Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Mannen blev patriark. Slutreplik i diskussionen om gudinnans era

Det är ställt utom tvivel att det en gång skedde ett skifte från en jämlik gudinnekultur till patriarkat i Medelhavsområdet. Däremot kan man tvista om orsakerna, skriver Eva Moberg. Hon och Tore Håkansson ger var sin slutreplik i diskussionen om manligt och kvinnligt under forntiden.

+++

BÅDE Jan Ovesen och Kåre Fagerström bekräftar oavsiktligt en viktig poäng i Riane Eislers bok "The Chalice and the Blade", som jag (tydligen förgäves) försökte ge en bild av i min artikel. Eisler hävdar nämligen att den akademiska vetenskapen på detta område inte kan föreställa sej något annat alternativ till patriarkat än matriarkat, alltså det ovända. Och eftersom det inte finns några belägg för matriarkat, så . . .

Jag har aldrig påstått att det var matriarkat som rådde. Matrilinjära och matrilokala samhällen är inte matriarkat. Inte heller gudinnekulturer är detsamma som matriarkat. Det är kulturer där den gudomliga dimensionen uppfattas som ett med naturen och som i princip kvinnlig (dock inte kvinnlig i de bemärkelser ordet fick under patriarkatet).

Vilka som styrde i samhället är en helt annan fråga. Först med patriarkatet uppstod könsförtrycket och därmed oöverskådliga skadeverkningar.

Ovesen tror sej behöva förklara för oss vari skillnaden mellan myt och historieskrivning består. Det är inte vi som blandar ihop dessa begrepp. Myten var i äldsta tider både historieskrivning, dikt, förklaringsmodell och moralitet. Elementet av historieskrivning har snarast visat sej vara underskattat. Ibland fick myten också, som Ovesen skriver, ge legitimitet åt rådande seder och bruk. Det är just den funktionen som skapelseberättelsen troligen haft.

Paradiset har naturligtvis inte funnits i någon objektiv, absolut bemärkelse. Men tiden före det stora skiftet framstod som ett paradis för de närmast följande generationerna, och detta stöds av en överväldigande mytologi från de områden vi här talar om - sydöstra Europa, Mindre Asien och Mellanöstern.

I vilken grad och vilken takt skiftet från gudinnekultur till patriarkat ägde rum varierar givetvis i hög grad geografiskt. Därför är det svårt att betrakta det som ett tungt motargument när Ovesen anför att det redan för 7 000 år sen fanns en kultur med hövdingagravar och manliga gudar vid Donau.

Att ett skifte från gudinnekultur till patriarkat ägde rum under några tusen år i dessa områden är ställt utom allt tvivel, det är orsakerna som är omstridda, vilket jag tydligt påpekade i min artikel. Jag har själv tidigare - i artiklar och essäer - mer lutat åt att orsakerna växte fram inifrån kulturerna bland annat genom befolkningstillväxten, den ökade disciplinering som jordbruket krävde, och en genom boskapsaveln växande tonvikt på mannens roll som skapare av liv.

Numera tror jag man måste ta Gimbutas och andras fynd på stort allvar, och att en av huvudförklaringarna till skiftet är dessa invasioner av stammar som hade tämjt hästen eller kamelen och hade vapen av brons. Sannolikheten i denna förklaring förstärks av att precis samma mönster av invaderande patriarkala nomadstammar som krossar fredliga och högtstående gudinnekulturer står att finna i flera exempel från Kina och Indien.

Kontroverser kring när och hur gudinnekulturerna föll tenderar att skymma det faktum att de existerade under så oerhört långa tidrymder. Problemet är inte att "feministisk" forskning försöker förvrida sanningen, utan att den etablerade vetenskapen så länge vägrat se även det uppenbara. Bilden av den primitiva människan som man och slagskämpe och kvinnan som hans ägodel har så länge stått i vägen för en förutsättningslös analys av förhistorien. Man tog till exempel för givet att det var någon form av vapen eller jaktredskap som framställdes i grottmålningarna från paleolitisk tid. Alexander Marshack påvisar i "The Roots of Civilization" hur man har tolkat dansande kvinnor med trädgrenar som män på jakt. Hans mikroskopiska analyser visade att pilarna och harpunerna i så fall var felriktade och alltid skulle ha missat sitt mål. Spetsarna satt på fel ände, och krokarna var felvända. Däremot stämde linjerna perfekt in på grenar och blad.

EVA MOBERG

Författare, tidigare krönikör i DN

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.