Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 23:45 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/ljusets-hjarta/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Ljusets hjärta

”Damernas detektivbyrå” är en global succé utan vare sig sex, våld eller bibelkoder. En godhjärtad afrikansk vardagsfilosof med trivselvikt och gudomlig intuition är Alexander McCall Smiths deckarhjältinna.

EDINBURGH. ”Välkommen till författargettot!” säger Alexander McCall Smith och fyrar av en explosiv skrattsalva i falsett.

Skottlands bäst säljande manlige författare tar emot i tweedkavaj, blå-vit-randig skjorta med buttondown-krage och tajt skurna röda lädertofflor. McCall Smith bor mitt i ett slags litterär temapark – hans goth-murriga stenhus ligger mellan J K Rowlings och deckarvännen Ian Rankins.

Undervåningen är belägrad av hantverkare som försöker återskapa den pampiga viktorianska stilen från 1800-talet. På andra våningen sitter professor McCall Smith vid sin vita Imac och skriver en introduktion till en poesisamling av favoritförfattaren W H Auden.

Det bohemiska arbetsrummet är en salig röra; bågnande bokhyllor som slickar det välvda taket, prylar, papper, bråte och anteckningsböcker med cappuccino-bruna fläckar. Bredvid en Freud-docka i plast står fagotten som han släpper loss i sin egen kalkonorkester The Really Terrible Orchestra – som New York Times beskrivit som ”aggressivt dålig”.

Är juridikprofessorn McCall Smith en parodi på den brittiske excentrikern?

– Excentrisk ... moi? säger han medan skrattrynkorna drar ihop sig runt ögonen.

Hittills har hans godhjärtade och upplyftande böcker om Botswanas enda kvinnliga detektiv – Mma Ramotswe – sålt i nära 10 miljoner exemplar och översatts till 30 olika språk. Förutom ”Damernas detektivbyrå” har han charmat läsare världen över med den skotsk-amerikanska moralfilosofen Isabel Dalhousie (”The Sunday Philosphy Club”), den tyska professorn Dr von Igelfeld som har en pervers dragning till oregelbundna portugisiska verb (”Portugese Irregular Verbs”) och de excentriska hyresgästerna på ”44 Scotland Street”.

Andra skotska kolleger som Irvine Welsh, Ian Rankin, Iain Banks och Denise Mina skildrar slaggprodukterna av Skottlands aggressiva urbanisering – social patologi, droger, depression och våld. I detta litterära helvete framstår McCall Smith som en udda flyttfågel som pendlar mellan Edinburgh och Botswana. I ”The Sunday Philosphy Club” låter McCall en av sina fiktiva figurer recensera den samtida litteraturen: ”Skotsk litteratur handlar numera bara om att klaga och jämra sig och om att vara skadad i själen.”

– När jag började skriva på 90- talet var det skotska litteraturmodet väldigt hårt. Sedan dess är det grovkornig socialrealism som gäller, ja till och med hyperrealism. Men jag vill skriva om om snällhet. Mina berättelser är mer som en sorts universella fabler. Och kanske är de en smula underliga, har ni något ord för ”quirky” på svenska?

McCall Smith menar att skrivandet är en moralisk handling, men han är inte typen som gör pintereska utspel om världspolitiken. I stället föredrar han att vara en världsförbättrare i det tysta. En del av miljonintäkterna från böckerna går till ett sjukhus i Zimbabwe och en privat välgörenhetsfond i Botswana.

Det är inne att vara snäll. Nyligen utsåg Time Magazine välgörenhetskämparna Bono och Bill Gates till ”Persons of the year” för att de varit goda samariter i Afrikas kamp mot aids och fattigdom.

Microsoftbossen är bara en av tiotals miljoner McCall Smith-fans som charmats av den småputtriga deckarhjältinnan med stor kroppshydda. Precious Ramotswe – ”Botswanas Miss Marple”– är ingen hårdkokt blaxploitation-hjältinna. ”Damernas detektivbyrå” handlar om brott mot hjärtat i stället för makabra mordfall. Falska pappor, otrogna makar, stulna bilar och unga flickor som vill ha ett eget liv.

– Jag fick höra att en amerikansk psykiatriker skrivit ut ”Damernas detektivbyrå” till sina deprimerade patienter med stor framgång. Mina böcker ger nog en sorts existentiell tröst, men det är ingen eskapism utan handlar om hur vi lever våra liv i en djupare existentiell mening, säger Alexander McCall Smith.

– Snällhet och generositet får liten plats i medierna. Men jag tror att läsarna är dödströtta på aggressiv litteratur som ältar konflikter, ohövlighet och själviskhet.

Även om McCall Smith stämplats som en skotsk bourgeoisie-författare som skriver upplyftande ”feel-good litteratur” så handlar det inte om något andligt tröstätande av fett och socker.

– Visst, världen är en svår och skrämmande plats för de flesta av oss. Nihilismen är en lätt väg ut, men ger oss inga lösningar på problemen. Precis som Camus skrev i ”Myten om Sisyfos” så kan vi inte besvara de stora frågorna om livets djupare mening. Därför måste vi försöka hitta mening i det lilla. Och för Mma Ramotswe är det livets små detaljer som räknas.

McCall Smiths hjältinna älskar att puttra runt i sin vita skåpbil, dricka rooibos-te och äta kaloririka fruktkakor. Redan efter första kapitlet i första boken viger hon sitt liv åt att utöva det goda moderskapet i samhället – efter att ha förlorat ett barn tillsammans med en som misshandlade henne. ”Jag älskar alla människor som Gud har skapat, men jag är speciellt bra på att älska alla människor som bor här. De är mitt folk, mina bröder och systrar. Det är min plikt att hjälpa dem att lösa mysterierna i sina liv. Det är mitt kall.” Till skillnad från Miss Marple så lägger Mma Ramotswe inte några avancerade pussel.

– Större delen av tiden hjälper Mma Ramotswe sina medmänniskor att upptäcka saker som de egentligen redan vet. Jag är intresserad av förlåtelse, säger Alexander McCall Smith.

Precis som Mma Ramotswe kombinerar han en stark känsla för det moraliskt rätta med sympati för medmänniskor som saknar moral.

– Vår stora ödesfråga är ansvaret för kommande generationer, hur vi kan utveckla en moralisk föreställningsförmåga som kan hjälpa oss att överleva på den här planeten. Historiskt sett har vi bara känt oss ansvariga för dem som står oss nära. Med dagens teknik förändras innebörden av våra handlingar. Titta bara på miljöfrågorna och växthuseffekten, det brukar vara snö så här års i Skottland, säger Alexander McCall Smith och gör en svepande gest ut över den gröna trädgården.

Det som görs i Skottland får konsekvenser i Botswana. Och tvärtom. Alexander McCall Smith är född och uppvuxen i Zimbabwe under kolonialismens sista suck. Sedan 18 års ålder har han bott i Edinburgh men återvänder till Botswana varje år. Man skulle kunna säga att han är en outsider med insiderinformation. Kanske är det därför ”Damernas detektivbyrå” inte passar in i den litterära standardmallen för Afrika, som brukar polariseras i mörkrets hjärta-berättelser eller lättsam postkolonial romantik.

– Men det finns kulturella lik- heter mellan Skottland och Botswana. Båda länderna har ett ”moraliskt kapital”, vi är relativt tysta och försiktiga, samt hyllar tanken på samhällsgemenskap.

McCall Smith använder sin röst till att skriva en daglig följetong i The Scotsman i samma tradition som Dickens. ”44 Scotland Street” är en form av litterär såpa om ett hyreshus med dess excentriska lokalinvånare.

– Även om den sortens gemenskap som finns i Edinburgh håller på att ersättas av ett ansiktslöst globalt samhälle. Men om vi förlorar vår egen röst är vi ingenting, säger Alexander McCall Smith.

