Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 21:11 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/magiska-minuter-med-samuel-beckett/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Magiska minuter med Samuel Beckett

Det glöder om mörkret i Katie Michells uppsättning av fyra kortpjäser av Samuel Beckett.

RECENSION TEATER

Natt och drömmar av Samuel Beckett

Översättning: Magnus Hedlund

Regi: Katie Mitchell

Scenbild och kostym: Vicki Mortimer

På scenen: Erland Josephson, Angela Kovács, Gunnel Lindblom (röst), Göran Martling (sång, piano) m fl

Den engelska regissören Katie Mitchell är tillbaka på Dramaten efter sin framgångsrika uppsättning för tre år sedan av Strindbergs "Påsk". Till det omedelbart attraktiva med den Beckettkväll hon signerat i Målarsalen hör att Beckett slipper ifrån ryktet att vara svår. Det krävs kanske brittisk touch för att den ömtåliga balansgången mellan svärta och sinnlighet ska komma till tals i den irländske mästarens pjäser och för att kroppen ska höras genom den stammande rösten.

Framför allt de sena texterna - de han skrev efter succéerna "I väntan på Godot" och "Slutspel" - avlockar inte sällan interpreterna en högtidlighet som brukar lägga sig som ett abstraherande filter mellan scen och salong, och därför går det ett par hundra "Fröken Julie" på varje "Footfalls" och "Ohio Impromptu".

Korta pjäser är heller inte lätta att saluföra. Katie Mitchell gör något helt eget av de fyra stycken hon valt att spela. De bildar inte bara en fyrklöver, de blandar musik, dans, teater och film i möte som sänder på lika många frekvenser och ger helheten ytterligare en dimension. Den där övertonen som är så svår att fästa i ord, ett glödande mörker.

Mellan "Krapps sista band" med Erland Josephson i den enda rollen och "Fotsteg" med Angela Kovács i den enda synliga rollen (Gunnel Lindblom är rösten som hörs i bakgrunden) uppstår ett eko som är föreställningens navelsträng. Krapp lyssnar till gamla band med sin inspelade röst. Nuet är genomstunget av minnen som blänker till och försvinner. En mor som ligger på sitt yttersta, en båt som under en kärleksakt glider in i vassen. En boll, en hund.

I flera Beckettpjäser finns en person som talar och en som lyssnar till sig själv utan att de når varandra. Varje människa är skild från sig själv, sitt förflutna, sin egen röst.

Samma spricka i jaget finns i den spöklikt vackra lilla figur som rör sig i matematiskt regelbundna steg över golvet i Angela Kovács gestalt. Hon är May i "Fotsteg" och berättar i fragmentariskt dunkla satser om ett liv som hemmadotter, sin åldrade mors sjuksköterska, långt inne i en monolog där man inte vet vem som är vem - May eller Amy, ett anagram som speglar det första namnet.

Gunnel Lindblom lyckas med sina få repliker återskapa en hel värld, och medan Kovács vankar fram och tillbaka, och slår knogarna som taktslag mot varandra, växer den klaustrofobiska stämningen till en av de finaste och märkligaste Beckettscener jag sett.

Lika gripande är Erlands Josephsons Krapp. Hemligheten är en enkelhet han vunnit på senare år. Han hasar visserligen fram i ett par vita clownskor och tar några skutt över det obligatoriska bananskalet, det där som en gång fick filosofen Ingemar Hedenius att se rött: man skrattar inte åt den som snubblar på ett bananskal. Men Josephsons erfarenhet är tung som en sten och lika ofrånkomlig.

Dessa huvudnummer ingår i en större komposition, som börjar med att publiken slussas in genom Krapps av disk och matrester överfyllda kök och slutar med ett kort dansnummer, kvällens vagaste inslag. Däremellan Schubertsången "Nacht und Träume" och en film som fångar upp temat i några suggestiva bildsekvenser med Josephson och Kovács.

90 magiska minuter.

LEIF ZERN

leif.zern@dn.se

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt