Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-28 18:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/lotta-olsson-nar-spraket-var-rena-alviskan/

KULTUR

Lotta Olsson: När språket var rena alviskan

På måndag börjar den årliga Astrid Lindgrenkonferensen i Vimmerby, i år med rubriken ”Klassiker – gamla böcker för unga läsare?!” I två dagar diskuterar man barnboksklassikernas ställning.

Går de ens att läsa i dag? Nej. Men inte i första hand på grund av fördomarna, det är i stället språket och tempot som gör dem ogenomträngliga för de flesta. Långa miljöbeskrivningar! Ingenting händer!

Jag läser om mammas gamla ”Anne på Grönkulla”, och frossar i pluralformer på verb, här ”kilade de åstad allt vad tygen höllo”, de ”kommo” och ”voro”. För mig är det min barndoms magiska sagospråk.

Andra tider nu. Dagens barnböcker är betydligt mer lättillgängliga, med språket anpassat efter barnens läsförmåga. Jag kan inte tycka att det är fel: långt fler har möjlighet att läsa böckerna nu.

Fast det gör de ju å andra sidan inte. De läser ändå mindre. Man kan undra över om det verkligen hjälper att förenkla texter? Kanske försvinner magin som jag kände? När jag började läsa på sextiotalet var skriftspråket ofta som gammal alviska, ett annat språk än det vardagliga. Ofantligt mycket måste vara helt obegripligt för dagens barn. Men det var det ju även för mig, när jag slukade ålderstigna böcker som Jean Websters ”Pappa Långben”, Jules Vernes ”Havets hjältar” och Eleanor Porters ”Polly­anna”, som var före hela världen i att tänka positivt.

Minns ni Pollyanna, som lekte vara-glad-leken och alltid hittade något att vara glad över även när hon fick ett par kryckor i stället för en docka? (Obegripligt på alla sätt.) Ja, men det var väl roligt? Hon kunde ju glädjas över att slippa använda dem!

”Det var det dummaste jag har hört”, utbrast min son med stark känsla när jag återberättade historien för honom när han var barn. Några dagar senare hade han glömt vad hon hette men fräste irriterat: ”Som den där PYLVERIN!”

Nåja. Han lärde sig den klassikern, i alla fall. Fast läsa den hade ju aldrig gått.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt