Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-20 12:17 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/long-play-7/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Long Play (7)

SOMMAREN 1969. Jag är tre år och blir upplyft på en cykelsadel. Färden går genom det nyanlagda kedjehusområdet i förorten, ner till stationen och in till stan. Min far ska ta mig med på bio. Disneys "Djungelboken".

Jag minns inget av filmen, men jag glömmer aldrig presenten när jag kom hem: LP-skivan från filmen.

Man har berättat för mig att jag var fullkomligt uppslukad, i över två veckors tid. Treåringen sitter i korgstolen med stora tättslutande hörlurar, förlorad för världen, försjunken i omslagets teckningar och de svårbegripliga bokstäverna. Han vänder sida gång på gång och hör överste Haati, Bagheera, Baloo, Shere Khan, Kung Louie, gamarna och flickan vid brunnen passera genom huvudet i en sällsam och färgsprakande fantasi. Den intensiva resan slog förmodligen filmen med hästlängder.

I dag är denna genre utdöd. Disney med flera ger ut sina filmer på video och den omsorgsfulla omarbetningen till fullängds-LP är borta. I stället har vi fått de så kallade musiksagorna, en styggelse på kassett där en flåsig berättare stressar igenom "Lejonkungen" på tio minuter medan filmens pompösa soundtrack stör i bakgrunden. En ynka sång är tillfogad i slutet.

Detta att jämföra med "Djungelboken", radioteater av yppersta klass, där både sångerna och replikerna gick rakt in i hjärtat. Hitt på och hitt på, jamen hitt på nåt då va ska vi hitta på

Och dessutom ett konvolut, stort som en kudde, inpräntat i hjärnbarken.

MARTIN VÅRDSTEDT

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt