Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-24 09:43 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/marsianskt-mote-vagen-hem-gar-i-ett-rasande-tempo/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Marsianskt möte. ”Vägen hem” går i ett rasande tempo

”Vägen hem”

Musik: Joanna Lee

Text: Rory Mullarkey efter Oliver Jeffers bok ”The way back home”. Översättning: Anna Linden. Dirigent: Mattias Böhm. Regi: Katie Mitchell. Med bl a: Johanna Rudström, Sanna Gibbs och medlemmar ur Kungliga Hovkapellet. Scen: Kungliga Operans gästspel på Orionteatern, Stockholm. Längd: 50 min.

En liten pojke hittar ett flygplan i garderoben. Han flyger mot rymden och kraschar på månen där han blir kompis med en lika nödsatt marsian. Visst är det en hel del Antoine de Saint-Exupérys ”Lille Prinsen” över den brittiske författaren och illustratören Oliver Jeffers barnbok ”The way back home” som ligger till grund för barnoperan ”Vägen hem” med målgruppen 4–6 år.

Operan hade premiär 2014 i London och är ett samarbete mellan English National Opera/Young Vic, Opéra national de Paris samt Kungliga Operan som gästspelar på Orionteatern. För regin står Katie Mitchell som tillsammans med Vicki Mortimers bedårande scenografi har skapat känslan av en rörlig bilderbok. Tecknade föremål åker in och ut på scen och interaktionen mellan Johanna Rudströms pojke och Sanna Gibbs marsian är så ledig som den kan vara i uppskruvat operatonläge. Men så har vi den där rara pingvinen vars egentliga funktion blir alldeles för oklar.

Storyn är samtidigt tacksam att tonsätta med motorljud och annat skrammel. Joanna Lees modernistiskt präglade musik rymmer både tangotakter och uppenbara blinkningar till Ligeti. Här finns drag av såväl stjärnklara ”Lux Aeterna”-harmonier som ”Den stora makaberns” ljudabsurdism, väl förmedlat av en liten kammarensemble under ledning av Mattias Böhm. Men allting går i rasande fart, så till den milda grad att det blir hafsigt och faktiskt lite svårt att hänga med. Att Rory Mullarkeys libretto är pladdrigt och plötsligt kastar in en passning till Hindenburgkatastrofen gör inte saken bättre. Den unga publiken får liksom aldrig chansen att hinna vila i varken känslor eller melodier.

Operans John Cage-filosofiska kontenta är att det inte finns någon fullständig tystnad, men just därför behöver man pauserna för att kunna lyssna. Fyra ”grunkor” (­Malin Emilson, Katarina Leoson, Jonas Degerfeldt och Jens Persson) hjälper till att föra handlingen framåt och kompletterar slagverket med ljudhärmande läten. Tanken är god men det blir till slut ett sådant oväsen att jag snabbt, i likhet med marsianen, börjar längta efter lugn och ro.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt