Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Modern dans väger tungt

Det är premiär på Dansens hus. Något konstigt från Belgien

Eller Cullbergbaletten

Du blir erbjuden en biljett av en kompis och undrar: "Varför

• Sällan har den frågan varit lättare att svara på än just nu. Dansscenerna i Stockholm har en ung, allt större publik och det är inte bara Bounce som drar. Cecilia Olsson och Calle Pauli guidar dig till den moderna dansen och presenterar några förgrundsgestalter.

DU ERBJUDER EN VÄN en biljett till Cullbergbalettens premiär på Dansens hus. Han svarar med ett "varför

". Vad säger man

Om man nu inte nöjer sig med ett "skit i det då!" utan tar det som en grannlaga uppgift att få dit honom. Några råd:

Är han naturvetare och tycker att humaniora mest är trams frestar man med Einstein: "E=mc2." Gravitation, tyngd, kraft, flöde, dynamik, energi, alla dessa termer lånade från fysiken använde sig den moderna dansens pionjärer av runt förra sekelskiftet.

Annars kittlar man med alla skandaler som den moderna dansen åstadkom i sin begynnelse - för övrigt en taktik som kan användas på de flesta konstarter vid modernismens genombrott.

Eller lockar man med att dansen är ett språk med sin egen vokabulär och grammatik. Ett språk man tillägnar sig genom lyhördhet, öppenhet och nyfikenhet i stället för råplugg.

Man kan också reta dem som gillar all konst utom dans med att dansen var först. Ur dansen föddes musiken, och långt senare, dramat ur sång och recitation.

Om inte heller det hjälper recitera dansgurun Merce Cunningham: "Dans är ingenting för svaga själar."

Så länge det funnits människor har det funnits dans, men den har spelat - och spelar fortfarande - mycket olika roller i vårt liv. Från början hade den sin givna plats i riter och ceremonier i mötet med gudarna (det går också bra att locka med). Där har den förlorat i betydelse åtminstone i västvärlden. Dansar vi själva är det för sällskaps skull, ser vi på dans är det för att bli underhållna eller för att få en stark upplevelse.

Även om dansen är själva kärnan i en föreställning är det svårt att uttrycka i ord vad vi ser. Dansen låter sig bara till en liten del översättas till tal och skrift. "Om jag kunde uttrycka detta i ord skulle jag inte dansa det", har koreografen Cunningham sagt.

Den klassiska baletten - som "Svansjön" och "Giselle" - har sin fastlagda grammatik som många lärt sig känna igen: piruetter, höga hopp, pliéer ...

Dansarna snurrar och hoppar även i den moderna dansen, men nu är grammatiken en helt annan: åren före förra sekelskiftet började den gryende modernismen omvärdera konstarterna och de då rådande konventionerna. Samtliga konstarters historia är runt skiftet mellan 1800-tal och 1900-tal fyllda av sammandrabbningar genererade av krockarna mellan "nytt" och "gammalt".

Den moderna dansen var från begynnelsen mycket tydlig i sin strävan efter att vara "inte-balett": man betonade i stället allt det som den klassiska romantiska baletten försökt trolla bort - för att uppnå effekten av en svävande tyngdlöshet.

Den balettvärlden dominerades av andeväsen, döda kvinnors själar och naturväsen i skira vita dräkter vars flykt över scenen möjliggjordes av de legendariska tåspetsskorna, som skapade en illusion av svävande viktlöshet.

Den moderna dansens pionjärer däremot betonade tyngden, gravitationen, kraften, flödet, energin och dynamiken. Över huvud taget fångade den upp nya vetenskapliga landvinningar inom alla områden, inte minst psykologin.

Att se en dansföreställning blir från och med nu en mångdimensionell upplevelse som kan uttrycka allt från vardagliga känslor och emotionella komplikationer till abstrakta former som har sin grund i fysikens och matematikens lagar.

Den moderna dansens pionjärer var nästan alla kvinnor. Isadora Duncan kallas ofta den moderna dansen urmoder.

Hon befriade kroppen. Hon dansade barfota, klädd i en tunn grekisk tunika och hennes frihetssträvan gjorde henne till förebild för kvinnor långt utanför dansvärlden. Hon såg dansarens rörelser som en organisk helhet, i motsats till den klassiska baletten med sitt fokus på dekorativa arm- och benrörelser.

Duncan sökte sin inspiration i naturens rytmer och växlingar, i vågornas rörelser och i skiftningarna mellan ebb och flod.

Hela kretsloppet av rörelser såg hon som något förandligat. Hon beskrev framtidens dansare som "den högsta intelligensen i den friaste av kroppar".

I den moderna dansens historia finns många förgrundsgestalter, men få har på ett genomgripande sätt utvecklat nya spänningsfält för andra att utforska och utveckla vidare. Bland pionjärerna vars konstnärliga utgångspunkter omformuleras om och om igen på dagens scener finner vi Mary Wigman, Rudolf Laban, Martha Graham och Merce Cunningham. Läs om dem här nedan.

CECILIA OLSSON

kultur@dn.se

CALLE PAULI

calle.pauli@dn.se 08-738 21 33

BAKGRUND

Dagens dans bygger på improvisation och releaseteknik

Några fundamentala tekniker som vuxit fram ur pionjärernas landvinningar är exempelvis "kontaktimprovisation" och "releaseteknik".

o Improvisation har alltid återkommit som en viktig del såväl inom träningen som i skapandet av dansverk. På 1960-talet blev improvisation återigen ett viktigt verktyg för dansens förnyelse. Amerikanskan Anna Halprin improviserade i nya miljöer som ute i naturen och i staden. Hon undersökte de fysiska förändringar som sker i rörelserna med utgångspunkt i anatomi och kinesologi. Många av koreograferna i danskollektivet Judson Dance Theater inspirerades av henne, bland dem Steve Paxton. Han i sin tur skapade kontaktimprovisationen, som betonar en starkt ömsesidigt beroende dansarna emellan. Kroppstyngd och beröring, lyft och fall är hörnstenar i flödet av rörelser. Ögonkontakt är dock ovanligt, både dansarna sinsemellan och mellan dansare och publik. Dansarna är koncentrerade på sig själva och reagerar på meddansarens beröringar.

o Releaseteknik används i dag flitigt och har med kroppens balans och linje att göra. I utgångsläget är kroppstyngden jämnt fördelad mellan båda benen, höfterna är i jämnhöjd och axlarna hålls öppna men avslappnade, i en rak linje över höfterna.

Det är viktigt att minska spänningen i kroppen till ett minimum för att utnyttja energin och andningen så effektivt som möjligt.

Dansaren söker själv sina rörelser, det finns inga färdiga.

För att finna rörlighet och balans används kroppens egen tyngd.

Det väsentliga är kvaliteten och det personliga uttrycket i dansarens rörelser.

+ Pionjärerna

MARY WIGMAN poängterade dels växelspelet mellan spänning och avspänning i rörelserna, dels kroppens tyngd. Centralt för henne var att dansaren är lyhörd för kroppens egen rytm, hon menade att dansen som konstform är oberoende av musiken. "Den rena dansen står fri från allt litterärt-tolkande innehåll. Den representerar inte, den är, och dess verkan på åskådaren ligger på en sinnlig-kroppslig nivå", har hon sagt, men hennes koreografier är samtidigt mycket expressiva. Hon har bland annat inspirerat den japanska butohn och koreografen Pina Bausch.

RUDOLF LABAN är känd för sin teori om rum och rörelse. Han talade om fyra grundläggande faktorer för att en rörelse skulle äga rum: tyngd, rum/rymd (space), flöde och tid. Han myntade begreppet "kinesfär" (från grekiskans ord för "kroppars rörelse"), och med det menade han den rymd som omger dansaren och vars gräns bestäms av dansarens räckvidd. Sin teori illustrerade han med skisser av människor inskrivna i geometriska figurer som kuben, åttasidingen eller ikosaedern med tolv hörn uppbyggd av tjugo liksidiga trianglar. Ständigt återkommer begreppet "rum" i dans, och Laban analyserar samspelet mellan rörelsens riktningar och rummet.

MARTHA GRAHAM bygger sin teknik på två basrörelser som har med andningen att göra, contraction (spänning) och release (avslappning). Rörelserna bildar flöden som tonar ut efter att ha nått sin klimax. Kroppens tyngdpunkt ligger i bäckenet. Ryggraden är den axel runt vilken torson/kroppen arbetar. Det är en teknik som gör det möjligt för dansaren att vrida sig runt sig själv även i lutande ställningar. Markbundenheten är fundamental, golvet en "medaktör" som dansaren arbetar med och mot. Dansen är ett uttryck för människans inre liv, djupt rotad i det undermedvetna:

"Med kommunikation menas inte att berätta en historia eller att projicera en idé, utan att förmedla erfarenheter genom att handla och att ta emot det handlingen uttrycker" och "En rörelse ljuger aldrig."

MERCE CUNNINGHAM fokuserar på kroppens rörelser i rummet, på rytmer och tydligt artikulerad koreografi, med arkitektonisk stringens. Lugn, balans och rena linjer är viktiga. Varje kroppsdel har lika värde, liksom scenrummets alla delar. Abstraktion och ren geometri är nycklar till hans koreografier. Han bygger inte sina verk runt en logisk utvecklingslinje med början, mitt och slut. Åskådaren lämnas att själv bestämma var på scenen det viktiga sker. Cunningham samarbetade intensivt med tonsättaren John Cage och konstnären Robert Rauschenberg. "Du måste älska dans för att hålla fast vid den. Den ger inget tillbaka, inga manuskript att arkivera, inga målningar att hänga på museum, inga dikter att trycka och sälja, inget utom detta enda strömmande ögonblick när du känner att du lever. Dans är ingenting för svaga själar."

+ Koreografer

Ronny Johansson, 1891-1979.

Sveriges första fridansare, och vida berömd danspionjär i både Europa och USA. Debuterade 1916, turnerade i Europa och USA. Hon undervisade vid Denishawnskolan på 1920-talet, där bland annat Martha Graham inspirerades av hennes undervisning. 1942 blev hon lärare vid Dramatens elevskola i plastik.

Kurt Jooss, 1901-1979.

Jooss hade stor betydelse för den moderna baletten, en tradition som Birgit Cullberg förde vidare. Han startade Folkwang Tanztheater 1928, och 1932 skapade han den radikalt politiska "Gröna bordet". Han lämnade Tyskland 1933. 1962 startade han Folkwang Tanzstudio med bland andra Pina Bausch.

Kazuo Ohno, född 1906.

Dansare hos Tatsumi Hijikata (1928-86), butohns grundare och förgrunds- gestalt. Ett av hans mest omtalade verk gestaltar den spanska dansösen "La Argentina" (Antonia Mercé). Är en av många som influerat Pina Bausch.

Birgit Åkesson, 1908-2001.

Åkesson studerade hos Wigman, gjorde sin solodebut i Paris 1934. Hon räknas till en av de viktigaste förgrundsgestalterna i svensk dans. Hon samarbetade med Erik Lindegren och Karl Birger Blomdahl i flera uppmärksammade verk. Under många år bedrev hon intensiva studier i afrikansk dans på plats, vilket resulterade i boken "Källvattnets mask".

Birgit Cullberg, 1909-1999.

Hon fick världsrykte genom baletterna "Fröken Julie" och "Månrenen". Hon verkade utomlands i flera år, grundade Cullbergbaletten 1967. Liksom sin läromästare Jooss tog hon ofta upp politiskt laddade ämnen. Spelet mellan man och kvinna är återkommande, ofta skildrar hon "det manliga" med överseende humor.

Ivo Cramér, född 1921.

Han ledde under många år Cramérbaletten. Ett av hans mest kända verk är "Den förlorade sonen". Han har arbetat med rekonstruktioner av äldre tiders balett, vilka flera satts upp på Drottningholmsteatern. Främst är han känd för sina folkloristiska baletter. Studerade bland annat för Birgit Cullberg.

Pina Bausch, född 1945.

Bausch kastade med sitt bild-, rörelse- och kroppsspråk omkull de flestas föreställningar om både dans och teater. Hon fångade bland annat upp den tyska expressionismen. Hon har inspirerat många inom dansen och teatern i Europa, i Sverige kan nämnas Birgitta Egerbladh.

Margaretha Åsberg, född 1939.

Åsberg reste till New York på 60-talet där hon bland annat utbildade sig hos Martha Graham på Juilliard School, studerade senare för Birgit Åkesson på Koreografiska institutet. 1976 gör hon "Life boat", en i dag klassisk vattendelare i svensk dans. Hon grundade Moderna dansteatern 1986. Hon är Sveriges första professor i koreografi.

Mats Ek, född 1945.

Ek debuterade som koreograf 1976 med "Kalfaktorn", baserad på Büchners "Woyzeck". Började som regissör, bland annat på Dramaten. Hans baletter har ofta politiska budskap. Han har gjort flera moderna omtolkningar av baletter från den klassiska repertoren, bland dem "Giselle" och "Svansjön". Växlar i dag mellan teater och dans.

Per Jonsson, 1956-1998.

Jonsson utvecklade ett eget dansspråk som byggde på små rytmförskjutningar, långa svep avbrutna av snabba moment, vilket gav ett febrigt tempo. Hans koreografier utspelas ofta i något slags ingenmansland. Några av hans viktigare verk är "Schakt", "Den leende hunden", "Nimrud" och "Rivers of Mercury".