Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Maria Schottenius: Kyrkan borde tala om för oss om den inte längre tror på mirakler

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren handlar­ i många nutida ­prästers tolkning om att få hjälp, och låta undret ske i det egna hjärtat. Har vi fått en etisk lära i stället för en religion?

Ljuset har kommit, snart är det påsk. Tiden för miraklet. 

Det är ingen ­tillfällighet att det är denna tid på året som den största religiösa högtiden firas. Efter en lång vinter, mörker och död, väcks jorden till liv igen. 

De flesta religioner har ett återfödelsetema. En gudom går ner i underjorden, dör, väcks till liv och kommer upp igen. Döden är övervunnen, människorna behöver inte längre frukta döden. Och växtligheten kommer tillbaka. 

Det börjar alltid med en berättelse. Och berättelserna liknar varandra intill förblandning. ­Modermyterna, de grekiska myterna, Kristusmyten och flera andra, som tillsammans med en uppsättning regler och dogmer bildar grunden för en religion. 

I centrum står ett under. Det fullständigt osannolika, att en död får liv igen för att rena människornas synder. Och då ett slags liv, som inte tar slut, utan som är evigt. 

Men frågan är om ens den evange­lisk-lutherska kyrkan tror på det längre? Evigt liv? Låter inte det avskräckande? Vill man verkligen ha evigt liv? 

Och alla illusionistnummer Jesus åstadkommer: gå på vattnet, förvandla vatten till vin, ge blinda sin syn, uppväcka döda. Eller den skräckfantasy som utspelas i den hebreiska bibeln när Israels folk hålls fånget, då Nilen och alla vatten i Egypten förvandlas till blod; fisken ruttnar, det kommer paddor och myggor och ­gräshoppor. Ett apokalyptiskt crescendo av bestraffningar tills havet slutligen delar sig så människorna ur det lilla herdefolket kan gå torrskodda över. 

Mitt bestämda intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen i den judiska och kristna berättelsen som symboliska. Det är bilder för något annat. De är till för att tolkas. 

Jag hörde Camilla Lif, en uppskattad präst i Katarina församling i Stockholm, hålla helgsmåls­andakt i radion. Bibeltexten handlade om bespisningsundret när Jesus utspisar fem tusen med fem kornbröd och två fiskar och får många korgar med mat över. 

Hennes tolkning av undret, som jag uppfattade henne, var att den lilla pojken, som erbjöd det lilla han hade, satte i gång en rörelse, som gjorde att all denna mat kom fram. ”Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något”, sade hon. Mitt intryck var att hon duckade för tanken på ett simsalabim, där Jesus som en trollkarl bjöd på en uppvisning i mirakel. 

Uppståndelsen på påskdagen och de andra undren, som jag läser in i Camilla Lifs och många andra nutida prästers tolkning, handlar om att få hjälp att låta undret ske i det egna hjärtat. Kärleken och tron på att en inre förvandling kan ske är det centrala. Inte det yttre miraklet. 

Jag har själv inga problem med det sättet att se. Men den katolska kyrkan tar nu emot personer som konverterar med argumentet att Svenska kyrkan inte längre tror på mirakler och under, som man gjorde tidigare. 

Den katolska kyrkan har en utvecklad manual vad beträffar mirakel, eftersom det är genom dem man kvalificeras till helgon. Via en ”kongregation för helgonförklaringsprocesser” godkänner man mirakler på dels teologiska grunder (uppvisa att miraklet skedde vid tidpunkten för just den personens förbön), dels medicinska (sex detaljerade anvisningar). 

Vad gör Svenska kyrkan med ­miraklerna? Är det tid att om­definiera dem? Ta bort det bokstavliga? Utveckla tanken på att vända dem till symbolik? Till metaforer? Och blir det i så fall kvar en religion­, eller har vi fått en etisk lära?

Det räcker inte att glida undan. Jag tror att kyrkan måste tala klart om mirakler.

Mitt intryck är att den svenska kyrkan har börjat betrakta de övernaturliga inslagen som symboliska.