Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Livets överlevare. Gripande om att slå sig fri från mörkret

Åsa Grennvall

”Jag håller tiden”

Syster förlag

”Vad ska du göra serier om nu när du redan berättat allt? Nu när du mår bra?”

Tecknarjaget häpnar inför frågorna. Den mörka och sörjiga sjö hon öser sitt stoff ur saknar nämligen botten.

Åsa Grennvalls nya serieroman ”Jag håller tiden” kan läsas som en mer explicit självbiografisk fortsättning på den hyllade och mardrömslika uppväxtskildring som kom häromåret. Och jo, om någon undrar så är det definitivt för sent att få en lycklig barndom. Men kanske inte för sent att få ett lyckligt liv?

Med uppbruten kronologi skildras här den vuxna kvinnans kamp för att inte låta den sorg som varit äta upp den framtid som kan bli. I ett dagboksinlägg från 2004 skriver Åsa att hon vill ta livet av sig. Då har hennes far precis ignorerat henne i ett antal timmar, efter att hon tagit bussen ut till travet på Solvalla enkom för att träffa honom. Det är ju synd om pappa som har en så ful jävla dotter, och aldrig kommer hon att ge honom några barnbarn heller.

Så träder livet in med en varm kärlek som säger att hon inte stör och ber henne fylla upp hans ­tomma rum med liv. För kärleken gör inte ont, vad populärkulturen än vill lura i oss: ”Om det gör ont; blås av jakten, gå därifrån.”

Snart följer två glada mirakel till barn som växer upp med sina egna obekymrade solsystem och inte bryr sig nämnvärt om mammas mörker. Barn som också är någons barnbarn, och kanske rent av kan användas som en genväg för att nå fram till den där gamla pappan – han som gillar småttingar men aldrig tycks ha velat ha sin egen avkomma. Som liten leker Åsa att hon rymmer hemifrån och dagdrömmer om att någon ska sakna henne. ”Jag är inte en sådan man letar efter.”

Men nu står livets efterrätt på bordet, varsågod och ta för dig, farsan! Hon trixar och lirkar och bönar och ber, för barnen måste ju få en fin relation med sin morfar. Alltmedan hennes ångestridna kropp faller sönder i svart tusch.

Åsa Grennvall har en utsökt förmåga att genom närhet och distans gestalta det där ögonblicket av insikt då marken öppnar sig och allt rasar; ur hennes penna får människans egna avgrunder expressiv yttre form. I en passage sitter hon till exempel hänförd på Museum of Modern Art i New York, medan den isländska vulkanen Eyjafjallajökull får sitt våldsamma utbrott under hennes fötter. Som paranoid pessimist ser hon naturligtvis naturens obevekliga hämnd i det som sker och tänker aldrig mer resa hem­ifrån.

Samtidigt finns här också en ­okuvlig tro på konsten som tran­scendens och räddning från det futtiga, instängda och ensamma – och som i flera tidigare böcker dyker den österrikiska dramatikern Elfriede Jelinek upp som ett kraftbringande totemdjur. Det är ett rörande grepp att låta Åsa krypa upp i den skygga Jelineks knä sedan Nobelpristagaren delat med sig av sin egen mödrarelation (”det var en terror”).

Den som kan Åsa Grennvalls ­författarskap kommer utan tvivel att läsa ”Jag håller tiden” som en lite blekare uppföljare till den helgjutna berättelsen i ”Deras ryggar luktade så gott”. Det är ofrånkomligt, men också synd – för det här är en bok som förtjänar att läsas med klar och öppen blick.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.