Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kultur

Människans framtid sedd ur ett snävt teknologiskt perspektiv

I ”Sapiens” packade Yuval Noah Harari in hela världshistorien på femhundra sidor. Nu tar han sig an framtiden i ”Homo Deus: A brief history of tomorrow”, men går vilse i algoritmer och teknikbeundran. Bitvis är det begåvat, men mest fånigt, skriver Sverker Sörlin.

Det är svårt att veta vad man ska göra av Oxfordutbildade krigshistorikern Yuval Noah Hararis böcker. Först var det ”Sapiens” (2014), som packade in världshistorien på femhundra sidor genom att hävda att mänskligheten nått sina stora framgångar på planeten genom tre revolutioner: den kognitiva med språket (och skvallret och skrytet) för 70 000 år sedan, den agrara för 11 000 år sedan, och den vetenskapliga med början för 500 år sedan. Framgången byggde på brutal förenkling och ett slags lekfullt dödsförakt: att reducera den mänskliga erfarenheten till en, och endast den vi har som art.

Historiker talar nästan aldrig om arthistoria, sådant brukar lämnas åt biologerna. Men nu hade de faktiskt börjat göra det, anförda av Chicagohistorikern Dipesh Chakrabarty, som i en berömd essä i Critical Inquiry 2009, ”A Climate for History”, menade att vi måste börja tala om mänskligheten som kollektiv kraft, förmögen att omvandla planeten och ändra klimatet. Därför måste även historieskrivningen ändras. Med ankomsten av Antropocen har Big History, på planetär nivå, blivit a Big Thing.

Nu är det dags för uppföljaren, Hararis ”Homo Deus: A brief history of tomorrow”. Jag är inte övertygad om att författaren egentligen hade någon avsikt att skriva den förrän han upptäckte att ”Sapiens” blev en sådan ofattbar bestseller. Den första boken byggde på en kurs som ingen annan ville hålla om mänsklighetens ursprung på hans hemmauniversitet i Jerusalem. Men vad skulle han skriva om nu?

Harari bestämde sig för att fortsätta på sitt framgångskoncept. Nu påstår han nämligen att mänskligheten är på väg in i en fjärde revolution som kommer att överträffa alla de tidigare. Hans idé är lika enkel, men eftersom den gäller framtiden och inte det förflutna så är den litet svårare att bevisa, och för läsaren att övertygas av – och då var det ändå inte lätt att ställa upp helhjärtat på den förra.

Harari gör tre empiriska observationer som alla har att göra med människans förmåga att överleva. Människor i tjugoförsta seklet dör inte av svält, tvärtom är det många fler som dör av övervikt. De dör heller inte av krig eller ens av terrorism, mångdubbelt fler dör av självmord. Den tredje observationen är att människor över huvud taget lever längre till följd av välfärd och sjukvård.

Så långt håller vi med även om vi kanske inte tar fullt lika lätt som Harari på att miljoner ännu dör i Aids/hiv och att nästan en miljard ännu somnar hungriga. Men inte nog med det, han förutsätter att detta tillstånd ska bestå – inga framtida olyckor han kan föreställa sig (inte heller klimatförändring, som flimrar fort förbi) ter sig sannolika eller katastrofala nog för att kunna hejda mänsklighetens framsteg. Tvärtom verkar han hålla med de fantaster – påfallande ofta miljardärer med anknytning till Silicon Valley, som Pay Pal-grundaren Peter Thiel, god för 20 miljarder – som tycks tro att de aldrig kommer att dö eller i alla fall att de bör kunna leva i femhundra år.

Av detta sluter sig Harari till att mänsklighetens nya revolution kommer att innebära ett förverkligande av några urgamla drömmar. Människan (Harari talar sällan om något annat än hela mänskligheten på en gång) kommer att satsa sin skapande förmåga på tre ting: lycka, odödlighet och på att överta Guds roll som härskare över allt skapat. Därav bokens titel, Homo Deus, den gudomliga människan.

Detta påminner, i sin teleologiska grundstruktur, om vad Francis Fukuyama förkunnade för oss i en bok vid Kalla krigets slut 1989, ”The end of history”. Fukuyama fick fel, historien återkom med storm. Det påminner också en smula om det slags framtidsvisioner som lanserades under decennierna efter andra världskriget, då artificiell intelligens och vidunderliga rymdfarkoster ansågs kunna frikoppla oss (alla?) från verklighetens friktion och tristess. Då Buckminster Fuller ritade ostkupestäder och familjen Jetson (vars ikoniska rymdkapsel prydde min första skolväska av gummerad smärting 1963) pilade i väg för ännu en kosmisk shoppingrunda.

Hur kan Harari tro att det är annorlunda den här gången? Det korta svaret på den frågan är: algoritmerna. Dessa är inte bara den kod som formar svaren på dina sökningar på internet eller gör att Facebook kan förutsäga vilket parti du ska rösta på. Algoritmer gömmer sig i allt som sker, föreslår Harari, med en del i och för sig inte oviktiga referenser till modern biologi och psykologi. I grunden är alla kännande varelser styrda av algoritmer. Det vi kallar känslor, och även tankar, är i själva verket bara aspekter, yttringar av de biokemiska substanser som är det enda som existerar i världen.

För att detta sista påstående ska bli mer än en trossats – och Harari gillar inte trossatser, han gillar bara vetenskap – måste han slå fast att det inte finns någon själ. Det finns heller inget medvetande, engelskans ’mind’, bara ’consciousness’. Vad som finns är algoritmer, som styr allt levande och som just i människans fall yttrar sig som det vi uppfattar som medvetande (vilket alltså är ett missförstånd). Intelligensen börjar alltmer skilja sig från sina mänskliga bärare.

Vi befinner oss således i den ljuva och hemska period i världsutvecklingen då mänskligheten håller på att förlora sin särställning och i stället håller på att övertas av algoritmerna som någon gång ganska snart kommer att styra världen och använda det vi än så länge kallar mänskligheten som sitt redskap. Vårt arbete på vår egen undergång som världens härskarart gör vi i neurologins och nanoteknikens laboratorier. Det är där algoritmernas intet ont anande forskarslavar håller på att genomföra den fjärde revolution som i den yttersta av tider gör att själva denna kunskap kommer att göra forskarna, och alla andra för den delen, överflödiga och deras intelligens till en lekboll för den framvällande datafloden.

Människorna kommer då att ha gjort sig själva till Gud, vara fullständigt lyckliga och eftersom åldrandets koder också knäckts leva för alltid. Med eller utan global uppvärmning.

Detta borde vi inte ta på allvar, förstås. Men frågan är vad Harari menar om denna sak. I slutet av boken framkommer det att han finner alltsammans ganska trist och störande. Han tycks, som ett slags brasklapp, hoppas att han har fel. Han verkar vilja tro att kärleken ändå kan vara ett slags motståndsdrog, tills han kommer på att även den, om något, styrs av algoritmer, lika rigida som evolutionens lagrade årmiljoner. Han citerar den, också i Silicon Valley, livaktiga opinion som kallas ”dataister” och som verkligen tycks tro, och även hoppas, att det är algoritmerna som härskar. Den futurologiska sekt som i likhet med teknikvisionären Ray Kurzweil (som för övrigt. tror att odödlighet kan uppnås redan år 2050) talar om ”singulariteten”, alltså den punkt då den artificiella intelligensen i mäktighet överskrider den organiskt mänskliga.

Jag får intrycket att Harari efter att ha fått ihop till sin bästsäljare, som han kanske inte riktigt visste hur han skulle skriva, till slut hamnat så långt bortom sunt förnuft att han måste korrigera sig själv en smula.

Det är litet synd, kanske tragiskt, att Harari känner sig tvingad att ikläda sig denna Panglossdräkt. Den första boken var långtifrån invändningsfri men stod ändå för ett försök till förtröstansfull omtolkning av världens öde, inte oviktigt i en tid som mest handlar om kriser och mänsklig oförmåga att utnyttja våra väldiga resurser till att lösa problem tillsammans. Det behövdes kanske, som komplement. Men detta är mest en besynnerlig intellektuell ökenvandring. Den skulle kunna fungera som satir, eller ståuppkomik. Men som en ”historia om i morgon” är den mest en bisarr krumelur av en nybliven kändis som varit på alltför många guru-resor till Googlehögkvarteret. I bästa fall är den en dystopi i förklädnad.

Det hindrar inte att det ibland är kul att läsa Harari. Han löper flinkt som en vessla omkring med sina påhitt. Han har skrivit gräsmattans historia som symbol för makt och välstånd på tre sidor som är helt briljanta (men han glömmer bort att en välklippt grönyta också kräver energi och är en klimatbov). Han skriver lysande om övervikt, om hjärnans, alltså algoritmernas, krav efter socker och alkohol och annat som de lärt sig. Sådana passager kunde ingå i utbildningen för kostrådgivare och läkare. Annat skildrar han som en fumlig nybörjare.

Krigshistorikern Harari är framför allt okunnig om idéhistoria. Om han visste mer om den skulle han se sig själv i en flertusenårig skrattspegel. Där finns redan i antiken antika tänkare som föreställde sig ett kosmiskt medvetande som alla har del i. Där finns monisten Haeckel, som tänkte sig att världen var ande. Där skulle han se sig själv i Österlandets religioner, zoroastrism och mystik, och, som sagt, gamla slitna AI-drömmar av pojkrumssorten. Där finns rentav Richard Dawkins själviska gen från 1980-talet, här transsubstantierad till en algoritm.

Han hade då kanske tänkt på att han mest av allt påminner om en imitatör. Man kan om historikern Harari använda titeln på det Dylans album: ”Freewheelin’”. Utan hälsosamt motstånd från det vi kallar erfarenhet, utan fötter på pedalerna eller händer på styret. Boken blir därför en ofarlig bagatell, om än kanske litet charmig.

Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.