Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 17:48 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/michael-jackson-betvingar-publiken/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Michael Jackson betvingar publiken

Artist: Michael Jackson, Kriss Kross, Rozalla

Scen: Stockholms stadion

+++

EFTER ETT DÅNANDE avsnitt ur Carl Orffs "Carmina Burana" kom entren med "Jazz". Stjärnan som materialiserade sig i ett rökmoln från ingenstans var rena rama trolleritricket, och bara början på denna afton av sällan skådade effekter. Visuellt är Michael Jacksons turne något extravagant.

Titlar som "Thriller" och "Dangerous" låter antyda att Michael Jackson själv skulle vara spännande och farlig. Det är han inte. Däremot är han en snudd på överjordiskt skicklig sångare, låtskrivare och dansare, en publikdomptör av Guds nåde. Fredagens besökare på inte riktigt fullsatta Stockholms stadion, där Jackson gjorde det första av sina två Sverigeframträdanden, kunde konstatera detta, och gensvaret blev därefter.

DET VAR EN konsert, eller snarare show, som inte lämnade en gripen eller ens känslomässigt berörd, men mäkta imponerad. Den över tusen ton tunga ljus- och ljudutrustningen, som det krävs sextiofem långtradare för att frakta mellan spelplatserna, fungerade bättre i Stockholm än på turnepremiären i Munchen för tre veckor sedan, där ljudet ibland var pinsamt undermåligt och stjärnan till och med förföll till falsksång då och då. I går lät det däremot som man lärt att vänta sig från perfektionisten Michael Jackson, det vill säga vad utförandet beträffar så gott som invändningsfritt.

Vid denna upplagas pressläggning var det annars nästan ingenting som skilde Jacksons Stockholmsuppträdande från det i Tyskland, bortsett från att Stockholms stadion är en betydligt intimare och mer trivsam plats än Olympiastadion i Munchen. Showen hade "satt sig" bättre och tappade aldrig tempo. Men det blev återigen något hämmat över ett, både vad gäller musik, rörelsescheman och skiftande scendekor, så genomkoreograferat framträdande att det inte lämnades något som helst utrymme för improvisation och infall. Den superbt dynamiska dansen i "Billy Jean", skräckbaletten i "Thriller" och själva sången i "Smooth Criminal" var så nära det tekniskt fulländade underhållningsmusik kan komma, samtidigt fick dessa nummer något om inte maskinmässigt så i alla fall overkligt över sig. Förmodligen en eftersträvad effekt.

I OCH FÖR SIG är den kirurgiskt förskönade och artificiellt blekte Michael Jackson själv en märkligt androgyn och overklig fantasifigur, som sagans Peter Pan som inte vill eller ens kan bli vuxen. Sångerna och gesterna som skulle uttrycka sex fick något beklämmande oskuldsfullt över sig, alla antydningar och skrevgrepp till trots.

Den sponsrande läskedrycksfabrikantens produkt är mörkare till färgen än vad dagens Michael Jackson är. Kanske han borde bli Arlas nya reklamansikte.

Jag kan mycket väl tänka mig att de rara och rappande gossarna Chris Kelly och Chris Smith, alltså barnstjärnorna Kriss Kross, kan bli nästa New Kids On The Block, ett flickrumsfenomen som mer handlar om att vara söta ansikten på väggaffischer än intressant musik. Kriss Kross halvtimme var för all del formsäkert genomförd, samtidigt så prepubertal att underhållningsvärdet blev ett annat än det avsedda.

BÄST LÄT DET när Kriss-pojkarna övergav ambitionen att bistå oss med sina visdomsord och lät tredje medlemmen och scratcharen Jermaine Dupri visa vad han kunde åstadkomma med en skivspelare.

Rozalla var inklämd mellan de två publikattraktionerna, och var i ordets alla bemärkelser en parentes. Här bjöds vi föga förpliktigande eller rörelselockande danspop. Frågan i hennes halvhit "Are You Ready To Fly" kan bara besvaras med nej.

Och det är förmodligen lättare att hävda att "Everybody’s Free" om man som hon kommer från Zambia och Zimbabwe och inte Sydafrika. Musik som varken rörde en i ryggen eller fötterna.

PER MORTENSEN

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt