Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-17 04:03 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/maktigt-hon-lagger-grunden-for-den-metoororelse-som-ska-komma/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mäktigt. Hon lägger grunden för den metoorörelse som ska komma

När Marianne Lindberg De Geer romandebuterade förra året, var det en detalj som störde mig. Här debuterar alltså en åldrad trebarnsmamma, med en uppenbart självbiografisk roman, som har starka feministiska förtecken och ett brinnande rättviseanspråk. Och så dedicerar hon den storstilat på försättsbladet, så att det är det första läsaren möter: ”Till Anders, min förstfödde son”. Författare får väl dedicera sina böcker till vem de vill, men ändå. Det kändes osnyggt. Och märkligt, eftersom moderskapet är så centralt i Lindberg De Geers produktion. 

Nu förstår jag att MLDG (som hon också kallas) hade större planer redan från början. Nya romanen, som visar sig vara en direkt fortsättning på den förra, är dedicerad ”Till Rebecka”. Det skulle förvåna mig om det inte också kommer en tredje roman, som tillägnas den yngsta sonen. Gott så. Styrkan i MLDG:s prosa är nämligen ett slags rättfram ärlighet (vilket inte är samma sak som att torgföra ”rätt” känslor eller åsikter). Jag upplever den som sann, på det sätt som fiktion kan vara det, det vill säga att gestaltningen vare sig skönmålar eller fördunklar. 

Nu har det blivit sjuttiotal, och Mona är tjugosex år gammal. Hon bor i en liten lägenhet i Haga i Göteborg med sin nyfödde son, konstnärsdrömmarna är lagda på hyllan. Som nyutexaminerad mentalsköterska får hon jobb på ungdomspsykiatrins ”behandlingshem Fem”, så kallade ”Femman”, som tillämpar moderna behandlingsmetoder. Det innebär bland annat att personalen och patienterna deltar i spekulativa gruppterapier under ledning av överläkare Thomas Cedergren, på avdelningen kallad ”C”. 

Jag tycker om hur ingående MLDG skildrar denna kaotiska psykiatriavdelning, och låter läsaren följa Mona från hennes initiala förvirring – bort med den nyinköpta vita sköterskerocken och namnbroschen! Över entusiasmen och engagemanget: ”Mona ger sig hän. Här pratas klass, ekonomisk verklighet, kön. Vem är teoretikern bakom metoden? Vilka har gjort underlag för studien? Varför kommer den mesta litteraturen från USA. Stämningen på femman är uppsluppen, nästan familjär. Hon får ofta vara C:s co-driver i enklare familjeterapier och lär sig massor.” 

Till att slutligen landa i den krassa verkligheten: ”Mona vet nu att C ligger med de flesta av kvinnorna på Femman: kuratorn, psykologen, arbetsterapeuten, socionompraktikanten och läkarstudenten.” 

Alla gränslösa överträdelser till trots är det ändå inte så enkelt som att hela verksamheten är rutten. När avdelningen några år senare struktureras om tänker Mona: ”Det är ett rätt monotont och otillfredsställande jobb att vara mentalsköterska på Femman numera. Allt det som triggade kunskapstörsten har försvunnit. Det som C kallade ’den moderna psykiatrins födelse’ dog innan den fick bli vuxen, så känns det.”

På ett liknande vis beskrivs livet som ung mamma, med alla dess framsidor och baksidor. Många aspekter tas med. Mona flyttar in och ut ur kollektivboenden. Hon förälskar sig i Johnny, som påminner en hel del om Björn Afzelius. De blir ihop. De går isär. Det är rörigt. Tillsammans får de en dotter. Liksom i förra romanen stannar texten upp när barnet föds. Efter dotterns ankomst gör romanen halt. Hit men inte längre. 

När MLDG skriver om sitt sjuttiotal, sällar hon sig till generationskollegor som Agneta Pleijel, Åsa Moberg och Gun-Britt Sundström. Det är mäktigt att lägga dessa kvinnors livsberättelser bredvid varandra. Tillsammans bildar de ett slags historiskt korrelat tänker jag, en grund för att förstå den metoorörelse som senare ska komma.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt