”Orfeus & Eurydike. En tonsatt vuxensaga på liv och död”
När det för ovanlighetens skull bjuds barn- och familjeföreställning på Klara Soppteater tar sig skådespelarna, Daniel Nyström och Per Öhagen, för med att iscensätta en lätt orgiastisk fruktstund. I stället för soppa bjuds då på eftermiddagstid kabaré med vidhängande fruktsallad och vispgrädde.
I Nyströms och Öhagens vänliga transshow ”Fruktkabaré” far väninnorna Gunnel och Gudrun till Karibien för att hitta den lilla utrotningshotade snabelslidmusen. Ett sött litet djur som, döm av min förvåning, faktiskt visar sig existera. Nu är det knappast handlingen i denna citruskabaré som är behållningen, utan de två scenpersonligheternas lätt förvirrade framtoning. Nyströms krumbenta Gunnel, liksom inkapslad i brunbeiga strumpbyxor och syntetblus. Öhagens Gudrun, ymnigt varm och bullrig. Oemotståndlig är de bådas badstrandsbalett i simfötter och femtiotalsbaddräkter. Nej det handlar inte om mycket, men det är det värmer.
Med helt annan stringens framstår den samtida tolkningen av historien om Orfeus och Eurydike som utgår ifrån Lotta Olssons sonettsamling ”Den mörka stigen” (Bonniers). Hon (Maja Rung) och Han (Albin Flinkas) möts, dejtar, förälskar sig, bockar av varje obligatorium på listan inför bröllopet, men mest av allt ser de varandra. Leker, lever, vänslas och grälar. Allt på lättfotad och vacker vers och med självklar jämlikhet.
Scenen då lilla Eurydike tar den större Orfeus i knäet är bara en av många små intelligenta markeringar. De går i bredd. Tills hon plötsligt dör, knappt 35. Kanske var det den hemska ormen som var framme även här? Eller en bilolycka? Orfeus är otröstlig. Hans sorg förmår beveka även den mörke Hades (Fredrik Meyer) och hans helveteskollega Marika Willstedt: Hämta din älskade men du får inte se på henne. Hur det går med det vet vi. Ingen kan ju heller på riktigt återvända från de döda.
Visst är det sorgligt men samtidigt otroligt livsbejakande. De fyra skådespelarna/musikerna/sångarna på scenen levererar förstklassig underhållning med djup och hetta i en närmast magiskt suggestiv scenografi av intrikata videoprojiceringar.
Och så den där blicken de två älskande hinner utväxla innan Eurydike försvinner i blå rök. Det där ögonblicket som visar vägen vidare.
