Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 04:55 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/arkiv/kultur/modigt-mote-inte-utan-gnissel/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Modigt möte inte utan gnissel

Entombed möter Gävle symfoniorkester i ett ambitiöst projekt som har tagit tre år att genomföra. Det är inspirerande, men inte friktionsfritt, konstaterar Elin Unnes.

”A rose by any other name would smell as sweet.”

Jag har aldrig riktigt fattat vad det är Julia/Shakespeare menar med det där citatet. Förrän nu. På tåget till Gävle går jag igenom historien och nyheterna. 1989 startade bandet Entombed, som snabbt blev till en viktig del av den inflytelserika svenska dödsmetallen. Under 2013 spreds nyheten att Entombed spelat in sin tionde skiva, ”Back to the Front”. Men även att ett annat band, Entombed, planerade att framföra den klassiska Entombedskivan ”Clandestine” på Gävle konserthus med Gävle symfoniorkester. Båda banden leds av originalmedlemmar från Entombed.

Och de är långt ifrån ensamma. Förra året kom två skivor med två band vid namn Queensrÿche och för några år sedan möttes medlemmar i det laglösa norska black metal-bandet Gorgoroth i domstol för att reda ut vem som faktiskt äger namnet. Bland dansband säljs bandnamn och inom vissa genrer ärvs ibland band av sysslingar och pysslingar till åldrande originalmedlemmar. På väg mot den finkulturella hårdrocksspelningen ställs nästan filosofiska frågor: vad är ett band? Och är varumärkespositioneringen nu så viktig att gamla loggor betyder mer än vad bandet skapar i realtid?

Nedsjunken i konserthusets fåtöljer är nuet mer påtagligt: att sitta inför 65 musiker är en mycket verklig känsla. Men också ovan. På samma sätt som vaniljessens ibland smakar verkligare än riktig vanilj är den första associationen när orkestern börjar spela, jämte elgitarrerna, att det låter som symfonirocksyntar. 

Gitarristerna Ulf Cederlund och Alex Hellid sitter med orkestern men ingen naturlig ”Clandestine”-sångare finns att tillgå. Originalsångaren, LG Petrov, spelar i det andra Entombed och sjöng inte heller på skivan. Johnny Dordevic, sångare enligt konvolutet, var bara livemedlem. Och han som faktisk sjöng, Nicke Andersson, har sedan länge lämnat bandet till förmån för Hellacopters. Så till de symfoniska tonerna av ”Living dead” går Orvar Säfström, tidigare tillfällig sångare i bandet, på scenen medan kören bakom honom sjunger med i texten.

Mötet mellan de två musikstilarna är inte friktionsfritt. Olikheterna förstärks och de klassiskt skolade musikerna blir än mer återhållsamma inför dödsmetallens utåt-agerande. För en genre uppfödd på begränsningar, rå produktion till exempel, blir konserthusets perfekta ljud till en börda. Och utan motstånd förvandlas aggressiviteten till något nästan tafatt – inte helt olikt ett fyllo som brottas med ett campingtält. 

Den ödesmättade kärlekslåten ”Evilyn” fungerar bättre, men utan trummor och ett riktigt band saknas den oberäkneliga energi som gör att hårdrock känns på riktigt. Symfonikerna är faktiskt de som klarar sig bäst.

Det finns en anledning till att dödsmässor låter bra: att höra 40 män och kvinnor sjunga skräckfilmstexter med perfekta, oförställda stämmor är mycket effektfullt. 

Det är ett modigt experiment, av alla inblandade, och ambitiöst (projektet har tagit tre år och startade alltså med en annan bandsättning). Och det är inspirerande, men inte framför allt för musikens skull.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt