läsaren att häpna över fantasins rörlighet. "Ariadnes spår" är en lovsång till skapandet, som är så enastående att det tycks överensstämma med själva livets utveckling sedan den första cellen delats och en viktigare del av hjärnan än dess förmåga till abstraktion.

Berättare i romanen är läsaren Bert Blom, en avhoppad börsmäklare, son till en bibliotekarie i nordvästra Östergötland och frukten av ett tillfälligt möte under en snöstorm med en bilist som räddade henne från väntan i busskuren. Hos Ariadne hittar han en replik till denna händelse och när han för att spana efter fler spår bär hem kassar med hennes böcker till den övergivna kontorsvåning i city där han huserar finner han en berättelse om "Professorn och escort-flickan".

Bert Blom blir en amatörmässig litteraturvetare. Han anar hur författare avslöjar sina mest fördolda hemligheter inte i självbiografins form utan när de omvandlar dem till fiktion.

Liknar inte escortflickans öde när hon räddas av professorn, författarinnans eget

Men vem är i så fall professorn, vars namn påminner om någon som för decennier sedan skrivit en enda uppsats som handlade om Ariadne Sandrini och tydde på bekantskap med författaren. En annan forskare som försökt byter för akademisk säkerhets skull ämne och skriver om Birgitta Trotzig.

Så studsar pilarna i Staffan Seebergs roman i lika många riktningar som berättelsen själv. Här råder författarens självständighet tillsammans med läsarens lust och inte de litterära institutionernas grindvaktande hierarkier. Seeberg har efter en höglitterär och experimenterande ungdom som så många andra författare sökt sig till den av kritiken undervärderade korsningen mellan konstnärlig skarphet och underhållande berättelse.

Komplikationerna döljer han genom ett skenbart enkelt tonfall och de krångliga intrigerna är livfulla om än oekonomiska. Språket är smidigt, dialogen ledig. Min främsta invändning mot hans roman är de långa kapitlen ur Ariadnes verk, vilka man faktiskt ibland helst vill ögna sig förbi.

Men "Ariadnes spår" är inte bara en metaroman, det vill säga en roman om litteraturen själv. Det är också den avslutande delen i den trilogi som inleddes med "Stellas frihet" (1985) och "Lauras ansikte" (1997). Alla tre romanerna skildrar män som lever under inflytande av kvinnor som undflyr dem. Jag förebrådde Seeberg för bristande psykologi i kvinnoporträttet i "Lauras ansikte". Det var dumt gjort. Hans kvinnor är inte människor som betraktas och skildras utifrån sina egna känslor och motiv. De är emblematiska porträtt av åtråns dunkla mål betraktade ur mannens synvinkel.

De är främliggjorda och idealiserade av den deformation som begäret åstadkommer och samtidigt påtagligt närvarande i mannens blick och ser, åtminstone ibland, sig själva i den. "Sexualiteten", säger den medelålders nymfen i "Ariadnes spår", "sexualiteten är gränslinjen. Den är själva brännpunkten. Där korsas det onda och det goda i oss. Där är vi på en gång närvarande och frånvarande, både subjekt och objekt, inriktade mot vad vi uppfattar som vår viljas absoluta mål men samtidigt är vi styrda av en främmande kraft som invaderat oss..."

Lars-Olof Franzén

lars-olof.franzen@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt