Medvindsjournalist är lätt att vara. Det är värre i motvind. När man vet att det finns en sanning där som inte vill visa sig, och när folk runtom börjar tröttna, blir likgiltiga eller får kalla fötter.
Reportern Stefan Lisinski på DN vägrade ge sig i fallet med den livstidsdömde Kaj Linna. Han var övertygad om att det var fel person som åtalats och dömts för mordet och drev frågan mot den etablerade rättsapparaten, år efter år. Före nyår beviljades Kaj Linna resning. På redaktionen firade vi, de stolta arbetskamraterna, Stefan Lisinski. Som tur var hade han en tidning som backat upp honom genom åren. Det har inte alla journalister. Särskilt inte frilansare.
Sofia Lilly Jönsson är en av få frilansjournalister som skriver om Svenska kyrkan, den största organisationen i Sverige, men med obegripligt låg mediebevakning. För två år sedan gjorde hon ett grävjobb om misshälligheter i Visby stift. Det publicerades i Dagen (30/4-15) och handlade om en osund ledarkultur där bland andra en stark moderat lokal- och kyrkopolitiker tillsammans med stiftets domprost gjorde förändringar och omorganisationer stick i stäv med biskopens intentioner och vilja. Artikeln anmäldes till Pressens opinionsnämnd och fälldes. Inte för att artikeln innehöll felaktigheter, utan för att domprosten och kyrkopolitikern inte ansågs ha kommit tillräckligt till tals i tidningen.
Nu har Johannes Nesser på tidningen Journalisten i en stor artikel (11/4-17) granskat hela saken och på tidningen Dagen säger redaktör Elisabeth Sandlund till honom: ”Det var ett lysande journalistiskt jobb som Sofia Lilly Jönsson gjorde och det ju visar sig nu två år senare att det hon avslöjade var korrekt. Det var precis så illa som vi beskrev det i Dagen, och förmodligen värre.” Sandlunds förklaring till att domprosten inte fick bemöta alla påståenden i tidningen var att de själva tagit bort de ställen där han till reportern sade ”inga kommentarer”. Men det ångrar hon. Det borde ha stått kvar, hur fult det än såg ut.
De som velat diskreditera Sofia Lilly Jönsson har givetvis framhållit fällningen från PON, trots att den inte handlade om innehållet i hennes artikel. Vi brukar ibland prata om hat och hot mot journalister. Innanför ringmuren i Visby pågår det för fullt.
Det som ”Myteriet i Visby” visar är att när det blir skarpt läge i maktfrågor inom Svenska kyrkan, så har biskopen ingenting att säga till om. I Visby är han rundad, men även på andra håll är den biskopsstyrda, episkopala, Svenska kyrkan på väg att undermineras. ”Biskopen hanteras ibland som en galjonsfigur” skriver prästerna Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell i Kyrkans Tidning (26/4-17) och jämför utvecklingen av biskoparnas roll med monarkin. Frontfigurer utan makt. Biskoparna har inte ens rösträtt i kyrkomötet. Vad händer då, frågar sig artikelförfattarna, om en församling väljer att ignorera eller direkt gå emot sin biskop? ”Det är inte en teoretisk fråga; vi ser det senast i fallet Visby domkyrkoförsamling där man öppet motsätter sig den biskopliga visitationen...”
Så även visitationen, biskopens traditionella utvärdering av församlingarnas arbete, kan vara ett spel för gallerierna. Något som går att tacka nej till om man inte vill ha detta oönskade besök.
I fallet med kyrkohandboken har vi kunnat se hur ett tjänstemannavälde växt fram och fått orimligt inflytande i en fråga som egentligen rör hjärtat av Svenska kyrkan. Jag har själv undrat varför inte biskopar som jag vet är kritiska har ingripit. Det är inte för att de inte vill, utan för att de inte kan.