Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Kultur

Monolog. Explosivt oförutsägbart om ­rasism, homofobi och livsdrömmar

”Drömmaren” Av: Christopher Lehmann Dramaturg: Amanda Högberg. Med: Christopher Lehmann. Scen: Unga Klara, Stockholm. Speltid: 1 tim 10 min.

Det kan ta lång tid att få syn på sig själv. Att se och acceptera alla ens olika roller i livet som delar av samma jag. Det är en av flera insikter i Christopher Lehmanns ”Drömmaren”. Att försöka berätta vem man själv är ingår på sätt och vis redan i uppgiften när man skapar ett verk till scenkonstfestivalen Departure, där den här drygt timslånga monologen ursprungligen hade premiär förra året.

På Departure visas egenproducerade uppsättningar av avgångsstudenterna från mim och skådespeleri på Stockholms Dramatiska Högskola. Det är ett sätt att förbereda studenterna på teaterverkligheten utanför och ofta händer det att uppsättningar därifrån turnerar vidare, blir ett ess i den egna repertoarens rockärm. ”Drömmaren” har till exempel återuppstått sedan dess, nu som gästspel på Unga Klara och i oktober på Stadsteatern Skärholmen.

Den självbiografiska monologen är ett både tacksamt och otacksamt format: den kan få kraft av det personliga, men läcker energi om den blir för detaljerad och trogen en kronologi. Lehmann börjar visserligen i barndomsminnen från Ludvika, fortsätter via småskolan, högstadiet, gymnasiet, musikhögskolan och teaterhögskolan i Stockholm… men fintar eventuella gäspreflexer genom ett explosivt oförutsägbart sätt att berätta.

Christopher Lehmann är en scenisk kameleont men samtidigt helt och hållet sig själv. Hans musikalitet är påtaglig. Han dansar – inte bara i anslagets voguekoreografi, utan även på det sätt som texten dansas fram ur hans mun, händer och kropp.

Dessutom är ämnena brännande: rasism, homofobi, svart identitet, homosexualitet. Han berättar om kampen mellan jantelag och livsdrömmar, frånvarande och närvarande föräldraskap, när kärleken drabbar, om drömmarens och skolans clowns resa mot teatern, och hur han till slut närmar sig att få syn på sig själv.

Slutrepliken, uttalad till en vän i ett förtroligt samtal, förebådar själva uppsättningen vi då just har sett: ”Snart ska jag berätta allt.”

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.