I boken ”England is Mine – pop Life in Albion from Wilde to Goldie” lanserar författaren Michael Bracewell teorin att den brittiska kulturens DNA-kod kan spåras till en längtan efter ett förlorat paradis – myten om ett sorts arkadiskt ”Little England”.

McCall Smith menar att förlust och separation är den stora drivkraften hos många författare.

– Författare är ofta olyckliga själar och deras skrivande är ett svar på världens fel och brister. Ofta handlar det om att återskapa något viktigt som gått förlorat, till exempel barndomen. Men själv skriver jag inte i något terapeutiskt syfte, mitt skrivande är inget försök att lappa ihop ett trasigt jag.

Han vill vara en osynlig skapare i sina böcker. McCall Smith är ett levande exempel på att navelskådare inte är detsamma som att vara jag-svag.

– Mitt tips till blivande författare är alltid: ”Bort med egot!” Författare som till exempel Christopher Isherwood är bara en enda stor egotripp. Alla hans böcker handlade om ”jag, jag, jag ...”. Jag tycker att det är smaklöst, säger Alexander McCall Smith som inspireras av författare som N K Narayan, Graham Greene och Gustave Flaubert.

Hur kommer det sig att du oftast väljer att skriva ur det kvinnliga perspektivet?

– Jag vet verkligen inte. Men om jag skriver med en feminin, kvinnlig röst som av någon orsak är kopplad till min personliga psykologi så är det bäst att inte rota i det. Jag vill inte skrämma bort min musa, säger Alexander McCall Smith.

– Som du ser blir jag alltid lite generad över att prata om mig själv. Men det finns absolut inget patologiskt i min familj. Fast mitt förhållande till mamma var ... det är komplicerat. Hon var en ganska stark kraft i våra liv. Och jag antar att alla pojkar som upplever denna kraft kommer att vilja klippa banden, som man säger. Jag hade tyvärr inte tid att skapa ett avspänd relation till min mamma när jag var vuxen. Men det gjorde jag däremot till min far, som levde tills han var 86 år.

I ”Damernas detektivbyrå” konstaterar en kvinnlig figur torrt: ”Alla är vi mänskliga. Särskilt män.”

Är du sexist?

– Hahaha. Jag tycker nog att de kommer ganska lindrigt undan. Mma Ramotswe gillar män. Detta är mest en lek med attityder. Men jag tycker nog att kvinnors konversationer är mer subjektiva, intressanta och har större social detaljskärpa. Män gillar att prata om processer, fotboll och prylar. Sedan jag började skriva om Mma Ramotswe och Isabel Dalhousie så har jag blivit mer uppmärksam på relationer mellan människor.

McCall Smith är sjukligt produktiv. Han skriver fort som en gnu och snålar inte med orden. Följetongen i The Scotsman ligger på 1 000 ord om dagen. Som värst kan han snitta på 4 000 ord per dag – medan rutinerade kolleger är överlyckliga om de får till mellan 500 och 1 000 ord.

– Du förstår det bara strömmar fram ur det undermedvetna. När jag sitter här och skriver så går jag nästan in i en sorts trance, säger han och himlar med ögonen som en shaman.

– Men numera får jag slåss för att få tid att skriva, fortsätter han och visar sitt turnéschema som är tajtare än för de jämnåriga farbröderna i Rolling Stones.

– Förutom den fjärde säsongen av ”44 Scotland Street” har jag just tackat ja till att skriva ytterligare tre böcker om Mma Ramotswe, elva totalt.

Den bleke skotten i tweedkavaj kan inte skiljas från sin älskade Mma Precious Ramotswe.

– Plötsligt slår det mig att mina Botswanaböcker handlar om ett afrikanskt Eden. En plats där jag hade lyckan att tillbringa min barndom, säger han och drar en lätt suck.

– Vad är det för fel på lite nostalgi?

Nicholas Wennö

nicholas.wenno@dn.se 08-738 21 61

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt