Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-16 21:43 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/misstrons-vardagliga-mastare/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Misstrons vardagliga mästare

Magnus Dahlströms prosa är återhållen men laddad med rastlös intensitet. Den nya romanen ”Hemman” utspelar sig på en isolerad ö. Jens Christian Brandt läser en magnifik bok.

Magnus Dahlström

”Hemman”

Albert Bonniers förlag, 407 sidor

Det är sällsamt att läsa Magnus Dahlströms nya roman under de dygn då den postfeodala melankolin efter brukspatrons bortgång sänker sig över Älmhult och omgivande filialer. Berättelserna tycks i långa stycken identiska eller som om de subtilt varierade varandra: samma efterkrigstid, samma Folkhem på tröskeln till en epok av snillrikt entreprenörskap. Men där Kamprad, enligt samstämmiga nekrologer, ”sätter Sverige på kartan” protokollerar Dahlström det motsatta fenomenet. En hel landsända försvinner, uppslukas bokstavligen av ett jordskalv, och framtiden, den glittrande, får ställas in.

Men för att börja i rätt ända. Man behöver alltid några kapitel innan man orienterat sig i Magnus Dahlströms litterära universum. Ofta är det en fråga om optik: miljöer och karaktärer avtecknar sig som sedda genom en kikarlins. Skarpa detaljer i fokus och i den omedelbara utkanten, åtminstone till en början, inget annat än ett suddigt grått dis.

När konturerna klarnar befinner vi oss denna gång på en ö. Kanske är det någonstans i Roslagen, kanske längre bort. Fastlandet ligger på andra sidan ett smalt sund men är ändå som en annan världsdel. Eller som en annan tidsålder: när storstadsungdomen tar färjan över för att bada dånar en bilradio genom de öppna vindrutorna. På ön är moderniteten bara ett rykte. I byskolan är det krita och griffeltavlor som gäller, endast några få av de bofasta har telefon. Förmodligen är det några år in på femtiotalet.

Som alltid hos Dahlström handlar läsningen om att observera karaktärer som i sin tur observerar varandra. Den ömsesidiga misstron regerar och ön tycks befolkad av gestalter som alla är upptagna av att antingen tyda eller avlägsna spår. En del av invånarna står gärna inomhus och betraktar genom immiga fönsterrutor mönstret av svarta fotavtryck i snön som leder fram till den egna altanen. Andra är tvärtom besatta av att hitta den plats på tomten varifrån man bäst kan iaktta grannarnas rörelser. Andra återigen är sysselsatta med att skrubba golv så att doften av såpa ska dölja eventuella fläckar och ”lukten av rått kött”.

Genren skulle möjligen kunna kallas bygderomantik noir. Man känner igen karaktärerna, och ändå inte. Många i den här ensemblen debuterade i liknande roller redan hos Selma Lagerlöf eller Hjalmar Bergman. Med åren har de blivit ännu vresigare, ännu outgrundligare. De tystlåtna enslingarna. Kloka gumman, hon som med örter och besvärjelser läker såren och hejdar blodflödet. Byprästen som hemsöks av visioner. Småpojkar med tuberkulos. Bröderna som fantiserar om att slå ihjäl varandra.

Man tycker sig ha sett dem förut, varenda en, fast aldrig i just den här konstellationen.

Av deras förhistoria, deras inbördes relationer, återberättas bara fragment. Resten är gissningar, avancerade spekulationer. Vad är det för hot som svävar över bygden? Varför är det så viktigt att dagligen ringa färjelägret och förvissa sig om att inga främlingar anlänt till ön? Och vad är det för okänd bil som hittats övergiven på en skogsväg?

Magnus Dahlström har alltid varit en mästare på att fylla sidorna med ändlösa inventeringar av föremål, terrängförhållanden, ljusfenomen och tigande människors kroppsspråk. Men frågan är om summan av alla dessa pedantiska redogörelser någonsin blivit en lika gåtfull helhet. Ju envisare författaren insisterar på att bara avläsa tingen i det allra närmaste synfältet desto mer växer och vidgar sig dramat. Eller annorlunda uttryckt: så länge intrigen är under varsam uppbyggnad och ingenting annat händer än att folk i smyg rengör sina yxor och i enstaviga dialoger – ”Nu går vi mot ljusare tider” – avhandlar hälsan och väderleken är detta en magnifik roman.

Sedan händer någonting. Berättelsen igenom löper en underström av våld, nödtorftigt tyglade aggressioner, kuvad sexualitet, destruktiva impulser som hålls i schack av pliktkänsla och gammal vana. När allt det så småningom tränger upp till ytan rubbas balansen, skeendet accelererar och allt som nyss var vidöppet för tolkning fogar sig då tillrätta och övergår till en dystopi med inslag av ekologisk skräck­romantik. Kanske är det en kontrafaktisk fantasi: kanske går Sverige (eller en del av Sverige) under just i det skede då vi enligt den konventionella historieskrivningen lämnade ladugårdarna och tog språnget in i den högteknologiska eran?

Oavsett hur man uppfattar de apokalyptiska slutscenerna kvarstår dilemmat att läsaren som dittills känt sig som en medförfattare, underbart delaktig i konsten att avtäcka fördolda innebörder, förvandlas till passiv åskådare när universum går under.

Men det är kanske bara en randanmärkning. För det bestående intrycket är att ”Hemman” är en sällsynt suggestiv kartläggning av mellanmänskliga ritualer. På sin säregna prosa, torrt återhållsam och samtidigt laddad med en rastlös intensitet, karvar Magnus Dahlström fram så många scener av en historia som man instinktivt känner igen fastän man aldrig satt sin fot på den där avlägsna ön borta i folkhemmets dimmor.

Genren skulle möjligen kunna kallas bygderomantik noir. Man känner igen karaktärerna, och ändå inte.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt